Kategoriarkiv: Nördvändigt

En nörds årskrönika - 2018

Såhär lagom till att vi letat oss in i 2019 års andra månad tänkte jag delge lite av mina upplevelser från året som gått. Det har nämligen i retrospekt varit ett väldigt händelserikt år sett till min nördighet. Genom att delge mina upplevelser hoppas jag kunna tipsa om en och annan nördig företeelse värdig din tid – eller bara ge dig en trevlig lässtund. Givetvis har jag inte inkluderat allt jag gjort, då jag ändå vill tro att jag besitter något slags ödmjukhet. Men i grova drag, och kronologisk ordning, såg mitt 2018 ut ungefär såhär:

Min fjärde och senaste genomspelning av Mass Effect-trilogin kvalar nätt och jämt in på listan, då den påbörjades redan året innan. Åteförenad med Jennifer Hales fantastiska röstskådespeleri tog jag mig tid med denna genomspelning och såg till att mjölka ut så mycket som möjligt från de tre spelen och allt deras extramaterial. Jag har aldrig känt mig så nära min Shepard eller hennes besättningsmedlemmar som denna gång. Det kommer garanterat bli fler återbesök till den här serien i framtiden.

I vad som i efterhand skulle kunna tolkas som en förtida 30-årskris förverkligade jag en idé jag länge haft om att göra en tatuering som skulle kunna sammanfatta mitt leverne. Resultatet blev ett koncept jag lånat från en av panelmedlemmarna i podcasten Nördigt, men med min egen lilla twist. På min vänstra underarm finner ni numera ordet ”nörd” ingraverat på cirkulär Gallifreyan.

Jag har alltid varit något av en ordningsfreak, men i början på förra året manifesterade detta sig på ett sätt som det inte gjort tidigare. Jag hade nämligen snubblat över en hög Youtube-videor där brädspelsnördar visade upp olika sätt att organisera sina brädspel. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare? Att plocka fram samt packa ihop brädspel innebär i regel väldigt mycket krångel med pappmarkörer, plastfigurer, tärningar och letande bland återförslutningsbara plastpåsar. Genom att inreda spelkartongerna med tydliga fack för samtliga komponenter underlättas uppackning och nedplockning avsevärt – måhända en trivial upptäckt för vissa, men inte för mig. Så jag började maniskt organisera mina brädspel och tids nog bestämde jag mig också för att dela med mig av mina åstadkommanden till andra intresserade.


Tidigt på våren föddes således Youtube-kanalen Overheard by the Nerd som i nuläget har tio videor med brädspelsinnehåll. Så småningom kommer jag nog uttöka kanalen med lite mer varierat innehåll, men för stunden verkar den attrahera tillräckligt med tittare för att berättiga sin existens.

Sökandes eskapism under lärarutbildningens sista månader kastade jag mig in i ett av många hyllat spel till PS4: Horizon Zero Dawn. På papperet lät det som ett spel helt i min smak: en storslagen berättelse om en avlägsen framtidsdystopi; en huvudkaraktär annat än den stereotypa machomannen; möjligheten att smyga sig på fiender med pilbåge; och en karta full av pluppar att samla. Mot alla odds rann det ut i sanden och i skrivande stund har jag fortfarande bara spelat drygt två timmar av det. Min förhoppning är att 2019 är året då jag får återvända och denna gång stanna lite längre. Den som lever får se.

Ett år efter att jag tillsammans med min fru började spela Brothers: A Tale of Two Sons – och av någon oklar anledning inte fortsatte – återvände vi under sommaren äntligen till Josef Fares debutspel. Vad som egentligen är designat som ett singleplayer-spel upplevde vi med varsin hand på samma handkontroll (ett alternativt spelsätt jag blev tipsad om i Tv-spelspodden). Detta ledde till ett väldigt mysigt och känslosamt litet äventyr tillsammans då vi fick styra varsin av spelets båda bröder. Jag ska inte spoila något av spelets handling; istället tänkte jag varmt rekommendera detta till dig som har ett par timmar över och vill testa en spelupplevelse utöver det vanliga.

Som en liten bubblare kan jag också lyfta fram spelserien Ace Attorney som jag spelat mig igenom från start till stopp – visserligen påbörjad redan 2016 men målgången skedde åtminstone under förra året. På papperet låter en serie advokatspel kanske inte så sexigt men de har givit mig en stor mängd handhållen underhållning under en lång period. Räkna med att jag kommer hålla ögonen öppna efter nästa del.

När tillfälle gavs i samband med att första sommarjobbslönen trillade in passade jag på att ge mig själv en Nintendo Switch i försenad examenspresent. Och vilket spel som skulle ackompanjera mig under kommande tågpendling till nya lärarjobbet var det ingen tvekan om. I slutet av augusti återvände jag således till Hyrule för första gången på många år via The Legend of Zelda – Breath of the Wild. Trots dess omfattande innehåll fullkomligt slukade jag upp spelet på mindre än fyra månader. Det var på många sätt väldigt olikt de tidigare Zelda-spelen, på både gott och ont, men jag hade minst sagt väldigt kul med det. Jag kan lugnt konstatera att Switch:en har potential som jag är mycket sugen på att nyttja framöver.

 

I oktober tog väntan äntligen slut då säsong 11 av Doctor Who introducerade den trettonde doktorn, spelad av Jodie Whittaker. Inte bara har en trött, gammal tradition av enbart manliga skådespelare brutits. Dessutom har serien kunnat locka en massa nya fans genom den nya, kvinnliga huvudrollsinnehavaren och en övrig rollbesättning med mycket bättre representation än tidigare. Vissa kallar det pk-hysteri, jag kallar det positiv utveckling för en mycket, mycket gammal serie.

Efter ett drygt års gediget lyssnande på Tolkienpodden kände jag att jag behöver lite mer Midgård i mitt liv. Vilken tur då att jag sen tidigare sett till att införskaffa nyöversättningen av Lord of the Rings-trilogin: Ringarnas Herre. En kanske kan argumentera för att Tolkiens mest erkända verk gör sig bäst på originalspråk, men det får vi ta vid ett senare tillfälle. Hursomhelst började jag under hösten läsa Ringens Brödraskap, vilken är ungefär lika trögstartad som när det begav sig. Men jag kommer inte ge upp. Tolkien har gjort så mycket för litteraturen att han förtjänar att läsas om gång på gång. Källa på det? Se hit

Under slutet av hösten tog jag ett steg närmre professionellt spelskrivande. I november dök det upp en liten notis i en av de många facebook-grupper jag är med i om att spelsajten Player 1 sökte spelskribenter. Jag tvekade inte en sekund utan började direkt knåpa ihop en text som skulle visa mina färdigheter. Det visade sig dock att det istället var gästkrönikan jag fått publicerad på Svampriket strax dessförinnan som köpte mig en plats i Player 1-redaktionen. I skrivande stund har jag hunnit recensera fyra spel, varav ett är det av fansen minst sagt efterlängtade Kingdom Hearts III. Hittills har det varit väldigt roligt och drivande att få testa spel utöver de jag annars väljer att spela samt uttrycka mina åsikter om dem. Till skillnad från tidigare får jag dessutom göra detta som en del av ett större sammanhang, och jag ser mycket fram emot ett fortsatt år med de övriga på redaktionen.

Som avslutning på året, och som en julklapp från tomten, såg jag till att beta av en av punkterna på min ”saker jag ska införskaffa när jag äntligen börja jobba och kamma hem feta cash”-lista. Min lite drygt fem år gamla PC fick sig därav en invärtes face-lift med ett nytt grafikkort. Återigen kan jag maxa grafikinställningarna på de flesta spel i mitt bibliotek. Resultatet kan ni se nedan. Krispigt, va?

Där har ni mitt 2018 i någorlunda grova drag. Såhär med facit i hand var det som sagt väldigt händelserikt, och jag får en varm känsla när jag ser tillbaka på det. Nu blickar vi istället framåt, mot ett år då faderskapet inleds (WHAAAT!?). Tack för att ni ville läsa om mina dumheter! Kram på er.

Logiskt listad lek liksom last – larvigt lättillgängligt

Det var ett tag sen sist. En hel termins akademiskt skrivande tar litegrann udden av att skriva för nöjes skull. Men nu hoppas jag kunna frekventera här lite oftare.

Jag lider av något slags åkomma som gör att jag mår särdeles bra av att bocka av saker i mitt liv. Det finns en viss njutning i att, nästan oavsett vad det rör sig om, kunna stryka ännu en sak från listan och se hur de kvarvarande punkterna blir färre och färre. Detta gäller alltså inte enbart vardagliga göromål som hushållssysslor, skolarbete, ärenden eller inköpslistor; utan även filmer, tv-serier, böcker och spel. Och jag vet att jag inte är ensam om det här.

I modern tid – med det överflöd av spel, filmer, tv-serier och skönlitteratur det innebär – är jag väldigt glad över att det finns fler som jag. För till skillnad från mig har några av dessa gjort slag i sak och faktiskt försett omvärlden med de medel som behövs för att tillgodose eventuella tvångsmässiga behov. Med hjälp av digitala plattformar finns det nu möjlighet för allmänheten att registrera sina mediala fritidsåtaganden. Jag tänkte tipsa dig som läser om några plattformar som jag tagit till mig, för att kunna hålla reda på min mediekonsumtion.

De listas här i den ordning jag själv upptäckt dem.
Rubrikerna är klickbara länkar.

I begynnelsen, etc…
Under min tid på gymnasiet – alltså ca 10 år sedan – blev jag tipsad av några klasskamrater om en internetsida där en kunde logga allt sitt filmtittande. Genom att sätta betyg från 1 till 5 på alla filmer jag sett (eller åtminstone de jag sett så pass nyligen att jag mindes vad jag tyckte om dem) kunde jag kartlägga min filmsmak och få tips om fler filmer att se. Då (illegal) nedladdning av film successivt blev mer lättillgängligt mot slutet av 00-talet låg Filmtipset helt rätt i tiden för mig och den skara vänner som också upptäckt sidan. Vi började logga våra filmer religiöst. Utöver möjligheten till betygsättning rekommenderar sidan även nya filmer till dig, baserat på dina tidigare betyg. Och genom att bli vän med någon på sidan kan du se vad vederbörande har gett för betyg på en av dina favoritfilmer, och således oprovocerat inleda långa debatter kring denna. Det går också utmärkt att lägga till filmer du ännu inte har sett i din ”vill-se-lista”. På så sätt blir du påmind när dessa visas på bio eller på någon av de tv-kanaler du kryssat i som tillgängliga.

Det skulle inte förvåna mig om jag är den enda i det ursprungliga gänget som fortfarande använder mig av den här tjänsten, men jag har som sagt ett udda behov. Filmtipset har varit en del av mitt liv i över tio år nu, och kommer troligen hänga med ett bra tag till.

Denna sida är i huvudsak Reset Medias nyhetssida och bloggplattform för spel. För den som ogillar övriga sociala medier kan den också användas i syfte att socialisera med andra användare. Själv använder jag den dock i huvudsak för att logga de spel jag äger fysiska kopior av. Även här kan nämligen den som vill betygsätta sina spel på en skala från 1 till 10. Saknas en specifik utgåva av ett särskilt spel i Loadings databas är det fritt fram att lägga till spelet, samt information om det. På så sätt kan du vara säker på att just den där speciella “limited awesome extended cut inverted amazeballs”-versionen i din ägo även kan läggas till i ditt virtuella bibliotek.

Om än något överflödig i dagens tv-serieklimat – med streamingtjänster som låter dig fortsätta titta precis där du slutade – tycker jag ändå att det är skönt att ha en plattform där jag kan logga även tv-serier. Med många bollar i luften, samt osedda serier i skämshögen, använder jag mig av Smartburk för att hålla koll på och strukturera upp mitt serietittande. För den som likt mig inte klarar av att titta på bara en serie åt gången är detta ett måste. Speciellt som tittandet av en specifik serie kanske rinner ut i sanden för att sedan dyka upp och spöka i minnet ett år eller två senare, vid vilken tidpunkt dess streamingtjänst troligen har skrotat bokmärket på nämnda serie.

Smartburk erbjuder till skillnad från Filmtipset och Loading ingen möjlighet att betygsätta, utan används enkom som loggbok över de serier en tittar/har tittat på. Medan du kan se vilka andra användare som följer samma serier som du finns det dock ingen chatfunktion eller liknande kommunikativa medel – ett smidigt sätt att undvika nättroll om du frågar mig. Sidan befinner sig i skrivande stund, om jag förstått det hela rätt, fortfarande i någon form av betastadie och är alltså under pågående utveckling. Bli inte irriterad om den inte alltid funkar som du vill, är vad jag försöker säga.

Den för mig nyaste onlinetjänsten har sitt fokus på litteratur. Lite förenklat skulle en kunna säga att Goodreads  är som Filmtipset fast för böcker – det är ett stort community med möjlighet till kontakt med andra användare, recensioner, nyhetsbrev, mm. I förgrunden ligger såklart betygen, även denna gång med 1-till-5-skala. Du kan antingen direkt markera en bok som färdigläst – och sedermera betygsätta den – eller följa din progression genom att logga exakt vilken sida du befinner dig på. En funktion jag inte använt mig i någon större utsträckning (men som någon annan säkert kan tycka är intressant) är möjligheten att sätta upp personliga mål vad gäller antalet lästa böcker under en viss period, både på kort och lång sikt.

Goodreads finns t.o.m. som app, med vilken du kan scanna streckkoden på din bok, comic eller tidning för att få exakt rätt utgåva till din samling.

Jag hoppas att detta inlägg kan ge åtminstone ett uns glädje till fler människor som likt mig själv har den här milda, OCD-liknande åkomman. Känner du till andra loggningstjänster utöver de jag listat här får du gärna tipsa mig!

Dagen då Doktor-anhängarna dränkte dårarnas dumheter

Jag skriver detta med tårar i ögonen.

Jag snörvlar och hulkar om vartannat.

Lite kan visserligen tillskrivas min förkylning, men merparten är på grund av de 20 minuter jag precis har spenderat på Youtube.

Den 16 juli i år hände nämligen något som aldrig tidigare har hänt. Fans av tv-serien Doctor Who fick veta att dess huvudkaraktär Doktorn nästa säsong kommer spelas av en kvinna. Innan jag förklarar vad detta har att göra med mitt nuvarande tillstånd tänkte jag berätta lite om min koppling till serien.

För dig som inte redan är bekant med det halvsekel gamla fenomen som är Doctor Who ska jag börja med att snabbt dra dess huvudsakliga premiss. Doktorn är den sista överlevaren av den utomjordiska rasen Time Lords – en ras som med hjälp av långt framskriden teknologi kan resa genom tid och rum efter egen vilja. När Time Lords dör regenererar de och ”återföds” i en ny kropp. På så vis har serien kunnat fortlöpa i 50+ år och behålla samma huvudkaraktär – en roll som i skrivande stund har spelats av 13 olika skådespelare.

Denna serie har på relativt kort tid blivit en stor del av mitt liv. Sen jag för ungefär fyra år sedan slogs av dess charm och fängslande berättarstil har jag långsamt kommit att älska serien innerligt. Ingen annan tv-serie har fått mig att känna så starka känslor som Doctor Who. Om ni inte tror mig är det bara att fråga min fru – som mer än en har gång kommit hem och funnit mig tårögd och snörvlandes framför tv- eller datorskärmen.

Det jag pratar om nu är det som i folkmun kallas New Who – omstarten från 2005 efter att serien varit nedlagd i nästan tio år. Icke att förväxla med Classic Who, som fortgick mellan 1963 och 1996.

I somras utannonserade BBC vem som ska spela nästa Doktor – och internet gick bananas. Till ingens förvåning började kommentarer som ”Goodbye, Doctor Who”, ”BBC are traitors” och ”But the Doctor has always been a man…” florera på diverse internetforum och på Youtube. Min gissning är att det här var samma idioter som fick luft när Daniel Craig blev den första blonda mannen att porträttera James Bond. Tursamt nog är den negativa kritiken mot en kvinnlig Doktor bara en fis i rymden i jämförelse med all den glädje som detta val av skådespelare har orsakat.

Så för att återgå till varför jag skriver detta gråtandes: jag har just tittat på ett flertal videor där fans av serien har filmat sig själva när de i realtid tittar på utannonseringen av skådespelerskan Jodie Whittaker som nästa doktor. Videor med folk som skriker av glädje, folk som gråter, folk som blir mållösa, folk som börjar skaka. Att se alla de här reaktionerna berörde mig mycket starkare och djupare än när jag själv såg utannonseringsvideon. Mitt hjärta fullkomligt smälter i gensvar till detta tydliga bevis på hur mycket Doctor Who betyder för så många människor, oavsett ålder och kön. Jag lämnar Youtube med tårar i ögonen och ett stort leende på läpparna.

Fans av serien brukar ofta prata om ”sin” Doktor. Alltså vilken av de olika tolkningarna av karaktären som ligger dem närmast om hjärtat. Detta är inte specifikt för New Who, utan sträcker sig hela vägen tillbaka till seriens början. Så vem är då min Doktor?

Christopher Eccleston.
David Tennant.
Matt Smith.
Peter Capaldi.

Ni kommer alla att vara min Doktor. Ni har var och en satt er egen prägel på serien och berört mig på olika sätt. Och även om jag tyckt om er olika mycket till och från har ni i slutändan aldrig gjort mig besviken.

Jodie Whittaker.

Jag är säker på att inte heller du kommer göra mig besviken – och jag kan knappt vänta tills även du blivit min Doktor.

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 2

Andra dagen på Comic Con inledde jag med att missa öppningstiden med en hel timme – varpå lätt stress och lite knackig bilkörning följde – för att sedan ta mig an ett fullspäckat (nåja) skräddarsytt schema.

Högst på listan stod att införskaffa biljett till fotografering med Iain Glen. För er som inte bemödat er med att se någon av de tre hiskeligt bra tv-serier han är med i (bland annat) kan ni uppdatera er här, men för gemene person är han kanske mest känd som Jorah Mormont i Game of Thrones.

Vägg i vägg väntade fansen tålmodigt på att få sina ägodelar signerade av Cobie Smulders

Fotograferingen med herr Glen varade mindre än tio sekunder, under vilka jag precis hann skaka hand och vända mig mot kameran innan allt var över. Resultatet blev som synes:

Lätt överväldigad och en smula generad småsprang jag sedan tvärs över mässgolvet och nerför trapporna till Scen 3 lagom till inspelningen av Röstskådespelarna Live

Podcasten Röstskådespelarna skapades av Christian Hedlund (1man20voices) i början av hösten 2015 och består i skrivande stund av tio avsnitt. I var och ett av dessa intervjuar Christian framstående svenska dubbare, d.v.s. röstskådespelare i tv-serier och film som dubbats till svenska. Som den obotliga nostalgiker jag är har jag följt och lyssnat på den här podcasten religiöst sen dess början. Har du, precis som jag, varma minnen från de barnprogram och -filmer du såg som ung föreslår jag att du ger detta guldkorn en chans.

Dagen till ära hade Christian sett till att bjuda in inte mindre än fem rutinerade dubbare till livesändningen, nämligen:

Sharon Dyall – bl.a. Esmeralda i Ringaren i Notre Dame

Louise Raeder – bl.a. Brisby i NIMHs Hemlighet

Dick Eriksson – bl.a. Ash i Pokémon

Annika Herlitz – bl.a. Elsa i Frost

Daniel Sjöberg – bl.a. Hulken i Hulk and the Agents of S.M.A.S.H.

Samtliga i panelen var väldigt ödmjuka och bjöd på sig själva, både före och efter showen. Jag tog såklart, som den fanboy jag är, tillfället i akt att fota mig med samtliga.

Råkade sabba bilden med Sharon, så den fick utebli.

Om du inte känner dig nöjd med att läsa ett par futtiga rader om detta fenomen, och hellre ser showen i sin helhet, finns den på följande länk: Röstskådespelarna LIVE

Med nostalgihungern stillad för ett bra tag framöver såg jag därefter till att skörda frukten av den rekognosering jag ägnat mig åt föregående dag; nu skulle här slösas pengar!
Min fångst i urval:

Snart på en systerson nära dig 😉

Och jag råkade som av en händelse stöta på cosplayparaden…
[fvplayer src=”http://www.spelameddavid.nu/wp-content/uploads/2017/09/Untitled.mp4″ width=”1280″ height=”720″]

Härnäst stundade frågepanelen med tidigare nämnda Iain Glen, modererad av spelskribent tillika redaktör på Aftonbladet Spela, Effie Karabuda.

Iain var till synes väldigt förtjust i att prata – varje fråga från både Effie och publiken följdes upp av en smärre monolog. Dock fick jag intrycket av att han inte pratade för pratandets skull, utan snarare för att han var uppriktigt angelägen om att besvara var och ens fråga så utförligt som möjligt. Här är ett lite smakprov från panelen:
[fvplayer src=”http://www.spelameddavid.nu/wp-content/uploads/2017/09/IMG_4732.mov” width=”1920″ height=”1080″]

Tyvärr fick jag bara bevittna panelens första halvtimme, eftersom podcasten Nördigt lyckats överlappa den med sin årliga live-inspelning. Således fick jag fullt synlig – och pyttelite skamsen – inför ca 1000 pers smita ut mitt under frågestunden och börja röra mig i riktning mot Sveriges bästa nördkollegium. En konstig prioritering, måhända, men jag har så mycket att tacka dem för att jag känner mig förpliktigad att stötta dem via min närvaro. Plus att jag tycker att deras nördiga diskussion är genuint roliga och intressanta. Pinsamt nog gick jag tidigare även från denna panel p.g.a. tider att passa hemmavid. Förlåt, Nördigt! Jag ska gottgöra er i nästkommande blogginlägg, jag lovar.

Och med det slår vi igen årets Comic Con-kapitel, och börjar ladda så smått inför nästa år…

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 1

Då var det återigen den tiden på året då nördar samlas för att i glada vänners lag avnjuta spel, serier, film, anime, manga, cosplay och mycket mer. Jag har som traditionen bjuder även i år besökt Comic Con i Stockholm, för att få förkovra mig i det jag älskar mest.

Luttrad som jag är i och med mitt femte år på mässan såg jag den här gången till att inleda min odyssé (foreshadowing) över mässgolvet med att testa så många nya spel som möjligt.

Det första spel som mötte mig när jag snubblade in genom portarna var inget mindre än den senaste delen i Level 5:s samarbete med Studio Ghibli – Ni No Kuni II: Revenant Kingdom.

Eftersom jag hört så mycket fint om de tidigare installationerna i serien kände jag mig manad att stanna och prova lite. Jag har inte någon direkt koll på förlagorna annat än att det är japanska rollspel med ghibli-animationer. Med denna knappa förkunskap i åtanke bidrog det inte till seriens fördel att direkt bli inkastad i en bosstrid föregången av endast en stillbild av kontrollschemat. Utan direkt relation till pojken jag styrde eller motivation till varför draken i bakgrunden borde dö blev resultat att jag på slentrian kastade förtrollningar/undvek eld eftersom det var allt som erbjöds. Sammantaget spelade jag snudd på fem minuter innan jag släppte kontrollen och med bestämda steg rörde mig vidare. Denna titel släpps den 19 januari, för den som till skillnad från mig är pepp.

Nästa stopp var Nintendos monter, som i år var stor och erbjöd möjlighet att testa flertalet olika spel – bl.a. Splatoon 2, Fifa 18, Skyrim och Pokkén Tournament – på semi-nya konsolen Switch. Dock hade jag bara ögon för allas vår fryntlige och rödklädde rörmokares kommande spel – Super Mario Odyssey.

Barndomsminnen från när jag för första gången spelade Super Mario 64 började så sakteligen krypa fram i samma stund som jag fattade handkontrollen. Kanske berodde det på min frånvaro från Super Mario-serien sen många år tillbaka, men det enorma kliv spelserien har tagit från det senaste Mario-spel jag spelade till Odyssey känns precis som det mellan Super Mario World och 64. Det var precis så lättillgängligt och underhållande som jag väntar mig av ett Mario-spel, men också så pass utmanande att frustrationen när jag missar ett hopp eller en akrobatisk manöver får mig att direkt vilja försöka på nytt. Om jag förstod det rätt är målet inte längre att samla stjärnor, utan månar. Med den lilla skillnaden att du inte längre tvingas starta om banan efter varje ny måne (no pun intended), utan tillåts fortsätta med samlandet tills alla är funna eller tills du på eget bevåg väljer att byta bana. Det senaste spelmekaniska tillägget är att Mario numera kan kasta sin hatt på diverse föremål och fiender för att aktivera/förstöra dem, respektive ikläda sig deras förmågor för en kort stund. Jag hade rent ut sagt jäkligt kul under de tio minuter jag fick styra Mario över sanddynerna, och hoppas på att få återvända till svampriket snart.

Jag har en känsla av att det i vanlig ordning kommer vara Zelda och Mario som räddar Nintendos nya konsol. Med det inte sagt att konsolen hade floppat utan dessa två titlar, men jag tror att de kommer vara tungan på vågen för många osäkra konsumenter, undertecknad inkluderad. Det är nämligen dags att återförenas med en gammal vän. Så småningom.

Denna pärla släpps världen över den 27 oktober och är ett måste för dig som redan äger en Switch.

Nästa gamla goding är fortfarande precis lika enerverande som jag minns att det var att spela det på Playstation för en herrans massa år sen. Hunden/räven/hamstern/den tasmanska djävulen Crash Bandicoot är tillbaka för att göra livet surt för Dr Neo Cortex i denna remastrade samling av spelseriens tre första spel (ej inräknat racingtitlarna): Crash Bandicoot N. Sane Trilogy.

I likhet med Mario-serien är Crash-spelen enkla att förstå och ännu enklare att tycka om. Crash ska springa och hoppa sig igenom sidoscrollande 2D-miljöer eller 3D(ish)-korridorer, och på vägen förstöra så många trälådor (?) som möjligt. Jag hann testa tre av banorna från vad jag tror var det första spelet. Som väntat innebär dessa – och säkert resten av spelet/spelen i stort – en hel del trial-and-error, men med så pass lite väntetid mellan försöken att man inte riktigt hinner bli förbannad. Det är oklart exakt vilket/vilka spel jag spelade när det begav sig, jag vet dock att jag snart kommer vilja återbesöka dem.

Crash-trilogin finns redan i butik, och eftersom jag numera äger en PS4 lär detta snart bli en del av mitt bibliotek.

Nej, inte heller i år är jag särskilt intresserad av VR i någon form. Så länge ”spelen” består av att sitta i en bur under vatten och titta på hajar klarar jag mig utan ett par jättetunga solbrillor.

Vägg i vägg med Sony monter huserade Microsoft, som fångade mitt intresse med Assassin’s Creed Origins.

Då jag bara spelat de två första titlarna har jag ingen koll på hur de senare spelen i serien har stått sig. Det slog mig dock relativt fort att väldigt lite, vid en första anblick, verkar ha skett mellan tvåan och Origins. Du spelar fortfarande som en lönnmördare som i sedvanlig ordning inte smälter in p.g.a. sin framträdande vita huva, samt det faktum att han mitt på ljusan dag parcourar sig över hustak (den här gången i antika Egypten) och med stort och otympligt vapen avrättar folk på välbefolkade torg. Att spela spelet med en Xbox One-kontroll i händerna talade inte heller till dess fördel, eftersom jag fick försöka erinra mig kontrollschemat till pc i kombination med att leta efter rätt knappar. Innan mitt intresse falnade hann jag dock göra ett par tafatta försök att styra en örn – förmodligen ett av de nya spelmomenten.

Jag kommer troligen fortsätta spela vidare på AC-serien i kronologisk ordning, och tröttnar jag inte längsmed vägen kanske jag så småningom ger dess tionde (!) del ett försök. För er övriga släpps denna titel jämte Mario 27 oktober.

Sist i min korta turné bland intressanta titlar var Warner Bros monter. Med föregångaren Middle-earth: Shadow of Mordor färskt i minnet var det inga problem att förstå spelmekanik eller handling i Middle-earth: Shadow of War (jag vet, titlarna är under all kritik).

Däremot haltade min prestation även här i och med den Xbone-kontroll jag tvingades nyttja. Med åratal flitigt pc-spelande i backspegeln har jag nu börjat känna mig blottad och utelämnad utan mus och tangentbord. Hursomhelst fick jag känslan av att mycket nytt tillkommit sen föregångaren: nya sorters uppdrag, nya fiender, nya förmågor, nya sätt att styra de orcher och troll du tagit kontroll över. Huvudkaraktären Talion är precis lika platt och ointressant som tidigare, men hans otaliga färdigheter – bland dessa smidig fasadklättring, snabba fäktningsmanövrar, samt svävande och pilbågsskjutande i ultrarapid – bjuder in till många underhållande timmar innanför Mordors murar. Att kontrollera Saurons många befälhavare med tankekraft och på så vis störta hans arméer kommer bli ett rent nöje när spelet släpps den 10 oktober – förutsatt att jag får göra det på pc.

Under lördagen fick jag för övrigt se en live-demo av Shadow of War där karaktären styrdes av någon med betydligt mer Xbox-vana än jag själv, och fick således mina intryck från dagen innan bekräftade. Dock vill jag ge en känga till killen från produktionsteamet som skötte spelandet under visningen – mer manlig idrottsjargong och testosteronstinna vrål får man leta efter.

Återstoden av fredagen ägnade jag åt att besöka så många butiker, utställare och konstnärer som möjligt i syfte att kunna planera för och prioritera eventuella inköp.

Kurser i R2D2-byggande erbjöds under mässan.

Ja, i år fanns en kiss-cam på mässgolvet. Rodnaden stod som spön i backen.

Den här snubben är grym! Men eftersom jag köpte två av hans verk förra året fick han stryka på foten till förmån för nya stjärnskott.

Låt mig vara, Zlatan! Kan jag inte ens få ha Comic Con ifred!?

Fortsättning följer…