Helst hålla handen

Denna text publicerades ursprungligen på svampriket.se den 3 november 2018 och finns således även att läsa här.

Ett och ett halvt år efter världspremiären blev det till slut också min tur att återvända till Hyrule. Under ett och ett halvt års tid efter att lovorden började hagla och så småningom samlas i drivor byggde jag upp mina förväntningar inför The Legend of Zelda – Breath of the Wild. ”Inte kan väl ett enda spel leva upp till allt detta beröm och smicker”, tänkte jag skeptiskt när jag tog mina första stapplande steg ut på The Great Plateau. Ett par timmar senare öppnade resten av världen upp sig och blottlade ett Hyrule större än någon spelvärld jag någonsin sett tidigare. Äventyrslysten antog jag utmaningen och gav mig ut i världen för att finna alla dess hemligheter och söka svaret på om spelet skulle lyckas leva upp till all hype.

I skrivande stund har jag spelat jag vet inte hur många timmar av Breath of the Wild och kommit till en smått vemodig insikt. Jag kan ha varit lite för naiv, inledningsvis. För spelet lever mer än väl upp till hypen och jag har inga problem att förstå varför det utnämndes till förra årets bästa spel gång på gång. Men det är något annat som slagit mig; jag har nämligen blivit smärtsamt medveten om att jag behöver bli hållen i handen.

Breath of the Wild vaggar mig från start långsamt in i en problemlösningsmekanik olik vad jag blivit van vid på senare år. Tidigt i spelet åläggs jag uppgiften att lista ut den hemliga huvudingrediensen till en värmande maträtt, baserat enbart på rättens namn en uppgift jag lyckas klara efter ett par minuters finurlande. På liknande sätt uppmanas jag gång ut och gång in att våga utforska och själv söka mig fram till svaret utifrån enstaka ledtrådar. Denna tillit till mig som spelare gör mig självsäker och hungrig efter mer spelet verkar ju uppriktigt tro på min förmåga att klara detta. Men känslan börjar avta när jag märker att jag aktivt drar mig för att ta itu med den uppsjö av uppdrag som nu fyller min digitala loggbok. Inte för att uppdragen är för många, utan för att jag inte riktigt vet hur jag ska gå tillväga för att klara av dem.

Det blir tydligt framförallt när många av uppdragen kräver att jag är på vissa specifika platser vid vissa specifika klockslag  so far so good. Problemet är bara att jag inte alltid ges någon indikation på VILKEN plats eller VILKET klockslag. Och det är här det hela briserar för mig. Jag har nämligen inte tid att stå ett helt dygn på torget i Kakariko Village och vänta på att karaktären jag letar efter eventuellt dyker upp inom mitt synfält. Jag har inte tid att söka upp och finkamma tre löjligt högupplösta platser i förhoppningen att hitta det lilla föremål som någon av dessa platser möjligen huserar. Det enda jag vill är att kunna ta mig an ett uppdrag, gå till den på kartan tydligt markerade platsen, utföra den för uppdraget specifika uppgiften, och sedan få min belöning; om den så bara består av en bock i marginalen. Allt detta medan spelets trygga hand stadigt trycker min.

I Breath of the Wild är detta inte möjligt för mig; inte utan hjälp utifrån. För här kommer vi till det som kan innebära räddning såväl som undergång för dig som gamer: nämligen att alla frågetecken du kan tänkas ha redan har besvarats av någon annan. Till skillnad från hur det gick till på den gamla goda tiden får ett nytt spel idag  bara timmar efter att det har släppts merparten av sitt innehåll utfläkt, dissekerat och tillgängliggjort på nätet för allmän beskådning. Jag har ingen källa på detta, men jag skulle vilja påstå att i princip alla spel som gjorts fram till idag numer har en hjälpsam guide av något slag där ute i etern. Detta är givetvis inget problem i sig, då det innebär snabb hjälp för den som behöver en knuff i rätt riktning. Men som gammal peka-klicka-fantast gör det lite ont i mig varje gång jag tvingas (läs: väljer) att konsultera en internetkälla för att kunna ta mig vidare speciellt när inte ens det hjälper. För att förklara lite närmre vad jag menar tänkte jag visa på ett handfast exempel från spelet:

!!!SPOILERVARNING, samt varning för utdragen utläggning!!!

För att klara ett av uppdragen – som visserligen inte på något vis är av vikt för att klara av spelets huvudstory – måste du söka upp en specifik plats på kartan där du ska rikta blicken mot himlen för att få syn på ett stjärnfall som leder vägen till en del av en av spelets många rustningar. Den ledtråd du ges lyder kort ”the eastern sky from skull’s left eye”. Bensäker på vilken plats jag behöver besöka tar jag mig dit för att intensivt stirra upp mot stjärnhimlen i flera minuter – utan resultat. När tålamodet till sist börjar tryta vänder jag mig till en walkthrough för att få detta åbäke till uppdrag ur vägen. Döm om min frustration när jag möts av följande text: ”Though the game says the left eye, you should actually stand on the right, easterly one.”

Hur, ända in i Links svajande polisonger, ska jag lyckas lista ut det själv!? nästan vrålar jag inombords.

Sen läser jag vidare…

… och det kommer fram att det ju faktiskt rör sig om vilket öga som är det vänstra utifrån själva dödskallens perspektiv. Och om jag låtit spelet ligga ett par timmar eller om jag sovit på saken hade jag kanske lyckats luska ut mysteriet på egen hand. Men det är precis sådana här saker jag inte längre har något tålamod med. När självförtroendet sviker vill jag inte behöva gå utanför spelet för att få hjälp; jag vill att hjälpen ska finnas att tillgå in-game.

Självklart är det inget och ingen som tvingar mig att ta mig an samtliga uppdrag i Breath of the Wild. Jag har all möjlighet i världen att lämna dem därhän och istället ägna själva huvudberättelsen uppmärksamhet. Men på precis samma sätt som det gör ont i mig att leta hjälp på nätet gör det också lite ont när jag tvingas lämna ett spel ”ofärdigt”. Resultatet blir en inre kamp där jag slits mellan att fuska och att lägga ner handkontrollen.

Men det spelar ingen roll, för inte heller huvudberättelsen lyckas jag klara av på egen hand. En av Ganons reinkarnationer – en av spelets fyra huvudbossar – skiljer sig en aning från de övriga tre i och med att den bär svärd och sköld. Bossen höjer den senare i försvar så fort jag gör en ansats att attackera, oavsett vilket vapen jag väljer att använda. Och med nästan 30 års spelerfarenhet i bagaget fungerar min gamerhjärna på så sätt att om en fiende höjer skölden som svar på mina attacker behöver jag hitta ett sätt att kringgå denna och inflika skada på annat håll. Jag ägnar således någon dryg timme åt att testa ett antal olika ofruktsamma taktiker vilka samtliga slutar i min död och att jag får sitta igenom Breath of the Wilds lite för långa laddningsskärm gång på gång. Aldrig hade jag själv kommit på att pröva det som sen visar sig vara lösningen. Mina pålitliga cyberkonsulter menar nämligen att jag ska FORTSÄTTA SLÅ PÅ SKÖLDEN tills den går sönder… *begraver ansiktet i händerna*

Varför kan spelet inte bara säga åt mig precis vad och hur jag ska göra, låta mig göra det, och under tiden ständigt bekräfta mina handlingar och val? Är det för mycket begärt!?

Zelda-spelen har sedan länge kritiserats för att återanvända gamla utnötta formler; att spelens världar har vuxit, men att innehållet – från monster och föremål till tempel och bossar – varit detsamma. Med det i åtanke ser jag enbart positivt på att serien har utvecklats bort från slentrianmässigt hantverk till innovation. Men jag tvingas inse att jag kanske inte längre kommer kunna krama ur och bemästra samtliga spel i The Legend of Zelda-serien. Jag kanske inte kan lita enbart till min egen förmåga och erfarenhet för att lösa alla problem som presenteras för mig. Kanske måste jag tillåta mig själv att betrakta spelen mindre som de storslagna och eskapistiska hjälteäventyr jag kunde förlora mig i som yngre, och mer som lättvindiga matinéupplevelser att avnjutas utan närmare eftertanke (och eventuellt i sällskap av en digital spelguide). Kanske är tiden kommen att lämna över facklan till en ny generation. Till några som när samma typ av upptäckarglädje som jag, men som till skillnad från mig har mer tid och tålamod att utforska Hyrules alla avkrokar och vrår. Några som inte är rädda att släppa spelets metaforiska hand och kasta sig huvudstupa in i ovisshetens rafflande tillvaro.

