Vadå vackert väder?

Vem hade kunnat ana att två terminer uppsatsskrivande och ett antal mindre skriftliga inlämningsuppgifter kunde ta död på skrivarglädjen så till den milda grad att det nu har gått drygt sex månader sen jag publicerade något här? Tvånget att krysta ur sig si och så många ord eller fylla x antal A4-sidor fick mig till slut att aktivt ta avstånd från skrivandet ett tag. Men vad gör man inte för att slutföra sin utbildning med godkända betyg?

Sen kom äntligen sommaren! Ty nu skulle jag med glädje återvända till min gamle vän ordbehandlingsprogrammet och låta kreativiteten flöda fritt genom mina fingertoppar…

Trodde jag.

Över en månad av ihållande 30-gradig värme kom som en välriktad lavett rakt i allt vad som var min företagsamhet. Att sitta bänkad vid en dator som alstrar värme i en redan syrefri lägenhet var inte ens på papperet en idé jag hade lust att överväga. Skrivandet fick därför vänta ytterligare.

Hursomhelst har abstinensen nu nått ohanterliga nivåer, och i samband med att yrkeslivet dragit igång är det dags att återvända till mitt kreativa utlopp. Och när jag ändå raljerar på temat tänkte jag dröja kvar vid just väder.

För alltsomoftast känner jag mig lite som det svarta fåret vad gäller väderpreferenser. Som god medborgare i dagens Sverige förväntas du nämligen avguda solen och värmen. Du skall avsky allt vad kyla och snö heter, hata regn och rusk, och spotta på molnighet som varar längre än en halvtimme. När någon av dessa omständigheter råder bör du dessutom, så fort tillfälle ges, pliktskyldigt deklarera ditt missnöje samt högljutt planera en annalkande solsemester till varmare breddgrader. Lätt sammanfattat: en mall jag inte känner att jag passar in i.

Istället är jag precis tvärtom. Jag älskar dåligt väder. Medan mina gelikar spyr galla över skyfall och vinande vindar finner jag lycka och sinnesro i detsamma. Missförstå mig rätt: även jag avnjuter gärna soliga dagar i sällskap av nära vänner eller en bra bok/serietidning. Dock är jag den förste att hugga på första bästa tillfälle att placera mig i soffan eller vid datorn för att göra det jag älskar mest: spela spel.

Till och från har jag funderat på om mitt spelintresse är en direkt effekt av min preferens för det som i folkmun kallas dåligt väder – eller om det är tvärtom. Troligen lutar det åt det senare. Eftersom jag – likt de flesta andra som är uppvuxna i det här landet – är uppfostrad att “ta tillvara på det fina vädret” får jag dåligt samvete om jag stannar inne när solen skiner. Inte för att jag själv egentligen föredrar att lapa sol ackompanjerad av fågelkvitter, utan för att jag vet att jag inte beter mig så som jag borde.

Och kanske är det just därför jag blivit som jag blivit. När en genom hela sin uppväxt hämmas i sitt största intresse för att oregerliga makter har bestämt att “nu är det dags att gå ut” blir ens relation till vackert väder aningen sned. Med åldern har jag såklart lärt mig att uppskatta fint väder och utomhusaktiviteter, och börjat förstå vikten av den delen av mitt liv. Men i mig gror trots det fortfarande en förkärlek för mulna och grådaskiga helgdagar, då jag bekymmerslöst kan återvända till min grotta och förlora mig i den interaktiva fantasins underbara värld. Ty sådana dagar trivs jag bäst…

Logiskt listad lek liksom last – larvigt lättillgängligt

Det var ett tag sen sist. En hel termins akademiskt skrivande tar litegrann udden av att skriva för nöjes skull. Men nu hoppas jag kunna frekventera här lite oftare.

Jag lider av något slags åkomma som gör att jag mår särdeles bra av att bocka av saker i mitt liv. Det finns en viss njutning i att, nästan oavsett vad det rör sig om, kunna stryka ännu en sak från listan och se hur de kvarvarande punkterna blir färre och färre. Detta gäller alltså inte enbart vardagliga göromål som hushållssysslor, skolarbete, ärenden eller inköpslistor; utan även filmer, tv-serier, böcker och spel. Och jag vet att jag inte är ensam om det här.

