The Mass Affection

Med ungefär en vecka kvar till Mass Effect: Andromedas släppdatum känner jag att jag vill knyta något slags avslutande rosett kring min upplevelse av original-trilogins omdebatterade slut innan det är dags för upptäcktsfärder och äventyr i en sprillans ny galax.

SPOILERVARNING! Är du oinvigd i Mass Effect-trilogins övergripande händelseförlopp och slut och fortfarande önskar uppleva det oförstört bör du inte läsa vidare.

För dig som inte känner till det som idag är känt som ”the Mass Effect 3 controversy” ska jag försöka sammanfatta det:

Kort efter att ME3 släpptes våren 2012 exploderade diverse internetforum i raseri kring spelets slut. Fans av spelserien uttryckte sitt missnöje kring att slutet var förvirrande, saknade tydligt avslut, motsade flera av de val spelare hade gjort i tidigare spel, samt att många av utvecklarnas  löften om just slutet inte införlivades. Det är ingen överdrift att säga att fansen  argumenterade passionerat för hur det tredje spelets slut hade lyckats förstöra hela deras upplevelse av spelserien – speciellt som flertalet kampanjer dessutom leddes till förmån för utvecklingen av ett nytt slut. Denna härva ledde så småningom till att utvecklarstudion BioWare i form av nedladdningsbart material släppte Mass Effect 3: Extended Cut i juni 2012. Detta nya och förbättrade slut skulle enligt dem bättre visa den inverkan Shepards val och handlingar genom de tre spelen hade på berättelsen i stort. (För dig som önskar gräva djupare i den här kontroversen finns länkar till några artiklar i ämnet längst ner här i inlägget.)

Då jag själv inte började spela dessa spel förrän hösten 2016 kunde jag inte förstå hur debaclet gällande slutet i ME3 blev så stort som det blev. När jag hörde eller läste om det avfärdade jag genast de som klagade som omogna gnällspikar med för mycket fritid. Såhär i efterhand kan jag inte svära på att jag inte också hade hakat på hatbussen om jag varit lika insatt när det begav sig.

Jag vill låta det vara sagt att jag fullkomligen älskar den här spelserien. Det är längesedan ett spel – eller snarare tre spel – berört mig så mycket att det fått mig att i större utsträckning prokrastinera skola och andra ansvarfulla åtaganden till förmån för fler speltimmar. Den fantastiska berättelsen om en miljoner år gammal galaktisk kamp och det mångfacetterade karaktärsgalleriet tog tidigt sikte på mitt hjärta med en Amors pil och träffade mitt i prick. Skälet till varför jag personligen känner mig besviken på ME3s slut efter två genomspelningar är att jag inte ens förstod att jag där och då gjorde ett val. När du som spelare ställs inför the Catalyst (spelseriens slutliga ”antagonist”) finns det fyra möjliga vägar att gå:

  • Ta kontroll över Reapers.
  • Omintetgör Reapers.
  • Integrera Reapers med galaxens samtliga raser.
  • Och slutligen det alternativ jag själv råkade välja – vägra att ta något beslut alls.

För mig låg felet i att jag inte förstod att jag gjorde något val överhuvudtaget. De svarsalternativ som dök upp allteftersom the Catalyst redogjorde för galaxens möjliga framtidsscenarion gav inte sken av att innebära något slutgiltigt beslut från Shepards sida. Och innan jag visste ordet av hade Melia Shepard dömt galaxen till att än en gång bli rensad av Reapers på allt vad liv heter. Allt hon dittills gjort spelade inte längre någon roll; allt liv i galaxen skulle återigen utrotas, och en ny evolutionscykel påbörjas. Vad hade jag just gjort?! I min oförståelse försökte jag googla fram det ursprungliga slutet för att se vad skillnaden var, och om det jag just upplevt faktiskt var den nya Extended Cut. För det kändes ju så abrupt och overkligt.