Vadå vackert väder?

Vem hade kunnat ana att två terminer uppsatsskrivande och ett antal mindre skriftliga inlämningsuppgifter kunde ta död på skrivarglädjen så till den milda grad att det nu har gått drygt sex månader sen jag publicerade något här? Tvånget att krysta ur sig si och så många ord eller fylla x antal A4-sidor fick mig till slut att aktivt ta avstånd från skrivandet ett tag. Men vad gör man inte för att slutföra sin utbildning med godkända betyg?

Sen kom äntligen sommaren! Ty nu skulle jag med glädje återvända till min gamle vän ordbehandlingsprogrammet och låta kreativiteten flöda fritt genom mina fingertoppar…

Trodde jag.

Över en månad av ihållande 30-gradig värme kom som en välriktad lavett rakt i allt vad som var min företagsamhet. Att sitta bänkad vid en dator som alstrar värme i en redan syrefri lägenhet var inte ens på papperet en idé jag hade lust att överväga. Skrivandet fick därför vänta ytterligare.

Hursomhelst har abstinensen nu nått ohanterliga nivåer, och i samband med att yrkeslivet dragit igång är det dags att återvända till mitt kreativa utlopp. Och när jag ändå raljerar på temat tänkte jag dröja kvar vid just väder.

För alltsomoftast känner jag mig lite som det svarta fåret vad gäller väderpreferenser. Som god medborgare i dagens Sverige förväntas du nämligen avguda solen och värmen. Du skall avsky allt vad kyla och snö heter, hata regn och rusk, och spotta på molnighet som varar längre än en halvtimme. När någon av dessa omständigheter råder bör du dessutom, så fort tillfälle ges, pliktskyldigt deklarera ditt missnöje samt högljutt planera en annalkande solsemester till varmare breddgrader. Lätt sammanfattat: en mall jag inte känner att jag passar in i.

Istället är jag precis tvärtom. Jag älskar dåligt väder. Medan mina gelikar spyr galla över skyfall och vinande vindar finner jag lycka och sinnesro i detsamma. Missförstå mig rätt: även jag avnjuter gärna soliga dagar i sällskap av nära vänner eller en bra bok/serietidning. Dock är jag den förste att hugga på första bästa tillfälle att placera mig i soffan eller vid datorn för att göra det jag älskar mest: spela spel.

Till och från har jag funderat på om mitt spelintresse är en direkt effekt av min preferens för det som i folkmun kallas dåligt väder – eller om det är tvärtom. Troligen lutar det åt det senare. Eftersom jag – likt de flesta andra som är uppvuxna i det här landet – är uppfostrad att “ta tillvara på det fina vädret” får jag dåligt samvete om jag stannar inne när solen skiner. Inte för att jag själv egentligen föredrar att lapa sol ackompanjerad av fågelkvitter, utan för att jag vet att jag inte beter mig så som jag borde.

Och kanske är det just därför jag blivit som jag blivit. När en genom hela sin uppväxt hämmas i sitt största intresse för att oregerliga makter har bestämt att “nu är det dags att gå ut” blir ens relation till vackert väder aningen sned. Med åldern har jag såklart lärt mig att uppskatta fint väder och utomhusaktiviteter, och börjat förstå vikten av den delen av mitt liv. Men i mig gror trots det fortfarande en förkärlek för mulna och grådaskiga helgdagar, då jag bekymmerslöst kan återvända till min grotta och förlora mig i den interaktiva fantasins underbara värld. Ty sådana dagar trivs jag bäst…

Logiskt listad lek liksom last – larvigt lättillgängligt

Det var ett tag sen sist. En hel termins akademiskt skrivande tar litegrann udden av att skriva för nöjes skull. Men nu hoppas jag kunna frekventera här lite oftare.