I modern tid – med det överflöd av spel, filmer, tv-serier och skönlitteratur det innebär – är jag väldigt glad över att det finns fler som jag. För till skillnad från mig har några av dessa gjort slag i sak och faktiskt försett omvärlden med de medel som behövs för att tillgodose eventuella tvångsmässiga behov. Med hjälp av digitala plattformar finns det nu möjlighet för allmänheten att registrera sina mediala fritidsåtaganden. Jag tänkte tipsa dig som läser om några plattformar som jag tagit till mig, för att kunna hålla reda på min mediekonsumtion.

De listas här i den ordning jag själv upptäckt dem.
Rubrikerna är klickbara länkar.

I begynnelsen, etc…
Under min tid på gymnasiet – alltså ca 10 år sedan – blev jag tipsad av några klasskamrater om en internetsida där en kunde logga allt sitt filmtittande. Genom att sätta betyg från 1 till 5 på alla filmer jag sett (eller åtminstone de jag sett så pass nyligen att jag mindes vad jag tyckte om dem) kunde jag kartlägga min filmsmak och få tips om fler filmer att se. Då (illegal) nedladdning av film successivt blev mer lättillgängligt mot slutet av 00-talet låg Filmtipset helt rätt i tiden för mig och den skara vänner som också upptäckt sidan. Vi började logga våra filmer religiöst. Utöver möjligheten till betygsättning rekommenderar sidan även nya filmer till dig, baserat på dina tidigare betyg. Och genom att bli vän med någon på sidan kan du se vad vederbörande har gett för betyg på en av dina favoritfilmer, och således oprovocerat inleda långa debatter kring denna. Det går också utmärkt att lägga till filmer du ännu inte har sett i din ”vill-se-lista”. På så sätt blir du påmind när dessa visas på bio eller på någon av de tv-kanaler du kryssat i som tillgängliga.

Det skulle inte förvåna mig om jag är den enda i det ursprungliga gänget som fortfarande använder mig av den här tjänsten, men jag har som sagt ett udda behov. Filmtipset har varit en del av mitt liv i över tio år nu, och kommer troligen hänga med ett bra tag till.

Denna sida är i huvudsak Reset Medias nyhetssida och bloggplattform för spel. För den som ogillar övriga sociala medier kan den också användas i syfte att socialisera med andra användare. Själv använder jag den dock i huvudsak för att logga de spel jag äger fysiska kopior av. Även här kan nämligen den som vill betygsätta sina spel på en skala från 1 till 10. Saknas en specifik utgåva av ett särskilt spel i Loadings databas är det fritt fram att lägga till spelet, samt information om det. På så sätt kan du vara säker på att just den där speciella “limited awesome extended cut inverted amazeballs”-versionen i din ägo även kan läggas till i ditt virtuella bibliotek.

Om än något överflödig i dagens tv-serieklimat – med streamingtjänster som låter dig fortsätta titta precis där du slutade – tycker jag ändå att det är skönt att ha en plattform där jag kan logga även tv-serier. Med många bollar i luften, samt osedda serier i skämshögen, använder jag mig av Smartburk för att hålla koll på och strukturera upp mitt serietittande. För den som likt mig inte klarar av att titta på bara en serie åt gången är detta ett måste. Speciellt som tittandet av en specifik serie kanske rinner ut i sanden för att sedan dyka upp och spöka i minnet ett år eller två senare, vid vilken tidpunkt dess streamingtjänst troligen har skrotat bokmärket på nämnda serie.

Smartburk erbjuder till skillnad från Filmtipset och Loading ingen möjlighet att betygsätta, utan används enkom som loggbok över de serier en tittar/har tittat på. Medan du kan se vilka andra användare som följer samma serier som du finns det dock ingen chatfunktion eller liknande kommunikativa medel – ett smidigt sätt att undvika nättroll om du frågar mig. Sidan befinner sig i skrivande stund, om jag förstått det hela rätt, fortfarande i någon form av betastadie och är alltså under pågående utveckling. Bli inte irriterad om den inte alltid funkar som du vill, är vad jag försöker säga.

