Kategoriarkiv: Nördvändigt

Prominent par pratar patriarkat – påvisar pojkars problematiska position

Jag kommer nog aldrig förstå hur det är att vara kvinna. Nämligen av den enkla anledningen att jag är man. Och heterosexuell. Och vit. Och bor i Sverige. Det är ingen överdrift att säga att jag har sjukt få motgångar i livet.

Har jag alltid levt med denna insikt? Svar: nej. Denna självklarhet är något som långsamt uppdagats för mig bara under de senaste fyra, fem åren. Du kanske känner igen dig i hur det är att blicka tillbaka på sina tonår, exempelvis gymnasietiden, och få en känsla av att du bara vill krypa ur ditt eget skinn för att du skäms över personen du ser framför sig. Hur vuxen du tyckte att du var, vilka åsikter och värderingar du hade, och hur övertygad du var om att dessa var de rätta. Inte? Så är det i alla fall för mig när jag ser tillbaka på mitt liv. Mycket har hänt sen den här nörden lämnade föräldrahemmet vid 19 års ålder.

Något jag skäms speciellt mycket över när jag blickar tillbaka är mina tankar kring feminism och feminister. I ett inte alltför avlägset förflutet var jag en ”inte alla män”-man. Jag har likt många andra idioter på fullaste allvar tänkt att feminister kanske ”bara borde chilla och inte ta allt så seriöst”, ”världen blir inte bättre av gnäll”, ”varför skuldbeläggs alltid män?”, osv. Lyckligtvis har jag aldrig låtit detta ta sig uttryck i hotfulla kommentarer eller glåpord på nätet.

Att koka ner min resa från lyckligt ovetande idiot till smått bättre person till en enskild händelse vore dock att ta i en smula. Däremot skulle jag vilja tillskriva merparten av äran till min fru. Hon har nämligen varit en alldeles fantastisk hjälp på vägen mot att förstå vad feminism innebär och hur det är att vara kvinna. Sen min öppenhet och nyfikenhet gentemot feminism pinsamt nyligen började ge sig till känna har hon introducerat mig för diverse mediaprofiler, instagram- och fb-konton, bloggar och hemsidor med feministiskt innehåll. Bland dessa är en podcast vid namn:

Penntricket är en fullkomligt briljant podcast av och med Cissi Wallin och Natashja Blomberg – bägge framstående feministprofiler. Genom att dela med sig av egna erfarenheter och prata kring dessa belyser de flera av de problem som finns kring kön och maktstrukturer. Genus, kroppsskam, sex, mens, manshat och sexuell makt är bara några av de ämnen som avhandlats i de hittills 20 avsnitten. Med hopp om att inte på något sätt förringa eller dumma ner deras budskap skulle jag vilja sammanfatta podden som en grundkurs i feminism. Många saker som i efterhand känns självklara har jag lärt mig bara genom att lyssna på dessa grymma människor samtala om sina egna liv. 99% (löst räknat) av vad de tar upp är nämligen saker jag känner igen hos mig själv eller andra i min närhet. Dock är skrämmande få av dem något jag tidigare reflekterat speciellt mycket över.

En intressant aspekt med Penntricket är hur olika Cissi och Natashja är. Ofta skiljer sig deras upplevelser och åsikter åt, och vissa diskussioner kan rentav sluta med att de kommer överens om att inte komma överens. Detta skapar ett mer dynamiskt samspel än om de bara skulle sitta och hålla med varandra hela tiden.

Men nu undrar du kanske, blir jag inte obekväm av att lyssna på en podcast som till stor del pekar ut problematiskt, manligt beteende? Jo.
Blir jag provocerad? Ja.
Skäms jag? Absolut.
Blir jag förbannad och bestämmer mig för att på grund av ovan nämnda anledningar mordhota/nätstalka de här kvinnorna? Inte ens lite.

Det Penntricket istället får mig att vilja är att försöka bli medveten om sådant jag i min vardag betraktar som sanning. Sådant som inte nödvändigtvis är av godo för alla andra bara för att det råkar gynna mig. Den här podden är en stor anledning till varför jag numera försöker se med ett mer kritiskt öga på mina relationer, mina värderingar och de medier jag konsumerar. Dock är jag med säkerhet långt ifrån att ha något slags fulländad feministisk livsåskådning. Att bli medveten om en problematisk aspekt i mitt (eller andras) beteende gör mig bara än mer medveten om hur många ytterligare det måste finnas som jag inte alls uppmärksammat tidigare – en smått överväldigande insikt.