Jag lider av något slags åkomma som gör att jag mår särdeles bra av att bocka av saker i mitt liv. Det finns en viss njutning i att, nästan oavsett vad det rör sig om, kunna stryka ännu en sak från listan och se hur de kvarvarande punkterna blir färre och färre. Detta gäller alltså inte enbart vardagliga göromål som hushållssysslor, skolarbete, ärenden eller inköpslistor; utan även filmer, tv-serier, böcker och spel. Och jag vet att jag inte är ensam om det här.

I modern tid – med det överflöd av spel, filmer, tv-serier och skönlitteratur det innebär – är jag väldigt glad över att det finns fler som jag. För till skillnad från mig har några av dessa gjort slag i sak och faktiskt försett omvärlden med de medel som behövs för att tillgodose eventuella tvångsmässiga behov. Med hjälp av digitala plattformar finns det nu möjlighet för allmänheten att registrera sina mediala fritidsåtaganden. Jag tänkte tipsa dig som läser om några plattformar som jag tagit till mig, för att kunna hålla reda på min mediekonsumtion.

De listas här i den ordning jag själv upptäckt dem.
Rubrikerna är klickbara länkar.

I begynnelsen, etc…
Under min tid på gymnasiet – alltså ca 10 år sedan – blev jag tipsad av några klasskamrater om en internetsida där en kunde logga allt sitt filmtittande. Genom att sätta betyg från 1 till 5 på alla filmer jag sett (eller åtminstone de jag sett så pass nyligen att jag mindes vad jag tyckte om dem) kunde jag kartlägga min filmsmak och få tips om fler filmer att se. Då (illegal) nedladdning av film successivt blev mer lättillgängligt mot slutet av 00-talet låg Filmtipset helt rätt i tiden för mig och den skara vänner som också upptäckt sidan. Vi började logga våra filmer religiöst. Utöver möjligheten till betygsättning rekommenderar sidan även nya filmer till dig, baserat på dina tidigare betyg. Och genom att bli vän med någon på sidan kan du se vad vederbörande har gett för betyg på en av dina favoritfilmer, och således oprovocerat inleda långa debatter kring denna. Det går också utmärkt att lägga till filmer du ännu inte har sett i din ”vill-se-lista”. På så sätt blir du påmind när dessa visas på bio eller på någon av de tv-kanaler du kryssat i som tillgängliga.

Det skulle inte förvåna mig om jag är den enda i det ursprungliga gänget som fortfarande använder mig av den här tjänsten, men jag har som sagt ett udda behov. Filmtipset har varit en del av mitt liv i över tio år nu, och kommer troligen hänga med ett bra tag till.

Denna sida är i huvudsak Reset Medias nyhetssida och bloggplattform för spel. För den som ogillar övriga sociala medier kan den också användas i syfte att socialisera med andra användare. Själv använder jag den dock i huvudsak för att logga de spel jag äger fysiska kopior av. Även här kan nämligen den som vill betygsätta sina spel på en skala från 1 till 10. Saknas en specifik utgåva av ett särskilt spel i Loadings databas är det fritt fram att lägga till spelet, samt information om det. På så sätt kan du vara säker på att just den där speciella “limited awesome extended cut inverted amazeballs”-versionen i din ägo även kan läggas till i ditt virtuella bibliotek.

Om än något överflödig i dagens tv-serieklimat – med streamingtjänster som låter dig fortsätta titta precis där du slutade – tycker jag ändå att det är skönt att ha en plattform där jag kan logga även tv-serier. Med många bollar i luften, samt osedda serier i skämshögen, använder jag mig av Smartburk för att hålla koll på och strukturera upp mitt serietittande. För den som likt mig inte klarar av att titta på bara en serie åt gången är detta ett måste. Speciellt som tittandet av en specifik serie kanske rinner ut i sanden för att sedan dyka upp och spöka i minnet ett år eller två senare, vid vilken tidpunkt dess streamingtjänst troligen har skrotat bokmärket på nämnda serie.

Smartburk erbjuder till skillnad från Filmtipset och Loading ingen möjlighet att betygsätta, utan används enkom som loggbok över de serier en tittar/har tittat på. Medan du kan se vilka andra användare som följer samma serier som du finns det dock ingen chatfunktion eller liknande kommunikativa medel – ett smidigt sätt att undvika nättroll om du frågar mig. Sidan befinner sig i skrivande stund, om jag förstått det hela rätt, fortfarande i någon form av betastadie och är alltså under pågående utveckling. Bli inte irriterad om den inte alltid funkar som du vill, är vad jag försöker säga.