Den för mig nyaste onlinetjänsten har sitt fokus på litteratur. Lite förenklat skulle en kunna säga att Goodreads  är som Filmtipset fast för böcker – det är ett stort community med möjlighet till kontakt med andra användare, recensioner, nyhetsbrev, mm. I förgrunden ligger såklart betygen, även denna gång med 1-till-5-skala. Du kan antingen direkt markera en bok som färdigläst – och sedermera betygsätta den – eller följa din progression genom att logga exakt vilken sida du befinner dig på. En funktion jag inte använt mig i någon större utsträckning (men som någon annan säkert kan tycka är intressant) är möjligheten att sätta upp personliga mål vad gäller antalet lästa böcker under en viss period, både på kort och lång sikt.

Goodreads finns t.o.m. som app, med vilken du kan scanna streckkoden på din bok, comic eller tidning för att få exakt rätt utgåva till din samling.

Jag hoppas att detta inlägg kan ge åtminstone ett uns glädje till fler människor som likt mig själv har den här milda, OCD-liknande åkomman. Känner du till andra loggningstjänster utöver de jag listat här får du gärna tipsa mig!

Dagen då Doktor-anhängarna dränkte dårarnas dumheter

Jag skriver detta med tårar i ögonen.

Jag snörvlar och hulkar om vartannat.

Lite kan visserligen tillskrivas min förkylning, men merparten är på grund av de 20 minuter jag precis har spenderat på Youtube.

Den 16 juli i år hände nämligen något som aldrig tidigare har hänt. Fans av tv-serien Doctor Who fick veta att dess huvudkaraktär Doktorn nästa säsong kommer spelas av en kvinna. Innan jag förklarar vad detta har att göra med mitt nuvarande tillstånd tänkte jag berätta lite om min koppling till serien.

För dig som inte redan är bekant med det halvsekel gamla fenomen som är Doctor Who ska jag börja med att snabbt dra dess huvudsakliga premiss. Doktorn är den sista överlevaren av den utomjordiska rasen Time Lords – en ras som med hjälp av långt framskriden teknologi kan resa genom tid och rum efter egen vilja. När Time Lords dör regenererar de och ”återföds” i en ny kropp. På så vis har serien kunnat fortlöpa i 50+ år och behålla samma huvudkaraktär – en roll som i skrivande stund har spelats av 13 olika skådespelare.

Denna serie har på relativt kort tid blivit en stor del av mitt liv. Sen jag för ungefär fyra år sedan slogs av dess charm och fängslande berättarstil har jag långsamt kommit att älska serien innerligt. Ingen annan tv-serie har fått mig att känna så starka känslor som Doctor Who. Om ni inte tror mig är det bara att fråga min fru – som mer än en har gång kommit hem och funnit mig tårögd och snörvlandes framför tv- eller datorskärmen.

Det jag pratar om nu är det som i folkmun kallas New Who – omstarten från 2005 efter att serien varit nedlagd i nästan tio år. Icke att förväxla med Classic Who, som fortgick mellan 1963 och 1996.

I somras utannonserade BBC vem som ska spela nästa Doktor – och internet gick bananas. Till ingens förvåning började kommentarer som ”Goodbye, Doctor Who”, ”BBC are traitors” och ”But the Doctor has always been a man…” florera på diverse internetforum och på Youtube. Min gissning är att det här var samma idioter som fick luft när Daniel Craig blev den första blonda mannen att porträttera James Bond. Tursamt nog är den negativa kritiken mot en kvinnlig Doktor bara en fis i rymden i jämförelse med all den glädje som detta val av skådespelare har orsakat.

Så för att återgå till varför jag skriver detta gråtandes: jag har just tittat på ett flertal videor där fans av serien har filmat sig själva när de i realtid tittar på utannonseringen av skådespelerskan Jodie Whittaker som nästa doktor. Videor med folk som skriker av glädje, folk som gråter, folk som blir mållösa, folk som börjar skaka. Att se alla de här reaktionerna berörde mig mycket starkare och djupare än när jag själv såg utannonseringsvideon. Mitt hjärta fullkomligt smälter i gensvar till detta tydliga bevis på hur mycket Doctor Who betyder för så många människor, oavsett ålder och kön. Jag lämnar Youtube med tårar i ögonen och ett stort leende på läpparna.

