månadsarkiv: februari 2019

En nörds årskrönika - 2018

Såhär lagom till att vi letat oss in i 2019 års andra månad tänkte jag delge lite av mina upplevelser från året som gått. Det har nämligen i retrospekt varit ett väldigt händelserikt år sett till min nördighet. Genom att delge mina upplevelser hoppas jag kunna tipsa om en och annan nördig företeelse värdig din tid – eller bara ge dig en trevlig lässtund. Givetvis har jag inte inkluderat allt jag gjort, då jag ändå vill tro att jag besitter något slags ödmjukhet. Men i grova drag, och kronologisk ordning, såg mitt 2018 ut ungefär såhär:

Min fjärde och senaste genomspelning av Mass Effect-trilogin kvalar nätt och jämt in på listan, då den påbörjades redan året innan. Åteförenad med Jennifer Hales fantastiska röstskådespeleri tog jag mig tid med denna genomspelning och såg till att mjölka ut så mycket som möjligt från de tre spelen och allt deras extramaterial. Jag har aldrig känt mig så nära min Shepard eller hennes besättningsmedlemmar som denna gång. Det kommer garanterat bli fler återbesök till den här serien i framtiden.

I vad som i efterhand skulle kunna tolkas som en förtida 30-årskris förverkligade jag en idé jag länge haft om att göra en tatuering som skulle kunna sammanfatta mitt leverne. Resultatet blev ett koncept jag lånat från en av panelmedlemmarna i podcasten Nördigt, men med min egen lilla twist. På min vänstra underarm finner ni numera ordet ”nörd” ingraverat på cirkulär Gallifreyan.

Jag har alltid varit något av en ordningsfreak, men i början på förra året manifesterade detta sig på ett sätt som det inte gjort tidigare. Jag hade nämligen snubblat över en hög Youtube-videor där brädspelsnördar visade upp olika sätt att organisera sina brädspel. Varför hade jag inte tänkt på det tidigare? Att plocka fram samt packa ihop brädspel innebär i regel väldigt mycket krångel med pappmarkörer, plastfigurer, tärningar och letande bland återförslutningsbara plastpåsar. Genom att inreda spelkartongerna med tydliga fack för samtliga komponenter underlättas uppackning och nedplockning avsevärt – måhända en trivial upptäckt för vissa, men inte för mig. Så jag började maniskt organisera mina brädspel och tids nog bestämde jag mig också för att dela med mig av mina åstadkommanden till andra intresserade.


Tidigt på våren föddes således Youtube-kanalen Overheard by the Nerd som i nuläget har tio videor med brädspelsinnehåll. Så småningom kommer jag nog uttöka kanalen med lite mer varierat innehåll, men för stunden verkar den attrahera tillräckligt med tittare för att berättiga sin existens.

Sökandes eskapism under lärarutbildningens sista månader kastade jag mig in i ett av många hyllat spel till PS4: Horizon Zero Dawn. På papperet lät det som ett spel helt i min smak: en storslagen berättelse om en avlägsen framtidsdystopi; en huvudkaraktär annat än den stereotypa machomannen; möjligheten att smyga sig på fiender med pilbåge; och en karta full av pluppar att samla. Mot alla odds rann det ut i sanden och i skrivande stund har jag fortfarande bara spelat drygt två timmar av det. Min förhoppning är att 2019 är året då jag får återvända och denna gång stanna lite längre. Den som lever får se.

Ett år efter att jag tillsammans med min fru började spela Brothers: A Tale of Two Sons – och av någon oklar anledning inte fortsatte – återvände vi under sommaren äntligen till Josef Fares debutspel. Vad som egentligen är designat som ett singleplayer-spel upplevde vi med varsin hand på samma handkontroll (ett alternativt spelsätt jag blev tipsad om i Tv-spelspodden). Detta ledde till ett väldigt mysigt och känslosamt litet äventyr tillsammans då vi fick styra varsin av spelets båda bröder. Jag ska inte spoila något av spelets handling; istället tänkte jag varmt rekommendera detta till dig som har ett par timmar över och vill testa en spelupplevelse utöver det vanliga.

Som en liten bubblare kan jag också lyfta fram spelserien Ace Attorney som jag spelat mig igenom från start till stopp – visserligen påbörjad redan 2016 men målgången skedde åtminstone under förra året. På papperet låter en serie advokatspel kanske inte så sexigt men de har givit mig en stor mängd handhållen underhållning under en lång period. Räkna med att jag kommer hålla ögonen öppna efter nästa del.

När tillfälle gavs i samband med att första sommarjobbslönen trillade in passade jag på att ge mig själv en Nintendo Switch i försenad examenspresent. Och vilket spel som skulle ackompanjera mig under kommande tågpendling till nya lärarjobbet var det ingen tvekan om. I slutet av augusti återvände jag således till Hyrule för första gången på många år via The Legend of Zelda – Breath of the Wild. Trots dess omfattande innehåll fullkomligt slukade jag upp spelet på mindre än fyra månader. Det var på många sätt väldigt olikt de tidigare Zelda-spelen, på både gott och ont, men jag hade minst sagt väldigt kul med det. Jag kan lugnt konstatera att Switch:en har potential som jag är mycket sugen på att nyttja framöver.

 

I oktober tog väntan äntligen slut då säsong 11 av Doctor Who introducerade den trettonde doktorn, spelad av Jodie Whittaker. Inte bara har en trött, gammal tradition av enbart manliga skådespelare brutits. Dessutom har serien kunnat locka en massa nya fans genom den nya, kvinnliga huvudrollsinnehavaren och en övrig rollbesättning med mycket bättre representation än tidigare. Vissa kallar det pk-hysteri, jag kallar det positiv utveckling för en mycket, mycket gammal serie.

Efter ett drygt års gediget lyssnande på Tolkienpodden kände jag att jag behöver lite mer Midgård i mitt liv. Vilken tur då att jag sen tidigare sett till att införskaffa nyöversättningen av Lord of the Rings-trilogin: Ringarnas Herre. En kanske kan argumentera för att Tolkiens mest erkända verk gör sig bäst på originalspråk, men det får vi ta vid ett senare tillfälle. Hursomhelst började jag under hösten läsa Ringens Brödraskap, vilken är ungefär lika trögstartad som när det begav sig. Men jag kommer inte ge upp. Tolkien har gjort så mycket för litteraturen att han förtjänar att läsas om gång på gång. Källa på det? Se hit

Under slutet av hösten tog jag ett steg närmre professionellt spelskrivande. I november dök det upp en liten notis i en av de många facebook-grupper jag är med i om att spelsajten Player 1 sökte spelskribenter. Jag tvekade inte en sekund utan började direkt knåpa ihop en text som skulle visa mina färdigheter. Det visade sig dock att det istället var gästkrönikan jag fått publicerad på Svampriket strax dessförinnan som köpte mig en plats i Player 1-redaktionen. I skrivande stund har jag hunnit recensera fyra spel, varav ett är det av fansen minst sagt efterlängtade Kingdom Hearts III. Hittills har det varit väldigt roligt och drivande att få testa spel utöver de jag annars väljer att spela samt uttrycka mina åsikter om dem. Till skillnad från tidigare får jag dessutom göra detta som en del av ett större sammanhang, och jag ser mycket fram emot ett fortsatt år med de övriga på redaktionen.

Som avslutning på året, och som en julklapp från tomten, såg jag till att beta av en av punkterna på min ”saker jag ska införskaffa när jag äntligen börja jobba och kamma hem feta cash”-lista. Min lite drygt fem år gamla PC fick sig därav en invärtes face-lift med ett nytt grafikkort. Återigen kan jag maxa grafikinställningarna på de flesta spel i mitt bibliotek. Resultatet kan ni se nedan. Krispigt, va?

Där har ni mitt 2018 i någorlunda grova drag. Såhär med facit i hand var det som sagt väldigt händelserikt, och jag får en varm känsla när jag ser tillbaka på det. Nu blickar vi istället framåt, mot ett år då faderskapet inleds (WHAAAT!?). Tack för att ni ville läsa om mina dumheter! Kram på er.