Den för mig nyaste onlinetjänsten har sitt fokus på litteratur. Lite förenklat skulle en kunna säga att Goodreads  är som Filmtipset fast för böcker – det är ett stort community med möjlighet till kontakt med andra användare, recensioner, nyhetsbrev, mm. I förgrunden ligger såklart betygen, även denna gång med 1-till-5-skala. Du kan antingen direkt markera en bok som färdigläst – och sedermera betygsätta den – eller följa din progression genom att logga exakt vilken sida du befinner dig på. En funktion jag inte använt mig i någon större utsträckning (men som någon annan säkert kan tycka är intressant) är möjligheten att sätta upp personliga mål vad gäller antalet lästa böcker under en viss period, både på kort och lång sikt.

Goodreads finns t.o.m. som app, med vilken du kan scanna streckkoden på din bok, comic eller tidning för att få exakt rätt utgåva till din samling.

Jag hoppas att detta inlägg kan ge åtminstone ett uns glädje till fler människor som likt mig själv har den här milda, OCD-liknande åkomman. Känner du till andra loggningstjänster utöver de jag listat här får du gärna tipsa mig!

Dagen då Doktor-anhängarna dränkte dårarnas dumheter

Jag skriver detta med tårar i ögonen.

Jag snörvlar och hulkar om vartannat.

Lite kan visserligen tillskrivas min förkylning, men merparten är på grund av de 20 minuter jag precis har spenderat på Youtube.

Den 16 juli i år hände nämligen något som aldrig tidigare har hänt. Fans av tv-serien Doctor Who fick veta att dess huvudkaraktär Doktorn nästa säsong kommer spelas av en kvinna. Innan jag förklarar vad detta har att göra med mitt nuvarande tillstånd tänkte jag berätta lite om min koppling till serien.

För dig som inte redan är bekant med det halvsekel gamla fenomen som är Doctor Who ska jag börja med att snabbt dra dess huvudsakliga premiss. Doktorn är den sista överlevaren av den utomjordiska rasen Time Lords – en ras som med hjälp av långt framskriden teknologi kan resa genom tid och rum efter egen vilja. När Time Lords dör regenererar de och ”återföds” i en ny kropp. På så vis har serien kunnat fortlöpa i 50+ år och behålla samma huvudkaraktär – en roll som i skrivande stund har spelats av 13 olika skådespelare.

Denna serie har på relativt kort tid blivit en stor del av mitt liv. Sen jag för ungefär fyra år sedan slogs av dess charm och fängslande berättarstil har jag långsamt kommit att älska serien innerligt. Ingen annan tv-serie har fått mig att känna så starka känslor som Doctor Who. Om ni inte tror mig är det bara att fråga min fru – som mer än en har gång kommit hem och funnit mig tårögd och snörvlandes framför tv- eller datorskärmen.

Det jag pratar om nu är det som i folkmun kallas New Who – omstarten från 2005 efter att serien varit nedlagd i nästan tio år. Icke att förväxla med Classic Who, som fortgick mellan 1963 och 1996.

I somras utannonserade BBC vem som ska spela nästa Doktor – och internet gick bananas. Till ingens förvåning började kommentarer som ”Goodbye, Doctor Who”, ”BBC are traitors” och ”But the Doctor has always been a man…” florera på diverse internetforum och på Youtube. Min gissning är att det här var samma idioter som fick luft när Daniel Craig blev den första blonda mannen att porträttera James Bond. Tursamt nog är den negativa kritiken mot en kvinnlig Doktor bara en fis i rymden i jämförelse med all den glädje som detta val av skådespelare har orsakat.

Så för att återgå till varför jag skriver detta gråtandes: jag har just tittat på ett flertal videor där fans av serien har filmat sig själva när de i realtid tittar på utannonseringen av skådespelerskan Jodie Whittaker som nästa doktor. Videor med folk som skriker av glädje, folk som gråter, folk som blir mållösa, folk som börjar skaka. Att se alla de här reaktionerna berörde mig mycket starkare och djupare än när jag själv såg utannonseringsvideon. Mitt hjärta fullkomligt smälter i gensvar till detta tydliga bevis på hur mycket Doctor Who betyder för så många människor, oavsett ålder och kön. Jag lämnar Youtube med tårar i ögonen och ett stort leende på läpparna.

Fans av serien brukar ofta prata om ”sin” Doktor. Alltså vilken av de olika tolkningarna av karaktären som ligger dem närmast om hjärtat. Detta är inte specifikt för New Who, utan sträcker sig hela vägen tillbaka till seriens början. Så vem är då min Doktor?

Christopher Eccleston.
David Tennant.
Matt Smith.
Peter Capaldi.

Ni kommer alla att vara min Doktor. Ni har var och en satt er egen prägel på serien och berört mig på olika sätt. Och även om jag tyckt om er olika mycket till och från har ni i slutändan aldrig gjort mig besviken.

Jodie Whittaker.

Jag är säker på att inte heller du kommer göra mig besviken – och jag kan knappt vänta tills även du blivit min Doktor.

Någorlunda nepotistiskt nöjeskollegium normaliserar nämnvärda nymodigheter

Det är på tiden att jag ger ett visst sällskap den hyllning de sedan länge förtjänat. Härmed presenterar jag podcasten som väckte mitt nörderi ånyo för sisådär fyra-fem år sedan:

Nördigt (eller Nörd:igt om en ska vara petig) startades 2012 och har sedan dess fortgått med att pumpa ut växelvis sakliga, växelvis urspårade diskussioner kring populärkultur på veckolig (?) basis. Trots att de marknadsför sig som en podcast om spel, comics, film och tv-serier täcker de in flera områden inom nördkulturen som inte nödvändigtvis har koppling till dessa, exempelvis skönlitteratur, musik, andra podcasts, webbserier, mm. Och som om det inte redan var tillräckligt nördigt har de flesta i besättningen dessutom en skön blandning spetsintressen: exempelvis superhjältar, anime, fan-fiction, simulatorer, indiespel, sci-fi och skräck.

Nördigt stammar från spelpodden Radiogamer, startad 2009 av Christian Hedlund och Jonas Berglöf, varav den senare fortfarande utgör en del av panelen. Podden pågick till 2012, varvid den återföddes som Nördigt, med motiveringen att eftersom de alltid lyckades halka in på områden som inte nödvändigtvis var spelrelaterade kunde de lika gärna täcka in så mycket som möjligt redan från början.

Nördigt-panelen i sin ungdoms dagar – då endast med fyra ordinarie medlemmar

Mycket av min nuvarande nördrepertoar är hämtat från denna härliga samling människor. De pratar om sina intressen med så mycket hjärta, att till och med saker som jag vanligtvis är sjukt ointresserad av – exempelvis sportspel, racingspel och simulatorer – börjar låta en smula sexigt. Mina samtliga skämshögar har vuxit markant sedan jag för fyra år sedan började lyssna på dem. De har fått mig att inse hur mycket jag faktiskt lever för nörderi, av alla de slag.

Självklart ser panelen till att då och då röra om i grytan genom att bjuda in gäster – Sara Bergmark Elfgren, Orvar Säfström, Kim W Andersson, Anders Jansson, Henrik Fexeus i urval – och göra liveinspelningar inför publik i diverse sammanhang.

Jag skulle vilja uppmana dig som läser, och som känner att du behöver mer nörderi i ditt liv, att söka upp Nördigt i din podcastspelare eller på nordigt.nu. I skrivande stund närmar sig podcasten sitt 200:e (ordinarie) avsnitt, så om du tycker det känns mastigt att beta igenom 600+ timmar av simulatoronani och göteborgshumor finns det gott om matnyttigt att russinplocka från. Eftersom innehållet i respektive avsnitt skrivs ut i titeln kan en lätt sålla för att rikta in sig på specifika delar.

Avslutningsvis vill jag tacka de här underbara människor för allt gott de tillfört mitt liv, och för allt gott de fortsätter sprida till mig och många andra i nörd-Sverige.

Puss hej!