Fans av serien brukar ofta prata om ”sin” Doktor. Alltså vilken av de olika tolkningarna av karaktären som ligger dem närmast om hjärtat. Detta är inte specifikt för New Who, utan sträcker sig hela vägen tillbaka till seriens början. Så vem är då min Doktor?

Christopher Eccleston.
David Tennant.
Matt Smith.
Peter Capaldi.

Ni kommer alla att vara min Doktor. Ni har var och en satt er egen prägel på serien och berört mig på olika sätt. Och även om jag tyckt om er olika mycket till och från har ni i slutändan aldrig gjort mig besviken.

Jodie Whittaker.

Jag är säker på att inte heller du kommer göra mig besviken – och jag kan knappt vänta tills även du blivit min Doktor.

Någorlunda nepotistiskt nöjeskollegium normaliserar nämnvärda nymodigheter

Det är på tiden att jag ger ett visst sällskap den hyllning de sedan länge förtjänat. Härmed presenterar jag podcasten som väckte mitt nörderi ånyo för sisådär fyra-fem år sedan:

Nördigt (eller Nörd:igt om en ska vara petig) startades 2012 och har sedan dess fortgått med att pumpa ut växelvis sakliga, växelvis urspårade diskussioner kring populärkultur på veckolig (?) basis. Trots att de marknadsför sig som en podcast om spel, comics, film och tv-serier täcker de in flera områden inom nördkulturen som inte nödvändigtvis har koppling till dessa, exempelvis skönlitteratur, musik, andra podcasts, webbserier, mm. Och som om det inte redan var tillräckligt nördigt har de flesta i besättningen dessutom en skön blandning spetsintressen: exempelvis superhjältar, anime, fan-fiction, simulatorer, indiespel, sci-fi och skräck.

Nördigt stammar från spelpodden Radiogamer, startad 2009 av Christian Hedlund och Jonas Berglöf, varav den senare fortfarande utgör en del av panelen. Podden pågick till 2012, varvid den återföddes som Nördigt, med motiveringen att eftersom de alltid lyckades halka in på områden som inte nödvändigtvis var spelrelaterade kunde de lika gärna täcka in så mycket som möjligt redan från början.

Nördigt-panelen i sin ungdoms dagar – då endast med fyra ordinarie medlemmar

Mycket av min nuvarande nördrepertoar är hämtat från denna härliga samling människor. De pratar om sina intressen med så mycket hjärta, att till och med saker som jag vanligtvis är sjukt ointresserad av – exempelvis sportspel, racingspel och simulatorer – börjar låta en smula sexigt. Mina samtliga skämshögar har vuxit markant sedan jag för fyra år sedan började lyssna på dem. De har fått mig att inse hur mycket jag faktiskt lever för nörderi, av alla de slag.

Självklart ser panelen till att då och då röra om i grytan genom att bjuda in gäster – Sara Bergmark Elfgren, Orvar Säfström, Kim W Andersson, Anders Jansson, Henrik Fexeus i urval – och göra liveinspelningar inför publik i diverse sammanhang.

Jag skulle vilja uppmana dig som läser, och som känner att du behöver mer nörderi i ditt liv, att söka upp Nördigt i din podcastspelare eller på nordigt.nu. I skrivande stund närmar sig podcasten sitt 200:e (ordinarie) avsnitt, så om du tycker det känns mastigt att beta igenom 600+ timmar av simulatoronani och göteborgshumor finns det gott om matnyttigt att russinplocka från. Eftersom innehållet i respektive avsnitt skrivs ut i titeln kan en lätt sålla för att rikta in sig på specifika delar.

Avslutningsvis vill jag tacka de här underbara människor för allt gott de tillfört mitt liv, och för allt gott de fortsätter sprida till mig och många andra i nörd-Sverige.

Puss hej!

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 2

Andra dagen på Comic Con inledde jag med att missa öppningstiden med en hel timme – varpå lätt stress och lite knackig bilkörning följde – för att sedan ta mig an ett fullspäckat (nåja) skräddarsytt schema.

Högst på listan stod att införskaffa biljett till fotografering med Iain Glen. För er som inte bemödat er med att se någon av de tre hiskeligt bra tv-serier han är med i (bland annat) kan ni uppdatera er här, men för gemene person är han kanske mest känd som Jorah Mormont i Game of Thrones.

Vägg i vägg väntade fansen tålmodigt på att få sina ägodelar signerade av Cobie Smulders

Fotograferingen med herr Glen varade mindre än tio sekunder, under vilka jag precis hann skaka hand och vända mig mot kameran innan allt var över. Resultatet blev som synes:

Lätt överväldigad och en smula generad småsprang jag sedan tvärs över mässgolvet och nerför trapporna till Scen 3 lagom till inspelningen av Röstskådespelarna Live

Podcasten Röstskådespelarna skapades av Christian Hedlund (1man20voices) i början av hösten 2015 och består i skrivande stund av tio avsnitt. I var och ett av dessa intervjuar Christian framstående svenska dubbare, d.v.s. röstskådespelare i tv-serier och film som dubbats till svenska. Som den obotliga nostalgiker jag är har jag följt och lyssnat på den här podcasten religiöst sen dess början. Har du, precis som jag, varma minnen från de barnprogram och -filmer du såg som ung föreslår jag att du ger detta guldkorn en chans.

Dagen till ära hade Christian sett till att bjuda in inte mindre än fem rutinerade dubbare till livesändningen, nämligen:

Sharon Dyall – bl.a. Esmeralda i Ringaren i Notre Dame

Louise Raeder – bl.a. Brisby i NIMHs Hemlighet

Dick Eriksson – bl.a. Ash i Pokémon

Annika Herlitz – bl.a. Elsa i Frost

Daniel Sjöberg – bl.a. Hulken i Hulk and the Agents of S.M.A.S.H.

Samtliga i panelen var väldigt ödmjuka och bjöd på sig själva, både före och efter showen. Jag tog såklart, som den fanboy jag är, tillfället i akt att fota mig med samtliga.

Råkade sabba bilden med Sharon, så den fick utebli.

Om du inte känner dig nöjd med att läsa ett par futtiga rader om detta fenomen, och hellre ser showen i sin helhet, finns den på följande länk: Röstskådespelarna LIVE

Med nostalgihungern stillad för ett bra tag framöver såg jag därefter till att skörda frukten av den rekognosering jag ägnat mig åt föregående dag; nu skulle här slösas pengar!
Min fångst i urval:

Snart på en systerson nära dig 😉

Och jag råkade som av en händelse stöta på cosplayparaden…

Härnäst stundade frågepanelen med tidigare nämnda Iain Glen, modererad av spelskribent tillika redaktör på Aftonbladet Spela, Effie Karabuda.

Iain var till synes väldigt förtjust i att prata – varje fråga från både Effie och publiken följdes upp av en smärre monolog. Dock fick jag intrycket av att han inte pratade för pratandets skull, utan snarare för att han var uppriktigt angelägen om att besvara var och ens fråga så utförligt som möjligt. Här är ett lite smakprov från panelen:

Tyvärr fick jag bara bevittna panelens första halvtimme, eftersom podcasten Nördigt lyckats överlappa den med sin årliga live-inspelning. Således fick jag fullt synlig – och pyttelite skamsen – inför ca 1000 pers smita ut mitt under frågestunden och börja röra mig i riktning mot Sveriges bästa nördkollegium. En konstig prioritering, måhända, men jag har så mycket att tacka dem för att jag känner mig förpliktigad att stötta dem via min närvaro. Plus att jag tycker att deras nördiga diskussion är genuint roliga och intressanta. Pinsamt nog gick jag tidigare även från denna panel p.g.a. tider att passa hemmavid. Förlåt, Nördigt! Jag ska gottgöra er i nästkommande blogginlägg, jag lovar.

Och med det slår vi igen årets Comic Con-kapitel, och börjar ladda så smått inför nästa år…