Det tog ett bra tag innan jag faktiskt lyckades komma underfund med att det ursprungliga slutet och det nya delar många likheter. Vad jag förväntat mig var att på Youtube hitta två vitt skilda filmsekvenser, den ena ”dålig” och den andra ”bra”. Jag blev förvånad när jag så småningom benade ut att det numera fanns sju stycken olika slut – de tre ursprungliga och de fyra från Extended Cut. Tre av de nya sluten är i princip bara förlängda versioner av de tre originalsluten, med några extra inklippta scener i filmsekvenserna för att matcha vissa val du som spelare gjort under seriens gång. Det fjärde nya slutet var alltså det jag hade ”valt”: komplett vägran att ta ställning.

Under min andra genomspelning med Jidovy Shepard ansåg jag mig själv en smula visare, och därmed redo att göra ett informerat val. Nu skulle det minsann gå rätt till! Dock blev utfallet även denna gång ett icke-val i och med att jag inte förstod ’var’ eller ’hur’ jag kunde välja något annat än det som slutligen skedde. Rätt som det var hade jag styrt Shepard rakt ner i the Crucible och på så sätt offrat henne för att kunna integrera Reapers med resten av galaxen. Varken Melia eller Jidovy fick eva att se galaxens räddning (något som också senare visat sig blir fallet oavsett vilket slut du får; Shepard kommer alltid att dö). Vad gjorde jag för fel?! En gnutta tålamod och ytterligare ett möte med min vän Google senare fick jag äntligen klarhet i hur ME3s slut är uppbyggt.

Lyckas du under samtalet med the Catalyst undvika att – som jag gjorde första gången – avstå från att ta ett beslut ställs du inför tre val. Detta val innebär i praktiken att du måste välja en av tre vägar att gå: vänster, rakt fram eller höger. Var och en leder fram till någon av de tre första punkterna i listan ovan. Det är bara det att spelet inte på något sätt indikerar att det är på detta sätt du väljer. En stor del av problemet är också att Shepard i denna del av spelet är svårt skadad och rör sig långsammare än en halt snigel på lugnande. Ergo: du som spelare får inte riktigt något incitament att se dig omkring och utforska det gigantiska rum du befinner dig i. I tron att jag behövde ta mig till rummets mitt för att först där ställas inför det slutgiltiga valet tog jag alltså vägen rakt fram (integrationen av Reapers). Således upplevde jag det återigen som om spelet hade valt åt mig.

När och om en framtida tredje genomspelning av dessa spel så småningom leder mig fram till seriens slutsekvens kommer jag att veta exakt hur jag ska jag göra för att få det slut jag vill ha. Men att behöva applicera filosofin ”tredje gången gillt” på en speltrilogi med en genomsnittlig speltid på 20 timmar per spel (beroende på hur mycket utforskning och hur många sidouppdrag du ägnar dig åt) är inte okej. Häri ligger min nedlåtenhet kring slutet på ME3. Jag är inte besviken på slutsekvensen per se, då Extended Cut avslutar spelserien på ett i min mening helt okej sätt; jag är besviken på bristen på tydlighet kring det val jag som spelare ställs inför.

Avslutningsvis vill jag återigen förtydliga att jag trots mina negativa – för att inte tala om förvirrade – upplevelser av trilogins slut älskar dessa spel utan och innan. Jag kan inte låta bli att tro lite på ödet när jag inser att jag blivit invigd i spelserien bara ett halvår innan nästa del i sagan släpps, och därmed får chansen att uppleva denna samtidigt som resten av världen. Huruvida Andromeda är en helt fristående berättelse eller första delen i en ny trilogi har jag ingen aning om – och jag tror faktiskt inte att jag vill veta det förrän jag sitter där framför eftertexterna med facit i hand.

Hackett out.

http://www.ign.com/wikis/mass-effect-3/Controversies

http://kotaku.com/5898743/mass-effect-3s-ending-disrespects-its-most-invested-players

https://www.quora.com/Why-are-people-so-upset-about-Mass-Effect-3s-ending

https://en.wikipedia.org/wiki/Mass_Effect_3#Controversy

http://www.denofgeek.com/games/12414/is-the-mass-effect-3-ending-controversy-justified

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *