Pojken som återupplevde

Nu är det gjort! Cirka ett och ett halvt år sedan jag började läsa Harry Potter and the Philosopher’s Stone har jag nu äntligen tagit mig igenom samtliga sju böcker (på engelska) i serien om pojken som överlevde. Min kärlek för J.K. Rowlings värld har bara vuxit i takt med att jag blivit äldre, och jag skulle vilja påstå att min upplevelse var mycket starkare denna gång.

Låt oss blicka tillbaka en tid.

Året var 2000. Jag hade precis fått Harry Potter och Hemligheternas Kammare i julklapp av min mor. Mycket snart framgick det att detta var bok nummer två av dittills utgivna tre delar. Tillsammans med mina farföräldrar såg hon snabbt till att även införskaffa del ett och tre. Där satt jag plötsligt med tre till synes väldigt fina böcker, men utan någon som helst vetskap om deras innehåll. Jag hade inte hört talas om dem tidigare och ärligt talat var huvudkaraktärens namn ganska töntigt. ’Sen när har någon cool person hetat Harry?’ Det tål att sägas att jag inte sett särskilt många Clintan-filmer under min barndom. Men jag skulle så småningom komma att ge böckerna en chans…

Det hände sig snart som så att jag och min lillasyster skulle bo hos farmor och farfar där i dagarna innan eller efter nyår. På den tiden innebar en sådan vistelse oftast att vi båda placerade oss i deras tv-rum och tittade på någon av de många VHS-filmer som där fanns. Men denna gång var av någon anledning lite annorlunda. Jag gick och satte mig i fåtöljen i tv-rummet på övervåningen – inte för att kolla på tv – utan för att läsa. Det första kapitlet, som såhär i efterhand inte är jämförelsevis lika hänförande som många andra kapitel, uppslukade mig totalt. Det var någonting i Rowlings språk som fullkomligt trollband mig *pun intended* och jag vill minnas att boken lästes ut på någon månad eller två (vilket var snabbt för mig på den tiden).

Från och med den där vinterkvällen år 2000 har jag fullkomligt älskat Rowlings septologi om Harry, Hogwarts och horrokruxer. Om jag inte missminner mig har jag läst samtliga sju böcker minst tre gånger, och de första fyra böckerna betydligt många gånger fler.

Men innan dess att jag för snart två år sedan började läsa Harry Potter på engelska är det säkert sju-åtta år sedan jag sist ens rörde de svenska böckerna. Istället har DVD-boxen hemma gått varm i tid och otid. Att ha sett filmerna så många gånger som jag och min fru gjort har fått mig att glömma mycket av det som gör böckerna så fantastiska. Med det sagt var det denna gång som att läsa dem på nytt – i dubbel bemärkelse.

Så många sidoberättelser, birollskaraktärer och andra till världen bidragande detaljer är helt frånvarande i filmerna. Jag tycker mycket om filmerna, men vissa av de ändringar som gjorts gentemot böckerna är mig oförståeliga. Självklart kan en argumentera för att filmadaptioner alltid kommer vara lite sämre än böckerna de baseras på, men det är inget jag kommer fördjupa mig i nu. För den som vill se en briljant webbserie om hur filmerna står sig som adaptioner på böckerna, och även som egna filmer, kan jag rekommendera Dominic ’The Dom’ Smiths Lost in Adaptation på channelawesome.com eller Youtube.

Något jag däremot tänker tillåta mig själv att brinna av på är den svenska översättningen. Jag vill absolut inte peka ut någon *host* Lena Fries-Gedin! *host* men den första översättningen var med facit i hand inte överdrivet bra. Namn som Gilderoy Lockhart blev Gyllenroy Lockman (varför byta ut sista stavelsen i efternamnet alls?), ’butter beer’ blev honungsöl (jag antar att smöröl inte lät lika gott), och Honeyduke blev Godisbaronen (Honungshertigen/Hertig Honung är t.o.m. en allitteration, varför inte ta tillfället i akt?). Dessa är bara några exempel; böckerna fullkomligt kryllar av sådana här fadäser. Att Tom Riddle ens behövde en svensk översättning på sitt efternamn är mig fullkomligt ofattbart. Speciellt eftersom den taffliga, svenska motsvarigheten ’Dolder’ – uttalas Dålder, som i ’något som är dolt’ – är ännu mer svårförståelig för ett barn än det engelska ordet för ’gåta’. Från och med att jag första gången stötte på namnet, och fram till ganska nyligen, har jag i mitt huvud läst det som ’Dollder’ och inte förstått att det skulle betyda något speciellt. Dolder är knappt ens ett ord på svenska, så varför inte bara låta honom heta Riddle?! Problemet som uppstår när en tvingas översätta Lord Voldemorts anagram i den andra boken till latin hade helt kunnat undvikas om en bara låtit honom behålla sitt engelska namn!!!

Nu har jag fått avreagera mig. Vidare till nåt lite roligare:

Julen 2015 fick jag denna skönhet av min frus mormor. Harry Potter och De vises sten, komplett med fantastiska illustrationer, och dessutom i viss mån nyöversatt. Så sent som för en månad sedan finns även andra bilderbok i min ägo, och Gud hjälpe mig om jag inte så småningom införskaffar samtliga delar. Mina framtida barn skall – med eller mot sin egen vilja – få uppleva dessa böcker tillsammans med mig. Det svär jag på!

Avslutningsvis vill jag uppmana dig som ännu inte förkovrat dig i dessa böcker att för allt i världen ge dem en chans! Är engelska inte din grej, läs dem för all del på svenska. Jag vill poängtera att jag alltid kommer älska böckerna oavsett hur dåligt översatta de är, och du som plockar upp dem för första gången kommer garanterat inte bli besviken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.