Nu vill jag utmana dig som läser detta att plocka upp närmaste smarttelefon och börja prenumerera på den feministiska käftsmäll som är Penntricket – särskilt om du är man. Det lättillgängliga formatet ger dig möjlighet att med ytterst liten egen ansträngning invigas i den obehagliga sanningen som samhälleliga strukturer och patriarkalt förtryck innebär, en liten bit i taget.

Godbitar från E3 2017

Electronic Entertainment Expo – E3 i folkmun – hölls i år på Los Angeles Convention Center mellan den 10:e och 13:e juni. För er som inte är bekanta med konceptet kan det sammanfattas som en av världens största branschmässor för spel, där i stort sett samtliga stora aktörer inom branschen är på plats och avtäcker sina nästkommande stora konsoler och/eller spel. Undertecknad har undersökt samtliga presskonferenser via digitalt uppladdade livestreamer för att nedan kunna lista de subjektivt sett mest intressanta och lovande spelen för i år.

Electronic Arts
EA:s en och en halv timme långa presskonferens innehöll i princip ingenting av intresse. Jag satt under hela showen och hoppades förgäves att de skulle tillkännage släppdatum för nedladdningsbart extramaterial till Mass Effect: Andromeda. Men tyvärr verkar spelet inte få tillökat inom någon snar framtid; vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det bara är jag och tre till (på sin höjd) som vill se det hända.

Microsoft (i praktiken Xbox)
Jag har aldrig riktigt känt mig manad att köpa någon av Microsofts tv-spelkonsoler då de mest intressanta speltitlarna släpps även till pc, vilket är min primära spelplattform. När jag nu dessutom blivit med PS4 är jag ännu längre ifrån att ens börja överväga en Xbox. Dock gav jag denna pressvisning en chans mest för att hålla mig uppdaterad.

I höst kommer nämligen Xbox-motsvarigheten till PS4 Pro – en lite mer finslipad, högpresterande konsol med det briljanta namnet Xbox One X.

*paus för gnuggande av tinningar*

Som om det inte redan var nog förvirrande att konsolen som heter ’one’ inte är den första i ordningen lägger de nu till ytterligare ett ’x’ till dess namn. Jag har slagit knut på hjärnhalvorna i mina försök att lista ut hur gemene person kommer förkorta detta konsolnamn. Xbox One brukar vanligtvis förkortas antingen XBO eller X-bone. Innebär det att denna då blir XBOX, initialerna för XBox One X? Eller Xbonex? Bägge alternativen fullkomligen rullar av tungan.

Skämt åsido blev jag väldigt överraskad av Phil Spencers (VD för Xbox-divisionen) löfte om att konsolen kommer vara bakåtkompatibel med titlar från både 360 och original-Xbox. Bakåtkompatibilitet har i och med PS4 och Nintendo Switch slopats helt av Sony och Nintendo, och numera kan en alltså bara spela den nuvarande generationens spel på den nuvarande generationens konsoler. Att Microsoft väljer att göra detta för sina fans är därmed ett stort plus i kanten för dem i det rådande ”konsolkriget”.

PC GAMING SHOW

Denna för mig tidigare okända del av E3-programmet hade sammanlagt en titel värdig min uppmärksamhet: Middle-earth: Shadow of War. Uppföljaren till Middle-earth: Shadow of Mordor (som jag ännu inte spelat) är i nuläget en pc-exklusiv release. Det lilla jag har hört och sett om originalet verkar lovande, och med tanke på att det just nu ligger och väntar i mitt Steam-bibliotek ser jag ingen anledning till varför jag inte inom en snar framtid skall undersöka huruvida dess rykte stämmer.

UBISOFT

Antropomorfa djur och maffiga luftskepp räcker lång väg. Åtminstone tillräckligt långt för att göra mig pepp på kommande Beyond Good and Evil 2. Jag har inte spelat originalet men har hört mycket gott om det. Det jag här fick se av uppföljaren var visuellt väldigt imponerade och den dystopiska värld som målades upp i trailern såg mycket intressant ut.

Shigeru Miyamoto, spelvärldens ständigt glada lekfarbror, gjorde ett kort gästspel under Ubisofts show. Om japanska och franska värdar som på knagglig engelska och fattigt ljudeffektindex skall försöka iscensätta en kamratlig strid med plastvapen inte får dig att sjunka djupare ner i skrivbordsstolen kan jag varmt rekommendera att titta in denna presskonferens. Jag blev lätt överraskad av att Miyamoto tillkännagav Nintendos samarbete (!) med Ubisoft via spelet Mario+Rabbids: Kingdom Battle. I nuläget inget jag vill ha, eftersom jag inte äger en Switch, men skulle jag köpa en kan detta kanske lindra väntan på nästa Super Smash Bros.

Visst ja! Ett piratspel tillkännagavs också. Jag kan inte säga att jag förstod exakt vad Skull and Bones går ut på. Men det såg ut att bli mycket strider till havs, och pirater är ju allt som oftast coola. Detta kanske blir intressant längre fram när man får se mer av spelet.

SONY

Jag känner mig grymt pepp på att få en PS4-remake av Shadow of the Colossus. Hittills har jag bara agerat åskådare vad gäller originalet till PS2, men jag har gillat det jag sett: en till synes gigantisk öppen värld där det enda du som spelare interagerar med är de tolv kolosser du har i uppdrag att förgöra.

Äntligen får vår snälle granne Spindelmannen agera huvudroll i ett spel som inte är ett licensspel baserat på en samtida film. Spider-man kommer till PS4 någon gång under 2018 – inte direkt snart, men det kan vara väl värt väntan om spelet lever upp till mina orimliga förväntningar.

Om jag skulle klaga på något av det som visades i trailern så är det att smyg-elementen tycks påminna lite för mycket om Batman: Arkham-spelen. Kombinerat med QTE-moment kan detta lätt bli ett ostimulerande slentrianspel. Under förhoppning att de inte låter dessa aspekter dominera spelupplevelsen håller jag tummarna för att det är under 2018 fasadkrypar’n får sin välbehövda upprättelse.

NINTENDO
Sist men inte minst gjordes plats i mässprogrammet för Nintendo, företaget som så sent som i år fått mig att återigen börja spana in deras konsoler på allvar.

Metroid Prime 4 kommer till Switch. Än så länge är det bara ett namn, men med tanke på hur Prime-serien presterat hittills jag blir icke desto mindre nyfiken och pepp.

Detta, ihop med trailern för det nedladdningsbara materialet till The Legend of Zelda – Breath of the Wild, gjorde minst sagt sitt jobb: jag känner att jag bara MÅSTE ha en Switch snart! Må så vara att Nintendo fortsätter sin trötta gamla tradition att låta sina konsoler bäras upp av varumärkena Mario, Zelda och Metroid, men dessa titlar ger mig mer än tillräckligt incitament att börja tänka över ett framtida Switch-köp.

Sammanfattningsvis känns det som om det kommande året bjuder på en lagom mängd intressanta och lovande spel, både vad gäller konsol- och pc-titlar. Och med tanke på hur lätt jag har för att hellre spela om gamla favoriter än att börja spela nya titlar kommer garanterat få tillräckligt att spela framöver.

Nördnytt 2017 – Fortsättning

Trots den uppsjö av spel som utannonserats för 2017 är det skrämmande få titlar som väcker mitt intresse. Om det sen beror på mig eller på titlarna själva låter vi vara osagt. Jag tror att jag säkert skulle tycka mycket om flera av spelen jag väljer att inte inkludera på följande lista om jag väl testade dem. Men jag, likt många andra, drar mig för att testa spel jag inte känner väl till.

Ett spel – till skillnad från exempelvis en film – innebär en stor investering i och med den ofta fetare prislappen och större omfattningen. Att betala för att se vad som visar sig vara en dålig film på bio är inte den enorma chansning det innebär att betala närmre 600kr för ett spel som i slutändan kanske ger dig max 5 timmars tveksam underhållning. Denna onödiga utläggning är alltså min ursäkt för att inte känna pepp inför fler spel.

Med det sagt är det dessa spel jag ser fram emot i år:

Resident Evil 7 – redan ute
Denna titel är i skrivande stund redan ute sedan två veckor, men jag tänkte inkludera det på listan ändå eftersom det släppts i år. Min personliga relation till Resident Evil-serien är kort och fragmentarisk; de tydligaste minnena jag har är från när jag och en vän tillsammans co-opade oss igenom 5:an. Del 0-4 är mig ganska obekanta, även om jag har klämt och känt lite på dem allihop. Seriens sjunde del har hunnit få sin beskärda del av lov och pris sen dess release, vilket gjort mig uppmärksam på den. Som jag har förstått det har utvecklarna i detta spel gått tillbaka till seriens rötter genom att lägga tonvikten på skräck snarare än action. Eftersom jag nyligen införskaffat en PlayStation 4 tänker jag att detta nog kan bli ett bra första tillägg till dess spelbibliotek.

Nintendo Switch – 3 mars
Det har väl inte undgått någon spelintresserad att Nintendo släpper sin senaste konsol i början på mars, så att jag tar upp det här kanske känns en smula passé. Icke desto mindre tänkte jag spä på hypen ännu lite mer.

Nintendo har alltid funnits i mitt liv, i stationär som bärbar form. Det som en gång började med en enkel, monokrom Game Boy har lett fram till dagsläget: en Wii och en 3DS. Min långt gångna trohet till trots har jag ännu inte förhandsbokat, och kommer troligen ej heller att snart köpa, någon Switch. Mestadels beror det på min nyliga PS4-investering (förlåt Nintendo!), men också på att jag tidigare inte behövt ha bråttom med att införskaffa Nintendos konsoler. De titlar som har intresserat mig till respektive konsol har oftast gått att räkna på fingrarna, och har därmed varit lätta att hinna spela ikapp innan nästa konsolsläpp. Så även om jag i nuläget planerar att i framtiden äga Nintendos nyaste tillägg till spelsfären känner jag inte att jag behöver vara först på pucken. Maskinen kommer utan tvekan att fortfarande vara aktuell om ett, två eller till och med tre år när intresset för min övriga spelsamling börjar sina.

Varför jag har valt att denna gång byta spår och välja Sonys senaste konsol beror mycket på möjligheterna att utöver dess funktion som spelmaskin kunna använda den som mediacenter – Nintendo Switch är i nuläget inte utrustad med stöd för t.ex. Netflix.

Sammanfattningsvis kan vi säga att jag är försiktigt optimistisk.

Vill du se ett gäng coola ungdomar utnyttja den här maskinens potential? Se hit!

Är du istället sugen på att se konsolen utannonseras via lökig presskonferens kan du kolla in denna:

Legend of Zelda: Breath of the Wild – 3 mars
I samband med Nintendo Switch släpps också nästa The Legend of Zelda-titel. Bland Nintendos spelserier är detta den jag älskar mest! Med den för serien hittills största världen – som dessutom är större än den i Skyrim – erbjuder Nintendo denna gång en sandlådeorienterad upplevelse beströsslad med många av de element vi hittills lärt oss älska med Zelda-spelen: ridande, pilbågsskjutande, utforskande och påhittiga bosstrider. Likt många andra serier har den haft sina toppar och dalar, och denna gång väntar jag mig inget banbrytande, varken vad gäller spelmekanik eller story. Dock hoppas jag på många timmar hjärtlig underhållning.

När väl Nintendo Switch får en plats i mitt hem kommer detta utan tvekan vara det första spelet som gör den sällskap.

Mass Effect: Andromeda – 23 Mars
Jag må ha varit en smula sen på pucken vad gäller Mass Effect 1-3 med tanke på att jag så sent som i höstas spelade dem för första gången. Och även om jag snabbt började älska dem så pass mycket att jag nu ett halvår senare är inne på tredje genomspelningen har jag saknat att ha någon i min närhet som känner lika starkt för dessa spel som jag. I stort sett alla som spelat dem har älskat eller åtminstone tyckt mycket om dem, men dessa personer har för länge sen fått utlopp för alla sina känslor via samkväm med andra likasinnade. Så tänker jag dock inte låta fallet bli med Andromeda.

I detta spel ikläder du dig rollen som en av tvillingarna Scott och Sarah Ryder och reser tillsammans med din far och dennes besättning genom Andromedagalaxen ombord på skeppet Tempest. Särskilt mycket om spelets handling har ännu inte tillkännagivits, men en sak är säker: du kommer få uppleva feta rymdstrider, interstellära romanser och spännande möten med nya raser.

Av gameplaytrailern att döma kommer min vid det här laget lätt ålderstigna PC få kämpa med spelet, men det får det vara värt. Jag tvivlar på att Andromeda kommer sakna omspelningsvärde (de tidigare spelen går bevisligen att återvända till mer än en gång), så jag lär få tillfälle att återbesöka det efter en framtida uppgradering av datorhårdvara.

Jag kommer sakna Shephard, men jag tvivlar inte på att Sarah Ryder kommer bli mig minst lika kär – för ja, självklart kommer jag spela som kvinna när möjligheten fin.

Här är de två cinematiska trailrar som släppts hittills:

Din skeppsbesättning spelade en stor roll i de tidigare spelen, och verkar tack och lov göra det även här:

Dock hoppas jag att besättningen kommer innefatta fler utomjordiska raser.

Och här är anledningen till varför jag tror att min dator med nöd och näppe kommer palla spelet:

Crash Bandicoot N. Sane Trilogy – oannonserat släppdatum
En av de coolare spelserierna från min barndom – på den tiden då första Playstation-konsolen var aktuell. Själv ägde jag aldrig något Crash Bandicoot; istället tog jag varje tillfälle i akt att inkräkta på min käre grannkompis spel. Yes, jag var den typen av ”kompis” när jag var liten. Hursomhelst minns jag dem som väldigt underhållande och coola (det sistnämnda spelade nämligen stor roll för en sjuåring på 90-talet). Någon gång under året kommer seriens tre första delar i en upphottad utgåva anpassad för PS4. Har ännu inte bestämt mig, men det lutar åt ett köp!

Marvel’s Guardians of the Galaxy: The Telltale Series – oannonserat släppdatum
Bra spelstudio möter störtskön hjälteensemble. Telltale har gjort succé med sina episod-baserade tolkningar av varumärken som The Walking Dead, Monkey Island, The Wolf Among Us, Game of Thrones och Batman, m.fl. Hittills har jag bara spelat de tre förstnämnda, men det är mer än tillräckligt för att känna förtroende för studion i även detta projekt.

Trailern är inte en trailer lika mycket som en blinkning till filmen från 2014 men gör ändå det den ska:

Fortsättning följer…

Nördnytt 2017

Nytt år, nya sätt att släcka sin nörd-törst! 2017 kommer tveklöst att proppas fullt med nysläpp av film, spel, serier, och kanske till och med en och annan bok. Nu när årets första månad strax är till ända tänkte jag i de kommande inläggen uppmärksamma saker jag känner pepp inför i år. Låt oss börja med årets filmsläpp, i kronologisk ordning!

The Lego Batman Movie
Om du frågar mig vad den bästa leksaken är, blir svaret utan tvekan ‘Lego’. En kreativ aktivitet där det enda som sätter gränser är fantasin (förutsatt att du inte bygger efter en mycket detaljerad medföljande ritning). Självklart gjordes det 2014 en film om just Lego – och den var skitbra! Att denna gång inkludera en av de häftigaste superhjältarna någonsin – med röst av Will Arnett – är som upplagt för succé. “Everything is awesooome” i februari!

Beauty and the Beast
En (enligt viss information) karbonkopia av Disneys tecknade klassiker – den här gången som spelfilm! Originalet och dess musik är fortfarande lika mysig som när det begav sig, och detta tänker Disney utnyttja. Att den här ”nytolkningen” kommer i mars fick mig inledningsvis mest att rycka på axlarna, men en snabb titt på rollistan gjorde mig ändå nyfiken. Emma Watson, Ian McKellen, Luke Evans, Emma Thompson och Ewan McGregor räcker gott och väl för att väcka mitt intresse.

Power Rangers
Den pajiga action-TV-serien jag som liten inte fick titta på eftersom den var för våldsam *paus för face-palm* kommer nu i mars som långfilm. Jag hyser inga tvivel om att story, karaktärer och skådespeleri kommer vara helt åt skogen. Däremot tror jag starkt på att det kommer bli en sjukt underhållande film med mycket hjärndöd action, coola effekter och förhoppningsvis även en gnutta humor.  Go go Power Rangers!

Guardians of the Galaxy Vol. 2
Jag skulle ljuga om jag sade att jag har tydliga minnen av Guardians of the Galaxy. Med snart tre år sedan jag såg den på bio kan jag inte återge filmens handling. Dock minns jag att den var outsägligt underhållande. I maj kommer fortsättningen på det flippade rymdäventyr Star-Lord och Gamora m.fl. bjöd oss på sist. Marvel gör mig sällan besviken, och jag ser inga tecken som tyder på att det blir annorlunda den här gången.

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (eller Zalazar’s Revenge)
Fyra ska bli fem, när nästa del i Pirates of the Caribbean-filmserien ser världens ljus den 26:e maj. Personligen älskar jag de tre första filmerna (den fjärde var på sin höjd en axelryckning) hur utflippade och larviga de än må vara. Där möttes pirater, svärd och övernaturliga element i en härlig blandning, och jag hoppas detsamma av även denna film.

Wonder Woman
Jag har i skrivande stund ännu inte sett Batman v Superman: Dawn of Justice, och trots att merparten av vad jag hört om den är negativt kommer jag troligtvis att se den när den blir tillgänglig på någon smidig streamingtjänst. Det enda positiva jag hört är dock att DC introducerade israeliska skådespelerskan Gal Gadot i rollen som Wonder Woman – som i juni får en egen film. Även fast jag ännu inte har någon vidare tilltro till DC:s filmuniversum är jag nyfiken och lite småpepp på den. Världen behöver fler kvinnliga superhjältar.

Spider-Man: Homecoming
”Fasadkrypar’n!”
”Nätkillen!”
”Bara er snälle granne Spindelmannen!”
Dåvarande tonåringen Tom Holland gjorde ett enastående jobb i och med porträtteringen av Peter Parker i Captain America: Civil War (i praktiken Avengers 2.5). Oavsett hur trött man kan vara på Spindelmannen – det är ju trots allt den tredje inkarnationen på 15 år – kommer han i mina ögon alltid att vara den bästa superhjälten någonsin. Och jag längtar ofantligt till premiären i juli.

War for the Planet of the Apes
Apornas planet
från 1968 står sig än idag, förutsatt att man kan stå ut med att Charlton Heston pratar genom tänderna i två timmar. Omtolkningen från 2011 och dess uppföljare är i mitt tycke minst lika bra, om inte bättre. Motion-capture-veteranen Andy Serkis repriserar sin roll som Caesar och leder primaterna i strid mot en snaggad Woody Harrelson. Även om jag tycker att de kunde ha stannat vid två filmer ser den här ändå potentiellt underhållande ut. Vi får se i juli.

Kingsman: The Golden Circle (ingen trailer ute än)
Uppföljare till 2014 års coolaste serietidningsadapterade spionfilm – en kategori som visserligen inte svämmar över, men ändå. Colin Firth var oväntat cool då, och förhoppningsvis är han det även i oktober. Nuff sääd!

Thor: Ragnarok (ingen trailer ute än)
Inte en av de coolare eller roligare hjältarna, men… Det är ju Marvel. Med få andra spännande filmsläpp i november kommer jag åtminstone göra ett halvhjärtat försök att se den här på vita duken.

Justice League (ingen trailer ute än)
Pyttelite nyfiken är jag ändå. Att allt sen talar mot att det här konceptet kommer lyckas är en annan femma.

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (ingen trailer ute än)
Sjunde episoden om George Lucas galax långt, långt borta var något av en vattendelare. Personligen tillhör jag den halvan av skaran som fullkomligt älskade den tonårstöntiga skurkar och mörkhyade stormtroopers till trots. Den lilla pojken i mig fullkomligt hoppade upp och ner i biostolen under de knappa 10 sekunder man fick beskåda Luke Skywalkers åldrade anlete *retroaktiv spoilervarning!*. Att han kommer få en större roll tillsammans med Rei i kommande åttonde delen gör mig oresonligt pepp! Må kraften vare med oss fram till december i år.

Jumanji (ingen trailer ute än)
Tyvärr återser vi i denna titel ingen Robin Williams (må han vila i hjärtlig och improviserad frid), men däremot allas vår Dwayne ’the Rock’ Johnson och Karen ’Amy Pond’ Gillan. Då ingen större mängd information finns att få i nuläget kan jag inte säga så mycket mer om den här filmen än att titeln ger mig positiva nostalgirysningar.

Fortsättning följer…

Anita Sarkeesian – En hjälte om tv-spel

Hon är påläst, vältalig, saklig och stundom även rolig och kvicktänkt. Hon är dessutom en av de mest hatade personerna på internet.

Via sin Youtube-kanal Feminist Frequency diskuterar Anita Sarkeesian många av populär-kulturens fiktiva kvinnor och hur dessa hanteras av sina skapare. Hennes videor avhandlar olika teman, utifrån vilka hon oftast ger ett historiskt perspektiv och sedan analyserar hur den rådande situationen ser ut idag.

tropes-vs-women

Sarkeesians webbserie Tropes vs. Women in Video Games är tveklöst vad som get henne mest uppmärksamhet – och mest hat. Denna serie går i korta drag ut på att hon pekar ut sanningar om hur kvinnor porträtteras i tv-spel. För detta får Sarkeesian utstå en uppsjö av digitala glåpord, trakasserier och hot – så till den milda grad att hon stängt av kommentarsfunktionen på samtliga videor. Upprörda gamers går t.o.m. till sådana extremer att ett amerikanskt universitet där Sarkeesian skulle föreläsa tvingades blåsa av evenemanget p.g.a. ett in-ringt bombhot. Tro mig, många känner starkt för de ämnen den här kvinnan berör.

”Men hur kan en enskild person”, kanske du undrar, ”lyckas uppröra alla dessa oskyldiga basement-dwellers så mycket?” Det ska jag strax förklara för dig.

Men först vill jag börja med att påpeka att Sarkeesian inte lyfter ett finger för att på något sätt klanka ner på de olika verk hon pratar om. Det hon gör är att belysa de misogyna och slentriansexistiska kvinnoporträtt som florerar i nördkulturen. I introduktionen av nästan samtliga delar i serien utlåter hon följande, och jag citerar: ”[I]t’s both possible, and even necessary, to simultaneously enjoy media while also being critical of its more problematic and pernicious aspects.” Sarkeesian menar att du fortfarande är varmt välkommen att avnjuta dina favoritspel, -filmer och -comics, men med en medvetenhet om att de sätt på vilka kvinnor i dessa målas upp kanske inte är de bästa.

Och här – mina damer, herrar och övriga – är roten till det problem som uppstått kring hur Anita Sarkeesian behandlats på nätet. För hon vill inte alls utbilda och informera de gamers som hittar till hennes Youtube-kanal; hon vill få dem alla att må dåligt när de gör det de älskar mest!!! <——*simulerad internetreaktion*

Jag tvivlar dock inte på att många (läs: pojkar och män) faktiskt ser det på det här viset. Enligt dem förstör Sarkeesian upplevelsen av ’deras’ spel i sina försök att driva samhälls-utvecklingen framåt. ”Hur vågar hon, en kvinna – som förmodligen inte ens har sett ett spel i hela sitt liv – kasta skit på något som tillhör oss, männen!? Kvinnor spelar inte spel, så med vilken rätt pratar hon om något hon så uppenbart inte förstår sig på?”

Jag skulle vilja påstå att det ändå hade blivit ett jävla liv om hon varit man, men jag tror att vi alla vet var skon klämmer: Anita Sarkeesian är kvinna.

Det finns nämligen en vida betrodd uppfattning inom spelkulturen om att tjejer inte spelar. Och med det rådande klimatet är jag inte förvånad att folk fortfarande tror på den här villfarelsen. Vilken kvinna vid sina sinnens fulla bruk skulle frivilligt ge sig till känna som gamer om det innebär att tvingas utstå hat, mordhot, och sexuella trakasserier? Personligen skulle jag göra mitt bästa för att dölja min passion för spel om alternativet vore att – i bästa fall – vara konstant orolig och illa till mods.

Nu utmanar jag dig som spelar spel, samt alla andra som råkar läsa det här, att kolla in åtminstone de tre avsnitten om ’the Damsel in Distress’ från serien Tropes vs. Women in Video Games. Eller se för all del samtliga Sarkeesians videor om du skulle vilja det. Gör dig själv, och folk runtomkring dig, medvetna om den problematiska bild av kvinnor spel ger oss. Ställ högre krav på vår populärkultur, och välj med omsorg vad du konsumerar! Och en sista grej: var inte ett as på internet! Det finns snart inte plats för fler idioter i etern.

tropes-vs-women-2

Anita Sarkeesian, du är en av de starkaste personer jag känner till, och jag är mäkta imponerad av att du fortsätter göra det du gör!