Spider-Man: Homecoming

Först och främst vill jag konstatera att jag absolut inte är opartisk. Spindelmannen är, och kommer för mig alltid att vara, den coolaste superhjälten någonsin. Nätskallen med stora krafter och stort ansvar har varit en del av mitt liv sen barnsben, vilket tveklöst färgar av sig på mina åsikter. Med det sagt tänkte jag delge mina intryck från premiären av Spider-Man: Homecoming.

Till att börja med gillar jag att de i den här filmen har valt att gå ner mer på marknivå från det stora, bombastiska perspektivet i Avengers-filmerna. För även om Spindelmannen är väldigt mäktig och har ett gott hjärta befinner han sig i Marvels cinematiska universum på en lägre nivå än medlemmarna i Avengers. I de tidigare Spider-Man-filmerna har Peter Parker i princip varit den enda hjälten som kunnat rädda New York från de skurkar som hastigt och lustigt dyker upp. I Homecoming ligger istället fokuset på att han trots allt bara är en tonåring.

Med det sagt ska jag erkänna att, ja, det här är en väldigt fånig film. Fullpumpad med Hollywoods nästan samtliga klichéer är detta i praktiken en high-school-film, och kretsar därför kring skola, vänner, kärlek, fester och popularitet.  Du som tittare skedmatas med skämt från start – vissa träffsäkra, vissa helt okej, vissa rentav urusla. Om det inte vore för ”vår snälle granne” skulle jag välja att kort och gott klassa den här filmen som en romantisk komedi, snarare än en superhjältefilm. Vad man däremot skall ha i åtanke är att Spindelmannen i grund och botten är en tonåring med en tonårings problem, och däri ligger även tjusningen med karaktären; hur han tvingas tackla vardag och trassligt kärleksliv vid sidan av sitt superhjälteuppdrag, utan att röja sin hemliga identitet.

Vad gäller casting tycker jag att de prickat helt rätt här. Tom Holland gör, med sin relativt ljusa röst och slanka kroppsbyggnad, en mer trovärdig tonåring än både Maguire och Garfield (som var snudd på 30 år gamla när deras respektive filmer spelades in). Michael Keaton är helt perfekt i rollen som the Vulture. Han har i tidigare filmer visat att han kan spela cool, töntig, sympatisk, skräckinjagande och mer därtill, och det lyser igenom här. Jag kan såklart inte låta bli att dra den uppenbara parallellen till Birdman. I vanlig ordning äger Robert Downey Jr. rollen som Tony Stark – intet nytt där. Apropå rollbesättning tycker jag för övrigt det är kul att de valt att byta ut karaktären Flash Thompson till någon med centralamerikanskt påbrå, istället för den snudd på ariska varianten i tidigare filminkarnationer. Även kärleksintresset Liz – spelad av afroamerikanska Laura Harrier – ger filmen en lite friskare fläkt gentemot tidigare Gwen Stacy och Mary-Jane Watson, vilka man inte ser skymten av här. Absolut, det är trist att de envisas med ett kärleksintresse överhuvudtaget, men som sagt: hollywoodiansk high-school-film.

Spindeldräktens utseende i den här filmen är spot-on! Vid ett tillfälle har den t.o.m. de ”nätvingar” som fanns på den ursprungliga serietidningsvarianten. När de senare kombinerar den med grå hoodie och gul kavaj var den så jäkla snygg att jag blev oerhört sugen på att själv cosplaya Spidey. Det förblir dock ett mysterium hur jag skulle lyckas återskapa sådant ögongodis på egen hand.

Som lite grädde på moset blinkar Homecoming otaliga gånger till de olika Spider-Man-serierna, comics som tv-serier – lite mervärde för de riktigt inbitna fansen. Dock tänker jag inte avslöja dem här.

Jag skulle inte säga att jag blev direkt imponerad av Spider-Man: Homecoming som film. Däremot blev jag väldigt, väldigt underhållen! För det finns något i mig som gör att jag blir alldeles salig av att se den där trikåklädda fasadkrypar’n svinga sig tvärsöver vita duken. Är du ett Marvel-fan, och lika kär i Peter Parkers alter ego som jag, tycker jag absolut att du ska se den här filmen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *