Författararkiv: spelameddavid

Seriehyllan: Teenage Mutant Ninja Turtles

Dags för mitt första icke spelrelaterade inlägg. Nedan följer en ca ett och ett halvt år gammal recension från min användare på goodreads.com (mer om det vid ett senare tillfälle).

Teenage Mutant Ninja Turtles – konstigt nog är det så länge sen jag smakade på de fyra orden för första gången att de nu bara låter fullkomligt naturliga tillsammans. Turtles har funnits med mig så länge jag kan minnas. Först som action-figurer (!), sedan som tv-serie, och slutligen som flera andra tv-serier, filmer, och inte minst comics.

0122058e14a6ffd985ee325173396782901a5cb95d

Det tog nämligen lång tid för mig att upptäcka turtlarnas ursprung. Jag läste om dem för första gången någon gång under 2010 – då digitalt. Jag letade febrilt efter samtliga nummer av originalserien (det finns ett par stycken spin-offs) och slukade dem lika snabbt som jag kunde hitta dem. Inte förrän nu i år, då jag sedan en tid tillbaka istället börjat samla på mig comics i analog form, upptäckte jag att de faktiskt gavs ut i Sverige. Givetvis stack jag direkt till SF-bokhandeln vid nästa besök i Göteborg och hittade TMNT – The Ultimate Collection Vol. 1 på en hylla bakom kassan. Direktköp!

Originalberättelsen om Leonardo, Donatello, Raphael och Michelangelo är fortfarande lika cool, hård, brutal, spännande och flippad som på 80-talet. Samtliga av de sju nummer inkluderade i denna bok har åldrats med värdighet; ingenting känns förlegat eller daterat, utan snarare nytt och fräscht. Måhända är jag påverkad av alla de städade Turtles-inkarnationerna som tyvärr hämmats under USAs rappa censurpiska. Det blir nästan ett uppvaknande att få se sköldpaddorna – med samma karaktärsdrag som vi lärt känna i första tv-serien – använda sina vapen, svära, och till och med supa. En råare serie, som kanske mer passar vuxna än de barn den är skriven för.

Även om jag helst läser comics i TPB-format (Trade Paperback – eller på svenska: häftad) så ångrar jag inte att jag införskaffade det här exemplaret i hårdpärm. De stora sidorna gör serien bara ännu mer rättvisa, då alla detaljer blir tydligare, och tjockleken på dem gör det svårare för undertecknad att riva sönder dem. Den ser näst intill majestätisk ut där den står i bokhyllan – och med all rätt.

img_3345Som en liten extra bonus går det dessutom i slutet på varje nummer att finna kommentarer från skaparna Kevin Eastman och Peter Laird, där de berättar hur de tänkte under utformningen av respektive nummer. För dig som inte får nog.

Känner du inte till Teenage Mutant Ninja Turtles sedan innan är detta ett måste som introduktion. Cowabunga!

Skitspel: Peter Panic

…och med ’skitspel’ menar jag ett spel som passar alldeles utmärkt att spela vid toabesök – eller i väntan på bussen/tåget samt under tråkiga jobbdagar, om man så vill. Peter Panic är blott ett par månader gammalt, men ack så underhållande. Det är inte varje dag man får spela ett mobilspel där både utmaning och handling lockar lika mycket.

canvas

Men nu kanske du undrar: ”Ett appspel med handling?” På det svarar jag, ”Jajjebullar!” Det händer sig som så att unge Peter vill sätta upp en musikal om sin flygande namne från landet Ingenstans på den lokala teatern. Tyvärr är teatern nedlagd och fallfärdig, varpå det faller på Peter att samla in en rollbesättning och pengar till restaurering. Detta gör han genom att besöka den lilla stadens olika institutioner, som t.ex. Packing Peanut-fabriken, muséet och spelstudion.

Merparten av spelets dialog består av sjungna musikalstycken. Här får humor och hjärta smälta samman till en flippad kavalkad av sköna sångnummer i olika stilar. Jag blir mer imponerad ju längre jag spelar av hur mycket möda och tid som lagts ned på dessa moment. Stjärna i boken!

Själva spelandet består i huvudsak av en uppsjö olika minispel. Du som spelat något av Nintendos WarioWare-spel kommer snabbt känna igen dig i det höga tempot blandat med fantasifulla klurigheter. I mitt tycke är svårighetsgraden alldeles lagom: spelet erbjuder en utmaning, men är samtidigt tillräckligt lätt för att du inte ska tröttna och lägga ner mobilen. Resultatet blir en perfekt ekvation som gör spelet väldigt lätt att plocka upp och som därefter håller dig klistrad vid skärmen.

canvas2

I takt med att du tar dig längre fram i spelet sparas de ’scener’ från Peters möten med stans olika karaktärer. Dessa hittar du inne på teatern tillsammans med ytterligare minispel som låses upp allteftersom du tar dig vidare och klarar fler banor. Vad mer teatern har att erbjuda är jag inte helt säker på då jag ännu inte tagit mig igenom spelet, men jag tvekar inte på att det kommer hålla samma nivå som resten av innehållet.

Peter Panic är helt och hållet gratis att ladda ner till din smarta telefon. Nåja, helt gratis så länge du inte känner ett behov av att spara dina framsteg i spelet.  Spelets båda skapare dyker stundom upp i animerad form och ber dig – på olika sätt – att betala de 30kr som behövs för att erhålla sparfunktionen. Det tog kanske 15 minuters sammanlagd speltid innan jag bestämt klickade iväg denna struntsumma till grabbarna på Adult Swim Games. Men som sagt, det går att komma undan helt gratis, förutsatt att du lyckas hålla telefonen laddad och appen igång.

Till dig som tvekar är jag redo att rekommendera detta köp. Appstore behöver fler sådana här spel!

Tankar kring: The Legend of Zelda – A Link Between Worlds

Nintendo. Gamle, trofaste vän. Du gör mig sällan besviken.

För mig, som alltid har älskat The Legend of Zelda-serien, var det aldrig någon tvekan om att jag skulle spela A Link Between Worlds. Dock gav mig spelet ett första intryck som fick mig att lägga ner det efter bara ett par timmar – mindre än jag gett t.o.m. Four Swords Adventures. ALBW föreföll mig vara en billig kopia av A Link to the Past, vilket det också till viss del är. Men det tog mig snudd på två år innan jag plockade upp det igen och gav det en andra chans.

img_2562

Det visade sig att jag hade fel; förutom att återigen låta mig gå lös i kungariket Hyrule visar spelet prov på innovativ spelmekanik. Förmågan att kunna smälta in i väggar och på så sätt utforska miljöerna ger en helt ny dimension (pun intended) till den gamla formulan från ALttP. Att fritt få välja i vilken ordning en skall ta sig an de olika templen är måhända ingen banbrytande detalj, men ger spelserien en frisk fläkt.

En sak jag blev smått imponerad och glatt överraskad av är hur Rupees – spelseriens valuta – faktiskt får spela en större roll. Där man i tidigare spel snabbt tappar suget att hugga sönder fler buskar eller grästuvor i jakt på dessa juveler, revolutionerar (nåja) ALBW användandet av dem i och med att tvinga spelaren att hyra eller köpa samtliga nyckelföremål såsom bumerangen, hookshoten och bomberna.

I sann Zelda-anda infinner sig även spelmomentet ”samla pluppar”. Detta är i min mening lite av ett måste i ett Zelda-spel, då serien ända sedan dess begynnelse varit fylld av magiska föremål, valbara sidouppdrag och diverse hemligheter. Självklart kan en spela igenom spelet bara för storyns skull, men det har aldrig varit seriens styrka. Att innan den stora slutstriden få leta upp samtliga hjärtbehållare eller uppgradera sitt pilkoger till maxkapacitet frambringar en alldeles särskild sorts glädje och äventyrslust inom mig.

Inte helt oväntat är dock Ganon fortfarande den gamla utnötta skurk han varit de senaste 15 åren. En stor, blå gris beväpnad med treudd blir en smula trist den 84:e gången i ordningen. Nästa trötta antagonist, tack!

img_2567

Sammanfattningsvis är det här en synnerligen fin homage till Super Nintendo-tiden – mycket känns igen från A Link to the Past, men tillräckligt många nya tillägg gör ändå att konceptet känns fräscht. Detta spel är definitivt värdigt en plats i The Legend of Zelda-serien.

Tankar kring: The Swapper

Jag måste erkänna att jag var skeptisk till en början. Spelkoncept: fysikpussel där du skapar kopior av spelkaraktären och byter plats med dem. Eftersom jag lider av åkomman ”jämför-alla-fysikpusselspel-med-Portal” förberedde jag mig på att bli måttligt imponerad. Ett sådant här spel kan väl omöjligt vara underhållande eller utmanande? Eller?    

Det tog någon timme innan The Swapper utbytte min skepsis mot hunger. Hungrande efter mer.

the-swapper-logo

Spelet inleds med att en astronaut skickas ut i en kapsel från en rymdstation i omloppsbana kring planeten Chori V. Kapseln landar på planeten och en astronaut kliver ut. Denna namnlösa rymdfarare blir ditt alter ego i spelet, och du styr henom i ett sidoscrollande perspektiv genom det kraschade skeppet Theseus. För att ta dig vidare i skeppet tvingas du använda dig av ”the Swapper” – ett slags ficklampa-gevär-hybrid med vilken du projicerar kopior av dig själv i andra delar av det rum du för tillfället befinner dig i. 

the-swapper

Spelskaparna lyckas väldigt bra med att sätta en atmosfär som passar sceneriet och handlingen. De stora tomma miljöerna och den passande musiken frammanar en påtaglig känsla av melankoli och ensamhet. Spelet blir trots detta aldrig läskigt (om man inte tycker att just tomhet och mörker är något läskigt).

