Seriehyllan – Vei: Bok 1

Tillåt mig att damma av det trötta, gamla uttrycket ”döm inte hunden efter håren”. För i just det här fallet passar det så bra.

Även om jag har följt med någorlunda i skapandeprocessen visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig av Vei. På Comic Con Stockholm i höstas hölls en panel om serien där det framgick att boken skulle innebära ett möte mellan serier och nordisk mytologi. Men eftersom väldigt lite avslöjades om dess handling har jag inte haft någon aning om vilken nivå det hela skulle läggas på.

Efter att sedan dess ha stirrat mig blind på bokens vackra och färgglada omslag – som även använts som promobild i vissa sammanhang – började jag så smått förvänta mig ett lättsamt ungdomsäventyr bland tomtar och troll.

Ack, så fel jag hade!

Det som mötte mig nästan omedelbart när jag började läsa var storslaget, smutsigt och blodigt – ja, rentav vuxet.

Snabb hisspitch: Den unga krigarkvinnan Vei har blivit förkastad från jättarnas rike Jotunheim. Hon vet inte varför, men hon vet att hon måste återvända. Åtföljd av mannen Dal från Midgård beger hon sig tillbaka mot sitt hem och det annalkande meistarileikir – den uråldriga kampen för gudarnas ära.

Det här är tveklöst en av de snyggaste serier jag läst. Miljöer, karaktärer, föremål, varelser; varenda aspekt känns äkta och som om de fyller en funktion. Varje ny bildruta får mig att vilja stanna upp och inhalera den detaljrikedom som där huserar. Samtidigt står berättelsen tätt intill och rycker mig i tröjärmen för att föra mig vidare. I min iver att fortsätta läsa har jag med säkerhet missat många visuella detaljer – vilket ger goda skäl att läsa boken igen.

Sitt vackra yttre till trots bibehåller serien en allvarlig och mörk ton. Skaparna Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren drar sig inte för att visa varken extremvåld eller naket, vilket gifter sig väldigt väl med den nordiska mytologin som bakgrund. Deras största bedrift ligger dock i hur de undviker att överanvända dessa aspekter. Det går aldrig så pass långt att det blir uttjatat eller överdrivet, utan hålls på en alldeles lagom nivå som får en att vilja ha mer.

Jag ska låta bli att spoila specifika händelser, men vissa bildrutor frammanar ett fysiskt illamående inom mig som jag närmast känner igen från de mest kladdiga scenerna i Game of Thrones. Kanske är det i mötet mellan ljus färgpalett, brutalt våld och träffsäker onomatopoesi som denna känsla uppstår. Ironiskt nog är det ett illamående jag vill ha mer av.

Det är uppfriskande att se en kvinnlig huvudroll som känns så hemma i den här världen. Vei visar styrka, mod och målmedvetenhet utan att för den sakens skull bli helt känslokall – vilket ofta kan bli följden när det handlar om manliga karaktärer i liknande roller. Hon är en intressant karaktär som tyvärr inte får någon direkt utveckling; något som förhoppningsvis kommer ske i berättelsens nästa del.

Och därmed vill jag peka med hela handen mot Veis största brist: del två når inte bokhandeln förrän hösten 2018. Jag vill veta mer om den här världen och de karaktärer som befolkar den, och att tvinga mig att vänta så länge tycker jag ändå är en smula oförskämt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *