Kategoriarkiv: Spel

Helst hålla handen

Denna text publicerades ursprungligen på svampriket.se den 3 november 2018 och finns således även att läsa här.

Ett och ett halvt år efter världspremiären blev det till slut också min tur att återvända till Hyrule. Under ett och ett halvt års tid efter att lovorden började hagla och så småningom samlas i drivor byggde jag upp mina förväntningar inför The Legend of Zelda – Breath of the Wild. ”Inte kan väl ett enda spel leva upp till allt detta beröm och smicker”, tänkte jag skeptiskt när jag tog mina första stapplande steg ut på The Great Plateau. Ett par timmar senare öppnade resten av världen upp sig och blottlade ett Hyrule större än någon spelvärld jag någonsin sett tidigare. Äventyrslysten antog jag utmaningen och gav mig ut i världen för att finna alla dess hemligheter och söka svaret på om spelet skulle lyckas leva upp till all hype.

I skrivande stund har jag spelat jag vet inte hur många timmar av Breath of the Wild och kommit till en smått vemodig insikt. Jag kan ha varit lite för naiv, inledningsvis. För spelet lever mer än väl upp till hypen och jag har inga problem att förstå varför det utnämndes till förra årets bästa spel gång på gång. Men det är något annat som slagit mig; jag har nämligen blivit smärtsamt medveten om att jag behöver bli hållen i handen.

Breath of the Wild vaggar mig från start långsamt in i en problemlösningsmekanik olik vad jag blivit van vid på senare år. Tidigt i spelet åläggs jag uppgiften att lista ut den hemliga huvudingrediensen till en värmande maträtt, baserat enbart på rättens namn en uppgift jag lyckas klara efter ett par minuters finurlande. På liknande sätt uppmanas jag gång ut och gång in att våga utforska och själv söka mig fram till svaret utifrån enstaka ledtrådar. Denna tillit till mig som spelare gör mig självsäker och hungrig efter mer spelet verkar ju uppriktigt tro på min förmåga att klara detta. Men känslan börjar avta när jag märker att jag aktivt drar mig för att ta itu med den uppsjö av uppdrag som nu fyller min digitala loggbok. Inte för att uppdragen är för många, utan för att jag inte riktigt vet hur jag ska gå tillväga för att klara av dem.

Det blir tydligt framförallt när många av uppdragen kräver att jag är på vissa specifika platser vid vissa specifika klockslag  so far so good. Problemet är bara att jag inte alltid ges någon indikation på VILKEN plats eller VILKET klockslag. Och det är här det hela briserar för mig. Jag har nämligen inte tid att stå ett helt dygn på torget i Kakariko Village och vänta på att karaktären jag letar efter eventuellt dyker upp inom mitt synfält. Jag har inte tid att söka upp och finkamma tre löjligt högupplösta platser i förhoppningen att hitta det lilla föremål som någon av dessa platser möjligen huserar. Det enda jag vill är att kunna ta mig an ett uppdrag, gå till den på kartan tydligt markerade platsen, utföra den för uppdraget specifika uppgiften, och sedan få min belöning; om den så bara består av en bock i marginalen. Allt detta medan spelets trygga hand stadigt trycker min.

I Breath of the Wild är detta inte möjligt för mig; inte utan hjälp utifrån. För här kommer vi till det som kan innebära räddning såväl som undergång för dig som gamer: nämligen att alla frågetecken du kan tänkas ha redan har besvarats av någon annan. Till skillnad från hur det gick till på den gamla goda tiden får ett nytt spel idag  bara timmar efter att det har släppts merparten av sitt innehåll utfläkt, dissekerat och tillgängliggjort på nätet för allmän beskådning. Jag har ingen källa på detta, men jag skulle vilja påstå att i princip alla spel som gjorts fram till idag numer har en hjälpsam guide av något slag där ute i etern. Detta är givetvis inget problem i sig, då det innebär snabb hjälp för den som behöver en knuff i rätt riktning. Men som gammal peka-klicka-fantast gör det lite ont i mig varje gång jag tvingas (läs: väljer) att konsultera en internetkälla för att kunna ta mig vidare speciellt när inte ens det hjälper. För att förklara lite närmre vad jag menar tänkte jag visa på ett handfast exempel från spelet:

!!!SPOILERVARNING, samt varning för utdragen utläggning!!!

För att klara ett av uppdragen – som visserligen inte på något vis är av vikt för att klara av spelets huvudstory – måste du söka upp en specifik plats på kartan där du ska rikta blicken mot himlen för att få syn på ett stjärnfall som leder vägen till en del av en av spelets många rustningar. Den ledtråd du ges lyder kort ”the eastern sky from skull’s left eye”. Bensäker på vilken plats jag behöver besöka tar jag mig dit för att intensivt stirra upp mot stjärnhimlen i flera minuter – utan resultat. När tålamodet till sist börjar tryta vänder jag mig till en walkthrough för att få detta åbäke till uppdrag ur vägen. Döm om min frustration när jag möts av följande text: ”Though the game says the left eye, you should actually stand on the right, easterly one.”

Hur, ända in i Links svajande polisonger, ska jag lyckas lista ut det själv!? nästan vrålar jag inombords.

Sen läser jag vidare…

… och det kommer fram att det ju faktiskt rör sig om vilket öga som är det vänstra utifrån själva dödskallens perspektiv. Och om jag låtit spelet ligga ett par timmar eller om jag sovit på saken hade jag kanske lyckats luska ut mysteriet på egen hand. Men det är precis sådana här saker jag inte längre har något tålamod med. När självförtroendet sviker vill jag inte behöva gå utanför spelet för att få hjälp; jag vill att hjälpen ska finnas att tillgå in-game.

Självklart är det inget och ingen som tvingar mig att ta mig an samtliga uppdrag i Breath of the Wild. Jag har all möjlighet i världen att lämna dem därhän och istället ägna själva huvudberättelsen uppmärksamhet. Men på precis samma sätt som det gör ont i mig att leta hjälp på nätet gör det också lite ont när jag tvingas lämna ett spel ”ofärdigt”. Resultatet blir en inre kamp där jag slits mellan att fuska och att lägga ner handkontrollen.

Men det spelar ingen roll, för inte heller huvudberättelsen lyckas jag klara av på egen hand. En av Ganons reinkarnationer – en av spelets fyra huvudbossar – skiljer sig en aning från de övriga tre i och med att den bär svärd och sköld. Bossen höjer den senare i försvar så fort jag gör en ansats att attackera, oavsett vilket vapen jag väljer att använda. Och med nästan 30 års spelerfarenhet i bagaget fungerar min gamerhjärna på så sätt att om en fiende höjer skölden som svar på mina attacker behöver jag hitta ett sätt att kringgå denna och inflika skada på annat håll. Jag ägnar således någon dryg timme åt att testa ett antal olika ofruktsamma taktiker vilka samtliga slutar i min död och att jag får sitta igenom Breath of the Wilds lite för långa laddningsskärm gång på gång. Aldrig hade jag själv kommit på att pröva det som sen visar sig vara lösningen. Mina pålitliga cyberkonsulter menar nämligen att jag ska FORTSÄTTA SLÅ PÅ SKÖLDEN tills den går sönder… *begraver ansiktet i händerna*

Varför kan spelet inte bara säga åt mig precis vad och hur jag ska göra, låta mig göra det, och under tiden ständigt bekräfta mina handlingar och val? Är det för mycket begärt!?

Zelda-spelen har sedan länge kritiserats för att återanvända gamla utnötta formler; att spelens världar har vuxit, men att innehållet – från monster och föremål till tempel och bossar – varit detsamma. Med det i åtanke ser jag enbart positivt på att serien har utvecklats bort från slentrianmässigt hantverk till innovation. Men jag tvingas inse att jag kanske inte längre kommer kunna krama ur och bemästra samtliga spel i The Legend of Zelda-serien. Jag kanske inte kan lita enbart till min egen förmåga och erfarenhet för att lösa alla problem som presenteras för mig. Kanske måste jag tillåta mig själv att betrakta spelen mindre som de storslagna och eskapistiska hjälteäventyr jag kunde förlora mig i som yngre, och mer som lättvindiga matinéupplevelser att avnjutas utan närmare eftertanke (och eventuellt i sällskap av en digital spelguide). Kanske är tiden kommen att lämna över facklan till en ny generation. Till några som när samma typ av upptäckarglädje som jag, men som till skillnad från mig har mer tid och tålamod att utforska Hyrules alla avkrokar och vrår. Några som inte är rädda att släppa spelets metaforiska hand och kasta sig huvudstupa in i ovisshetens rafflande tillvaro.

Logiskt listad lek liksom last – larvigt lättillgängligt

Det var ett tag sen sist. En hel termins akademiskt skrivande tar litegrann udden av att skriva för nöjes skull. Men nu hoppas jag kunna frekventera här lite oftare.

Jag lider av något slags åkomma som gör att jag mår särdeles bra av att bocka av saker i mitt liv. Det finns en viss njutning i att, nästan oavsett vad det rör sig om, kunna stryka ännu en sak från listan och se hur de kvarvarande punkterna blir färre och färre. Detta gäller alltså inte enbart vardagliga göromål som hushållssysslor, skolarbete, ärenden eller inköpslistor; utan även filmer, tv-serier, böcker och spel. Och jag vet att jag inte är ensam om det här.

I modern tid – med det överflöd av spel, filmer, tv-serier och skönlitteratur det innebär – är jag väldigt glad över att det finns fler som jag. För till skillnad från mig har några av dessa gjort slag i sak och faktiskt försett omvärlden med de medel som behövs för att tillgodose eventuella tvångsmässiga behov. Med hjälp av digitala plattformar finns det nu möjlighet för allmänheten att registrera sina mediala fritidsåtaganden. Jag tänkte tipsa dig som läser om några plattformar som jag tagit till mig, för att kunna hålla reda på min mediekonsumtion.

De listas här i den ordning jag själv upptäckt dem.
Rubrikerna är klickbara länkar.

I begynnelsen, etc…
Under min tid på gymnasiet – alltså ca 10 år sedan – blev jag tipsad av några klasskamrater om en internetsida där en kunde logga allt sitt filmtittande. Genom att sätta betyg från 1 till 5 på alla filmer jag sett (eller åtminstone de jag sett så pass nyligen att jag mindes vad jag tyckte om dem) kunde jag kartlägga min filmsmak och få tips om fler filmer att se. Då (illegal) nedladdning av film successivt blev mer lättillgängligt mot slutet av 00-talet låg Filmtipset helt rätt i tiden för mig och den skara vänner som också upptäckt sidan. Vi började logga våra filmer religiöst. Utöver möjligheten till betygsättning rekommenderar sidan även nya filmer till dig, baserat på dina tidigare betyg. Och genom att bli vän med någon på sidan kan du se vad vederbörande har gett för betyg på en av dina favoritfilmer, och således oprovocerat inleda långa debatter kring denna. Det går också utmärkt att lägga till filmer du ännu inte har sett i din ”vill-se-lista”. På så sätt blir du påmind när dessa visas på bio eller på någon av de tv-kanaler du kryssat i som tillgängliga.

Det skulle inte förvåna mig om jag är den enda i det ursprungliga gänget som fortfarande använder mig av den här tjänsten, men jag har som sagt ett udda behov. Filmtipset har varit en del av mitt liv i över tio år nu, och kommer troligen hänga med ett bra tag till.

Denna sida är i huvudsak Reset Medias nyhetssida och bloggplattform för spel. För den som ogillar övriga sociala medier kan den också användas i syfte att socialisera med andra användare. Själv använder jag den dock i huvudsak för att logga de spel jag äger fysiska kopior av. Även här kan nämligen den som vill betygsätta sina spel på en skala från 1 till 10. Saknas en specifik utgåva av ett särskilt spel i Loadings databas är det fritt fram att lägga till spelet, samt information om det. På så sätt kan du vara säker på att just den där speciella “limited awesome extended cut inverted amazeballs”-versionen i din ägo även kan läggas till i ditt virtuella bibliotek.

Om än något överflödig i dagens tv-serieklimat – med streamingtjänster som låter dig fortsätta titta precis där du slutade – tycker jag ändå att det är skönt att ha en plattform där jag kan logga även tv-serier. Med många bollar i luften, samt osedda serier i skämshögen, använder jag mig av Smartburk för att hålla koll på och strukturera upp mitt serietittande. För den som likt mig inte klarar av att titta på bara en serie åt gången är detta ett måste. Speciellt som tittandet av en specifik serie kanske rinner ut i sanden för att sedan dyka upp och spöka i minnet ett år eller två senare, vid vilken tidpunkt dess streamingtjänst troligen har skrotat bokmärket på nämnda serie.

Smartburk erbjuder till skillnad från Filmtipset och Loading ingen möjlighet att betygsätta, utan används enkom som loggbok över de serier en tittar/har tittat på. Medan du kan se vilka andra användare som följer samma serier som du finns det dock ingen chatfunktion eller liknande kommunikativa medel – ett smidigt sätt att undvika nättroll om du frågar mig. Sidan befinner sig i skrivande stund, om jag förstått det hela rätt, fortfarande i någon form av betastadie och är alltså under pågående utveckling. Bli inte irriterad om den inte alltid funkar som du vill, är vad jag försöker säga.

Den för mig nyaste onlinetjänsten har sitt fokus på litteratur. Lite förenklat skulle en kunna säga att Goodreads  är som Filmtipset fast för böcker – det är ett stort community med möjlighet till kontakt med andra användare, recensioner, nyhetsbrev, mm. I förgrunden ligger såklart betygen, även denna gång med 1-till-5-skala. Du kan antingen direkt markera en bok som färdigläst – och sedermera betygsätta den – eller följa din progression genom att logga exakt vilken sida du befinner dig på. En funktion jag inte använt mig i någon större utsträckning (men som någon annan säkert kan tycka är intressant) är möjligheten att sätta upp personliga mål vad gäller antalet lästa böcker under en viss period, både på kort och lång sikt.

Goodreads finns t.o.m. som app, med vilken du kan scanna streckkoden på din bok, comic eller tidning för att få exakt rätt utgåva till din samling.

Jag hoppas att detta inlägg kan ge åtminstone ett uns glädje till fler människor som likt mig själv har den här milda, OCD-liknande åkomman. Känner du till andra loggningstjänster utöver de jag listat här får du gärna tipsa mig!

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 1

Då var det återigen den tiden på året då nördar samlas för att i glada vänners lag avnjuta spel, serier, film, anime, manga, cosplay och mycket mer. Jag har som traditionen bjuder även i år besökt Comic Con i Stockholm, för att få förkovra mig i det jag älskar mest.

Luttrad som jag är i och med mitt femte år på mässan såg jag den här gången till att inleda min odyssé (foreshadowing) över mässgolvet med att testa så många nya spel som möjligt.

Det första spel som mötte mig när jag snubblade in genom portarna var inget mindre än den senaste delen i Level 5:s samarbete med Studio Ghibli – Ni No Kuni II: Revenant Kingdom.

Eftersom jag hört så mycket fint om de tidigare installationerna i serien kände jag mig manad att stanna och prova lite. Jag har inte någon direkt koll på förlagorna annat än att det är japanska rollspel med ghibli-animationer. Med denna knappa förkunskap i åtanke bidrog det inte till seriens fördel att direkt bli inkastad i en bosstrid föregången av endast en stillbild av kontrollschemat. Utan direkt relation till pojken jag styrde eller motivation till varför draken i bakgrunden borde dö blev resultat att jag på slentrian kastade förtrollningar/undvek eld eftersom det var allt som erbjöds. Sammantaget spelade jag snudd på fem minuter innan jag släppte kontrollen och med bestämda steg rörde mig vidare. Denna titel släpps den 19 januari, för den som till skillnad från mig är pepp.

Nästa stopp var Nintendos monter, som i år var stor och erbjöd möjlighet att testa flertalet olika spel – bl.a. Splatoon 2, Fifa 18, Skyrim och Pokkén Tournament – på semi-nya konsolen Switch. Dock hade jag bara ögon för allas vår fryntlige och rödklädde rörmokares kommande spel – Super Mario Odyssey.

Barndomsminnen från när jag för första gången spelade Super Mario 64 började så sakteligen krypa fram i samma stund som jag fattade handkontrollen. Kanske berodde det på min frånvaro från Super Mario-serien sen många år tillbaka, men det enorma kliv spelserien har tagit från det senaste Mario-spel jag spelade till Odyssey känns precis som det mellan Super Mario World och 64. Det var precis så lättillgängligt och underhållande som jag väntar mig av ett Mario-spel, men också så pass utmanande att frustrationen när jag missar ett hopp eller en akrobatisk manöver får mig att direkt vilja försöka på nytt. Om jag förstod det rätt är målet inte längre att samla stjärnor, utan månar. Med den lilla skillnaden att du inte längre tvingas starta om banan efter varje ny måne (no pun intended), utan tillåts fortsätta med samlandet tills alla är funna eller tills du på eget bevåg väljer att byta bana. Det senaste spelmekaniska tillägget är att Mario numera kan kasta sin hatt på diverse föremål och fiender för att aktivera/förstöra dem, respektive ikläda sig deras förmågor för en kort stund. Jag hade rent ut sagt jäkligt kul under de tio minuter jag fick styra Mario över sanddynerna, och hoppas på att få återvända till svampriket snart.

Jag har en känsla av att det i vanlig ordning kommer vara Zelda och Mario som räddar Nintendos nya konsol. Med det inte sagt att konsolen hade floppat utan dessa två titlar, men jag tror att de kommer vara tungan på vågen för många osäkra konsumenter, undertecknad inkluderad. Det är nämligen dags att återförenas med en gammal vän. Så småningom.

Denna pärla släpps världen över den 27 oktober och är ett måste för dig som redan äger en Switch.

Nästa gamla goding är fortfarande precis lika enerverande som jag minns att det var att spela det på Playstation för en herrans massa år sen. Hunden/räven/hamstern/den tasmanska djävulen Crash Bandicoot är tillbaka för att göra livet surt för Dr Neo Cortex i denna remastrade samling av spelseriens tre första spel (ej inräknat racingtitlarna): Crash Bandicoot N. Sane Trilogy.

I likhet med Mario-serien är Crash-spelen enkla att förstå och ännu enklare att tycka om. Crash ska springa och hoppa sig igenom sidoscrollande 2D-miljöer eller 3D(ish)-korridorer, och på vägen förstöra så många trälådor (?) som möjligt. Jag hann testa tre av banorna från vad jag tror var det första spelet. Som väntat innebär dessa – och säkert resten av spelet/spelen i stort – en hel del trial-and-error, men med så pass lite väntetid mellan försöken att man inte riktigt hinner bli förbannad. Det är oklart exakt vilket/vilka spel jag spelade när det begav sig, jag vet dock att jag snart kommer vilja återbesöka dem.

Crash-trilogin finns redan i butik, och eftersom jag numera äger en PS4 lär detta snart bli en del av mitt bibliotek.

Nej, inte heller i år är jag särskilt intresserad av VR i någon form. Så länge ”spelen” består av att sitta i en bur under vatten och titta på hajar klarar jag mig utan ett par jättetunga solbrillor.

Vägg i vägg med Sony monter huserade Microsoft, som fångade mitt intresse med Assassin’s Creed Origins.

Då jag bara spelat de två första titlarna har jag ingen koll på hur de senare spelen i serien har stått sig. Det slog mig dock relativt fort att väldigt lite, vid en första anblick, verkar ha skett mellan tvåan och Origins. Du spelar fortfarande som en lönnmördare som i sedvanlig ordning inte smälter in p.g.a. sin framträdande vita huva, samt det faktum att han mitt på ljusan dag parcourar sig över hustak (den här gången i antika Egypten) och med stort och otympligt vapen avrättar folk på välbefolkade torg. Att spela spelet med en Xbox One-kontroll i händerna talade inte heller till dess fördel, eftersom jag fick försöka erinra mig kontrollschemat till pc i kombination med att leta efter rätt knappar. Innan mitt intresse falnade hann jag dock göra ett par tafatta försök att styra en örn – förmodligen ett av de nya spelmomenten.

Jag kommer troligen fortsätta spela vidare på AC-serien i kronologisk ordning, och tröttnar jag inte längsmed vägen kanske jag så småningom ger dess tionde (!) del ett försök. För er övriga släpps denna titel jämte Mario 27 oktober.

Sist i min korta turné bland intressanta titlar var Warner Bros monter. Med föregångaren Middle-earth: Shadow of Mordor färskt i minnet var det inga problem att förstå spelmekanik eller handling i Middle-earth: Shadow of War (jag vet, titlarna är under all kritik).

Däremot haltade min prestation även här i och med den Xbone-kontroll jag tvingades nyttja. Med åratal flitigt pc-spelande i backspegeln har jag nu börjat känna mig blottad och utelämnad utan mus och tangentbord. Hursomhelst fick jag känslan av att mycket nytt tillkommit sen föregångaren: nya sorters uppdrag, nya fiender, nya förmågor, nya sätt att styra de orcher och troll du tagit kontroll över. Huvudkaraktären Talion är precis lika platt och ointressant som tidigare, men hans otaliga färdigheter – bland dessa smidig fasadklättring, snabba fäktningsmanövrar, samt svävande och pilbågsskjutande i ultrarapid – bjuder in till många underhållande timmar innanför Mordors murar. Att kontrollera Saurons många befälhavare med tankekraft och på så vis störta hans arméer kommer bli ett rent nöje när spelet släpps den 10 oktober – förutsatt att jag får göra det på pc.

Under lördagen fick jag för övrigt se en live-demo av Shadow of War där karaktären styrdes av någon med betydligt mer Xbox-vana än jag själv, och fick således mina intryck från dagen innan bekräftade. Dock vill jag ge en känga till killen från produktionsteamet som skötte spelandet under visningen – mer manlig idrottsjargong och testosteronstinna vrål får man leta efter.

Återstoden av fredagen ägnade jag åt att besöka så många butiker, utställare och konstnärer som möjligt i syfte att kunna planera för och prioritera eventuella inköp.

Kurser i R2D2-byggande erbjöds under mässan.

Ja, i år fanns en kiss-cam på mässgolvet. Rodnaden stod som spön i backen.

Den här snubben är grym! Men eftersom jag köpte två av hans verk förra året fick han stryka på foten till förmån för nya stjärnskott.

Låt mig vara, Zlatan! Kan jag inte ens få ha Comic Con ifred!?

Fortsättning följer…

Fånga allihop, fånga allihop!

Bussen stannar vid hållplatsen, och dörrarna öppnas. På kliver en liten, knallgul figur som glatt yttrar någon form av odefinierbart läte mot chauffören, för att sedan sälla sig till den brokiga skara varelser som redan sitter på bussen. De åker vidare och stannar så småningom i en gränd, varpå chauffören kliver ur och ber passagerarna vänta kvar. Inom kort sätter han igång en skrotpress. Gnuggandes sina händer ser han sedan triumferande på när bussen sakta pressas ihop med alla varelserna kvar inuti. Men när pressarna öppnas ligger där, istället för den mängd manglat skrot och blod man hade kunnat förvänta sig, en Gameboy.  På dess skärm syns samtliga bussens passagerare, medan den häftiga speakerrösten proklamerar: ”Du kan hitta dem i din Gameboy” och ”båda spelen krävs för att fånga allihop”. Klippet slutar med att chauffören förnöjt spelar sitt nya spel i eftermiddagssolen.

Denna korta tv-reklam var startskottet för vad som skulle bli en nästan 20 år lång följetong i mitt liv som spelnörd. För under de kommande fyra-fem åren från och med att jag anno -98 först fick se detta 30-sekundersklipp åt, sov och andades jag Pokémon. Typ. Tillsammans med en handfull lika hängivna vänner spelade jag spelen, samlade spelkorten, följde tv-serien, köpte serietidningarna – ja, vi till och med ritade och skrev egna serier och noveller om de 151 fickformatsmonstren. Vi rent ut sagt levde Pokémon. Det som en gång börjat med en blå och en röd (och så småningom även en gul) Gameboy-kassett hade under kort tid vuxit och blivit en stor del av vår personlighet.

2001 hände sedan något overkligt. Vad som än gång varit 151 skulle nu bli ytterligare 100. Pokémon Gold och Silver kom och utökade inte bara antalet fångbara monster, utan även spelvärlden – i färg dessutom! Så här tidigt i min karriär som gamer var det fullkomligt ofattbart att jag skulle få möjlighet att spela ett spel som påtagligt hörde ihop med en tidigare del i serien, så till den milda grad att man kunde koppla ihop dem med länkkabel. Det var under denna period som mitt Pokémonintresse nådde sin absoluta kulmen. Jag har tydliga minnen av att jag vid flertalet tillfällen låg i sängen och tänkte: ”Hoppas att jag inte dör i sömnen i natt, för jag har fortfarande inte fångat allihop.” En något makaber tanke, jag vet, men med få andra bekymmer såg jag detta som mitt kall vid 12 års ålder.

Snart hände tyvärr med mig och mina vänner vad som så småningom händer alla barn: vi växte upp. Pokémon slutade vara hett och nya intressen tog dess plats. Att vara tonåring under mitten av 00-talet innebar att du var en tönt om du fortfarande gillade Pokémon. Jag och mina vänner fortsatte dock att spela spelen – i smyg – tills teknikens framsteg och andra, nya spel med vassare grafik tvingade oss att gå vidare. Men trots att jag till och med sålde mina Pokémon-spel (fråga mig inte varför) lämnade jag dem innerst inne aldrig ifrån mig. Istället hyste jag under min fortsatta uppväxt en längtan inom mig om att införskaffa spelen på nytt och avsluta det uppdrag som ålagts mig i tidig ålder.

Frälsningen kom i och med det som innebär pånyttfödelsen för den undertryckta tonårsnörden: post-gymnasialtiden. När tonåren till slut passerar, och med dem den osäkerhet och dåliga självkänsla som ofta medföljer, tillåts en att återigen omfamna sina barndoms intressen. I mitt fall stärktes detta ytterligare av två år på folkhögskola, undanskuffad i en småort tillsammans med fler likasinnade. Min nostalgi fick en nytändning och mitt surt förvärvade studielån började sporadiskt bidra till det projekt som innebar att ännu en gång köpa de spel jag en gång ägt. I maklig takt, vill jag tillägga, då studentens kassa tenderar att sina snabbt.

Sidospår: jag spelade även Ruby och Sapphire när de var aktuella, men var dem aldrig riktigt lika hängiven som jag varit GoldSilver-generationen. I min mening sköt Nintendo sig själva i foten i samma stund som de bestämde att det inte skulle gå att parkoppla den nya generationens spel med dess föregångare. Detta betydde att samtliga trogna fans var tvungna att lämna sina gamla spel på hyllan och blicka framåt. Såhär i efterhand förstår jag givetvis att fullkomlig bakåtkompatibilitet till slut hade blivit omöjligt med tanke på att serien nu är inne på sin sjunde generation. Hursomhelst kände jag någonstans i samband med tredje generationen att det började bli för mycket och för rörigt. Och när det så småningom kom även en fjärde generation hade jag släppt serien helt och hållet. För i mitt hjärta har det aldrig funnits plats för fler än 251 Pokémon – samma 251 som utgjorde en stor del av min barndom.

I början av 2016 fick jag äntligen avsluta det kapitel jag påbörjat nästan 20 år tidigare. På min Pokémon Crystal-kassett finns i skrivande stund nämligen andra generationens samtliga 251 Pokémon (såvida inte batteriminnet har gett upp). Du läste rätt: jag fångade allihop! Med samtliga sex kassetter från spelseriens två första generationer i min ägo lyckades jag till slut på hederlig väg bli en Pokémonmästare. Nåja, nästan hederlig väg…

För att få tag på den 251:a Pokémon – Celebi – när det begav sig krävdes att en deltog i särskilda tävlingsevenemang anordnade av Nintendo själva. Vinnarna i tävlingarna fick skicka in sina spelkassetter till Nintendo, som programmerade in möjligheten att alls kunna stöta på Celebi i spelet. Därmed kan en lät tro att mina ambitioner att införskaffa denna raritet gick om intet i och med att de svenska tävlingarna upphörde någon gång kring 2003. Men icke! I princip så länge det har funnits spel har det också funnits medel att överlista dem med – i det här fallet en så kallad GameShark. Detta fuskverktyg ger dig som spelare möjligheten att lura spelet genom att lägga till rader av kod som får det att tro att du uppfyllt vissa kriterier via vanliga medel. En felfritt fungerande sådan är idag inte enkel att få tag på, men jag lät mig inte stoppas. Till slut lyckades jag alltså på konstgjord väg övertyga spelet om att min spelkaraktär i sin besittning hade ett föremål som kunde locka fram Celebi ur dess gömställe i skogen. Resultatet blev som synes:

Jag känner att jag härmed kan lämna denna del av mitt liv bakom mig; samtliga spel från Pokémon-seriens första och andra generation finns i min ägo, och jag har fångat allihop. Så även om jag nu har lagt Pokémon på hyllan för gott värmer mig tanken att serien fortsätter leva och sprida glädje till barn, ungdomar och vuxna världen över. För säkerligen finns det någon mer därute som likt mig själv när samma maniska tanke att samla alla spel och fånga allihop.

Godbitar från E3 2017

Electronic Entertainment Expo – E3 i folkmun – hölls i år på Los Angeles Convention Center mellan den 10:e och 13:e juni. För er som inte är bekanta med konceptet kan det sammanfattas som en av världens största branschmässor för spel, där i stort sett samtliga stora aktörer inom branschen är på plats och avtäcker sina nästkommande stora konsoler och/eller spel. Undertecknad har undersökt samtliga presskonferenser via digitalt uppladdade livestreamer för att nedan kunna lista de subjektivt sett mest intressanta och lovande spelen för i år.

Electronic Arts
EA:s en och en halv timme långa presskonferens innehöll i princip ingenting av intresse. Jag satt under hela showen och hoppades förgäves att de skulle tillkännage släppdatum för nedladdningsbart extramaterial till Mass Effect: Andromeda. Men tyvärr verkar spelet inte få tillökat inom någon snar framtid; vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det bara är jag och tre till (på sin höjd) som vill se det hända.

Microsoft (i praktiken Xbox)
Jag har aldrig riktigt känt mig manad att köpa någon av Microsofts tv-spelkonsoler då de mest intressanta speltitlarna släpps även till pc, vilket är min primära spelplattform. När jag nu dessutom blivit med PS4 är jag ännu längre ifrån att ens börja överväga en Xbox. Dock gav jag denna pressvisning en chans mest för att hålla mig uppdaterad.

I höst kommer nämligen Xbox-motsvarigheten till PS4 Pro – en lite mer finslipad, högpresterande konsol med det briljanta namnet Xbox One X.

*paus för gnuggande av tinningar*

Som om det inte redan var nog förvirrande att konsolen som heter ‘one’ inte är den första i ordningen lägger de nu till ytterligare ett ‘x’ till dess namn. Jag har slagit knut på hjärnhalvorna i mina försök att lista ut hur gemene person kommer förkorta detta konsolnamn. Xbox One brukar vanligtvis förkortas antingen XBO eller X-bone. Innebär det att denna då blir XBOX, initialerna för XBox One X? Eller Xbonex? Bägge alternativen fullkomligen rullar av tungan.

Skämt åsido blev jag väldigt överraskad av Phil Spencers (VD för Xbox-divisionen) löfte om att konsolen kommer vara bakåtkompatibel med titlar från både 360 och original-Xbox. Bakåtkompatibilitet har i och med PS4 och Nintendo Switch slopats helt av Sony och Nintendo, och numera kan en alltså bara spela den nuvarande generationens spel på den nuvarande generationens konsoler. Att Microsoft väljer att göra detta för sina fans är därmed ett stort plus i kanten för dem i det rådande ”konsolkriget”.

PC GAMING SHOW

Denna för mig tidigare okända del av E3-programmet hade sammanlagt en titel värdig min uppmärksamhet: Middle-earth: Shadow of War. Uppföljaren till Middle-earth: Shadow of Mordor (som jag ännu inte spelat) är i nuläget en pc-exklusiv release. Det lilla jag har hört och sett om originalet verkar lovande, och med tanke på att det just nu ligger och väntar i mitt Steam-bibliotek ser jag ingen anledning till varför jag inte inom en snar framtid skall undersöka huruvida dess rykte stämmer.

UBISOFT

Antropomorfa djur och maffiga luftskepp räcker lång väg. Åtminstone tillräckligt långt för att göra mig pepp på kommande Beyond Good and Evil 2. Jag har inte spelat originalet men har hört mycket gott om det. Det jag här fick se av uppföljaren var visuellt väldigt imponerade och den dystopiska värld som målades upp i trailern såg mycket intressant ut.

Shigeru Miyamoto, spelvärldens ständigt glada lekfarbror, gjorde ett kort gästspel under Ubisofts show. Om japanska och franska värdar som på knagglig engelska och fattigt ljudeffektindex skall försöka iscensätta en kamratlig strid med plastvapen inte får dig att sjunka djupare ner i skrivbordsstolen kan jag varmt rekommendera att titta in denna presskonferens. Jag blev lätt överraskad av att Miyamoto tillkännagav Nintendos samarbete (!) med Ubisoft via spelet Mario+Rabbids: Kingdom Battle. I nuläget inget jag vill ha, eftersom jag inte äger en Switch, men skulle jag köpa en kan detta kanske lindra väntan på nästa Super Smash Bros.

Visst ja! Ett piratspel tillkännagavs också. Jag kan inte säga att jag förstod exakt vad Skull and Bones går ut på. Men det såg ut att bli mycket strider till havs, och pirater är ju allt som oftast coola. Detta kanske blir intressant längre fram när man får se mer av spelet.

SONY

Jag känner mig grymt pepp på att få en PS4-remake av Shadow of the Colossus. Hittills har jag bara agerat åskådare vad gäller originalet till PS2, men jag har gillat det jag sett: en till synes gigantisk öppen värld där det enda du som spelare interagerar med är de tolv kolosser du har i uppdrag att förgöra.

Äntligen får vår snälle granne Spindelmannen agera huvudroll i ett spel som inte är ett licensspel baserat på en samtida film. Spider-man kommer till PS4 någon gång under 2018 – inte direkt snart, men det kan vara väl värt väntan om spelet lever upp till mina orimliga förväntningar.

Om jag skulle klaga på något av det som visades i trailern så är det att smyg-elementen tycks påminna lite för mycket om Batman: Arkham-spelen. Kombinerat med QTE-moment kan detta lätt bli ett ostimulerande slentrianspel. Under förhoppning att de inte låter dessa aspekter dominera spelupplevelsen håller jag tummarna för att det är under 2018 fasadkrypar’n får sin välbehövda upprättelse.

NINTENDO
Sist men inte minst gjordes plats i mässprogrammet för Nintendo, företaget som så sent som i år fått mig att återigen börja spana in deras konsoler på allvar.

Metroid Prime 4 kommer till Switch. Än så länge är det bara ett namn, men med tanke på hur Prime-serien presterat hittills jag blir icke desto mindre nyfiken och pepp.

Detta, ihop med trailern för det nedladdningsbara materialet till The Legend of Zelda – Breath of the Wild, gjorde minst sagt sitt jobb: jag känner att jag bara MÅSTE ha en Switch snart! Må så vara att Nintendo fortsätter sin trötta gamla tradition att låta sina konsoler bäras upp av varumärkena Mario, Zelda och Metroid, men dessa titlar ger mig mer än tillräckligt incitament att börja tänka över ett framtida Switch-köp.

Sammanfattningsvis känns det som om det kommande året bjuder på en lagom mängd intressanta och lovande spel, både vad gäller konsol- och pc-titlar. Och med tanke på hur lätt jag har för att hellre spela om gamla favoriter än att börja spela nya titlar kommer garanterat få tillräckligt att spela framöver.