Recension – Dear Esther

Aldrig tidigare har jag känt att jag spelat ett spel mindre under själva genomspelningen än när jag hört eller läst recensionerna av det. Speciellt som de flesta recensenter verkar ha haft en starkare upplevelse av just detta spel än jag.

Likt många andra före mig ställer jag mig frågande till om Dear Esther ens borde kallas spel. Med facit i hand är jag nog hellre beredd att placera det i facket ”interaktiv film”. Men absolut! I bemärkelsen att en faktiskt tillåts styra huvudkaraktären, och med det faktum i åtanke att ”handlingen” inte fortskrider utan spelarens hjälp, är detta definitivt ett spel.

I Dear Esther ikläder du som spelare dig rollen som generisk, djup man – som med största sannolikhet dessutom är heterosexuell, med tanke på att han med jämna mellanrum pratar ’till’ en kvinna. Det skulle inte förvåna mig om han dessutom är vit, men hursomhelst. Din huvudsakliga uppgift är att som ovan nämnda herre promenera längs diverse stigar på en ö medan denne läser högt ur vad som verkar vara något slags mental dagbok/journal/memoarer. Under tiden bör du med fördel ägna dig åt att insupa miljöerna runtomkring dig, då det ständiga malandet om folk och händelser du varken känner till eller bryr dig om snabbt blir tjatigt.

Det var allt. Allt som Dear Esther erbjuder dig som är ute efter en spelupplevelse.

Med tanke på hur kort spelet är, och att jag i viss mån visste vad jag hade att vänta mig, känner jag mig inte särskilt besviken. Dock kan jag tycka att den dryga timmen det tar att ”spela” igenom Dear Esther bättre spenderas på ett avsnitt Doctor Who eller en run i The Binding of Isaac.

Fast förresten… Är du intresserad av att se hur snyggt det gick att rendera miljöer i Source-motorn anno 2012 är spelet absolut värt en titt.

Annars tycker jag gott att du kan skita i Dear Esther.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.