Som sagt överraskade mig spelet med att erbjuda mången utmanande problemlösning från början till slut. Så till den grad att jag vid mer än ett tillfälle gjorde det förbjudna (läs: letade fram lösningen på nätet). I linje med många andra spel i pusselgenren blir du i The Swapper belönad efter varje löst problem. Dock inte i form av en achievement eller någon typ av poäng, utan genom känslan en får när en lyckas lösa problemet helt på egen hand. Förstå därav min irritation och besvikelse på mig själv när jag efter att ha konsulterat internet slår mig för pannan och önskar att jag hade haft bara lite tålamod till.

image_the_swapper-22490-2561_0003

Med facit i hand vill jag berömma utvecklarna på Curve Studios för ett mycket lyckat försök till manus i ett spel där handlingen får lämna plats åt mekaniken. Rymdstationen du i början befinner dig på har tagit kontakt med en ras av vad som verkar vara medvetna, telepatiska stenar som kallas ”the Watchers”. Swapper-geväret konstrueras i syfte att förstå hur The Watchers kommunicerar och tänker. Allt eftersom du tar dig fram genom Theseus får du läsa skeppsloggar från besättningen, och uppdagar så småningom vad som hände här innan du kom hit.

Dessutom utmanar spelet – med de utvecklingar handlingen bjuder, och som jag inte ska spoila – ens fördomar och får en att ta sig en tankeställare. Jag rekommenderar varmt detta spel till dem som likt mig själv finner ett glädjande stimuli i den här typen av problemlösning.

Får jag vara med och spela?

Jag tänkte bryta isen genom att berätta en sak: jag spelar. Jag har spelat hela mitt liv. Inte på tipset, inte på casino, inte för pengar.

Jag spelar tv- och datorspel. Det är utan tvivel mitt största intresse.

Ta nu en kort stund och fundera på var du befinner dig i förhållande till spel. Spelar du själv? Ströspelar du på telefonen? Är du som jag och spelar större delen av din vakna tid? Eller har du kanske aldrig ens vidrört en spelkonsol? Beroende på vad du svarar kommer spelvärlden antingen att välkomna dig eller stänga dig ute.

För tyvärr präglas spelande – både digitalt och analogt – i mångt och mycket av en viss elitism. Om du inte redan spelar får du med största sannolikhet inte vara med och spela. Spelar du redan får du kanske ändå inte vara med, just för att du inte spelar ”rätt” sorts spel. Mobilspel, till exempel, tenderar ofta att hamna i facket ”låtsasspel”. Du måste spela de mest tidskrävande spelen, de mest avancerade spelen, de nyaste spelen. Men gud nåde dig om du är sämre än någon annan; då bör du förbereda dig på det sammelsurium av hat, svordomar och glåpord som kommer hagla över dig tills du tröttnar eller ger upp. Ty bakom internets väggar faller hämningarna som furor och fientligheten är nära till hands, inte minst när det rör sig om spel.

För att förstå detta fenomen bör man känna till dess rötter. Spel har sedan dess begynnelse ofta fått agera syndabock för våld, mord och allsköns kriminalitet, och således har de som spelar känt ett brinnande behov att försvara och värna om vad som i deras ögon är deras största intresse. Kanske just därför har detta så småningom gett sig uttryck i ett hat mot alla utomstående: de onda ”andra” som avfärdar spel som ett barnsligt tidsslöseri och som anser att sparka boll utomhus är världens frälsning. Hatet mot nya, inte lika talangfulla spelare blir ett slags metod att sålla ut de ”riktiga” spelarna från pöbeln. De som väljer att uthärda fientligheten är nämligen de enda som kommer fortsätta spela. För hatet kommer inte att upphöra. Än.

Detta är troligtvis inte unikt för just spel. Säkerligen existerar samma typ av mentalitet även i andra sammanhang, men eftersom det är spel jag håller på med är det kring just spel jag har märkt av det som mest.

Glöm vad jag sade om att du antingen kommer välkomnas eller stängas ute. För du kommer inte alls välkomnas. Frågan är om du vill spela ändå.
Kommer detta utvecklas till det bättre? Jag vet inte. Det kanske rentav blir ännu värre med tiden.
Det enda jag vet säkert är att jag kommer vilja fortsätta spela – och att Du är varmt välkommen att vara med!