Tankar kring: The Legend of Zelda – A Link Between Worlds

Nintendo. Gamle, trofaste vän. Du gör mig sällan besviken.

För mig, som alltid har älskat The Legend of Zelda-serien, var det aldrig någon tvekan om att jag skulle spela A Link Between Worlds. Dock gav mig spelet ett första intryck som fick mig att lägga ner det efter bara ett par timmar – mindre än jag gett t.o.m. Four Swords Adventures. ALBW föreföll mig vara en billig kopia av A Link to the Past, vilket det också till viss del är. Men det tog mig snudd på två år innan jag plockade upp det igen och gav det en andra chans.

img_2562

Det visade sig att jag hade fel; förutom att återigen låta mig gå lös i kungariket Hyrule visar spelet prov på innovativ spelmekanik. Förmågan att kunna smälta in i väggar och på så sätt utforska miljöerna ger en helt ny dimension (pun intended) till den gamla formulan från ALttP. Att fritt få välja i vilken ordning en skall ta sig an de olika templen är måhända ingen banbrytande detalj, men ger spelserien en frisk fläkt.

En sak jag blev smått imponerad och glatt överraskad av är hur Rupees – spelseriens valuta – faktiskt får spela en större roll. Där man i tidigare spel snabbt tappar suget att hugga sönder fler buskar eller grästuvor i jakt på dessa juveler, revolutionerar (nåja) ALBW användandet av dem i och med att tvinga spelaren att hyra eller köpa samtliga nyckelföremål såsom bumerangen, hookshoten och bomberna.

I sann Zelda-anda infinner sig även spelmomentet ”samla pluppar”. Detta är i min mening lite av ett måste i ett Zelda-spel, då serien ända sedan dess begynnelse varit fylld av magiska föremål, valbara sidouppdrag och diverse hemligheter. Självklart kan en spela igenom spelet bara för storyns skull, men det har aldrig varit seriens styrka. Att innan den stora slutstriden få leta upp samtliga hjärtbehållare eller uppgradera sitt pilkoger till maxkapacitet frambringar en alldeles särskild sorts glädje och äventyrslust inom mig.

Inte helt oväntat är dock Ganon fortfarande den gamla utnötta skurk han varit de senaste 15 åren. En stor, blå gris beväpnad med treudd blir en smula trist den 84:e gången i ordningen. Nästa trötta antagonist, tack!

img_2567

Sammanfattningsvis är det här en synnerligen fin homage till Super Nintendo-tiden – mycket känns igen från A Link to the Past, men tillräckligt många nya tillägg gör ändå att konceptet känns fräscht. Detta spel är definitivt värdigt en plats i The Legend of Zelda-serien.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.