Recension – Dear Esther

Aldrig tidigare har jag känt att jag spelat ett spel mindre under själva genomspelningen än när jag hört eller läst recensionerna av det. Speciellt som de flesta recensenter verkar ha haft en starkare upplevelse av just detta spel än jag.

Likt många andra före mig ställer jag mig frågande till om Dear Esther ens borde kallas spel. Med facit i hand är jag nog hellre beredd att placera det i facket ”interaktiv film”. Men absolut! I bemärkelsen att en faktiskt tillåts styra huvudkaraktären, och med det faktum i åtanke att ”handlingen” inte fortskrider utan spelarens hjälp, är detta definitivt ett spel.

I Dear Esther ikläder du som spelare dig rollen som generisk, djup man – som med största sannolikhet dessutom är heterosexuell, med tanke på att han med jämna mellanrum pratar ‘till’ en kvinna. Det skulle inte förvåna mig om han dessutom är vit, men hursomhelst. Din huvudsakliga uppgift är att som ovan nämnda herre promenera längs diverse stigar på en ö medan denne läser högt ur vad som verkar vara något slags mental dagbok/journal/memoarer. Under tiden bör du med fördel ägna dig åt att insupa miljöerna runtomkring dig, då det ständiga malandet om folk och händelser du varken känner till eller bryr dig om snabbt blir tjatigt.

Det var allt. Allt som Dear Esther erbjuder dig som är ute efter en spelupplevelse.

Med tanke på hur kort spelet är, och att jag i viss mån visste vad jag hade att vänta mig, känner jag mig inte särskilt besviken. Dock kan jag tycka att den dryga timmen det tar att ”spela” igenom Dear Esther bättre spenderas på ett avsnitt Doctor Who eller en run i The Binding of Isaac.

Fast förresten… Är du intresserad av att se hur snyggt det gick att rendera miljöer i Source-motorn anno 2012 är spelet absolut värt en titt.

Annars tycker jag gott att du kan skita i Dear Esther.

Nördnytt 2017 – Fortsättning

Trots den uppsjö av spel som utannonserats för 2017 är det skrämmande få titlar som väcker mitt intresse. Om det sen beror på mig eller på titlarna själva låter vi vara osagt. Jag tror att jag säkert skulle tycka mycket om flera av spelen jag väljer att inte inkludera på följande lista om jag väl testade dem. Men jag, likt många andra, drar mig för att testa spel jag inte känner väl till.

Ett spel – till skillnad från exempelvis en film – innebär en stor investering i och med den ofta fetare prislappen och större omfattningen. Att betala för att se vad som visar sig vara en dålig film på bio är inte den enorma chansning det innebär att betala närmre 600kr för ett spel som i slutändan kanske ger dig max 5 timmars tveksam underhållning. Denna onödiga utläggning är alltså min ursäkt för att inte känna pepp inför fler spel.

Med det sagt är det dessa spel jag ser fram emot i år:

Resident Evil 7 – redan ute
Denna titel är i skrivande stund redan ute sedan två veckor, men jag tänkte inkludera det på listan ändå eftersom det släppts i år. Min personliga relation till Resident Evil-serien är kort och fragmentarisk; de tydligaste minnena jag har är från när jag och en vän tillsammans co-opade oss igenom 5:an. Del 0-4 är mig ganska obekanta, även om jag har klämt och känt lite på dem allihop. Seriens sjunde del har hunnit få sin beskärda del av lov och pris sen dess release, vilket gjort mig uppmärksam på den. Som jag har förstått det har utvecklarna i detta spel gått tillbaka till seriens rötter genom att lägga tonvikten på skräck snarare än action. Eftersom jag nyligen införskaffat en PlayStation 4 tänker jag att detta nog kan bli ett bra första tillägg till dess spelbibliotek.

Nintendo Switch – 3 mars
Det har väl inte undgått någon spelintresserad att Nintendo släpper sin senaste konsol i början på mars, så att jag tar upp det här kanske känns en smula passé. Icke desto mindre tänkte jag spä på hypen ännu lite mer.

Nintendo har alltid funnits i mitt liv, i stationär som bärbar form. Det som en gång började med en enkel, monokrom Game Boy har lett fram till dagsläget: en Wii och en 3DS. Min långt gångna trohet till trots har jag ännu inte förhandsbokat, och kommer troligen ej heller att snart köpa, någon Switch. Mestadels beror det på min nyliga PS4-investering (förlåt Nintendo!), men också på att jag tidigare inte behövt ha bråttom med att införskaffa Nintendos konsoler. De titlar som har intresserat mig till respektive konsol har oftast gått att räkna på fingrarna, och har därmed varit lätta att hinna spela ikapp innan nästa konsolsläpp. Så även om jag i nuläget planerar att i framtiden äga Nintendos nyaste tillägg till spelsfären känner jag inte att jag behöver vara först på pucken. Maskinen kommer utan tvekan att fortfarande vara aktuell om ett, två eller till och med tre år när intresset för min övriga spelsamling börjar sina.

Varför jag har valt att denna gång byta spår och välja Sonys senaste konsol beror mycket på möjligheterna att utöver dess funktion som spelmaskin kunna använda den som mediacenter – Nintendo Switch är i nuläget inte utrustad med stöd för t.ex. Netflix.

Sammanfattningsvis kan vi säga att jag är försiktigt optimistisk.

Vill du se ett gäng coola ungdomar utnyttja den här maskinens potential? Se hit!

Är du istället sugen på att se konsolen utannonseras via lökig presskonferens kan du kolla in denna:

Legend of Zelda: Breath of the Wild – 3 mars
I samband med Nintendo Switch släpps också nästa The Legend of Zelda-titel. Bland Nintendos spelserier är detta den jag älskar mest! Med den för serien hittills största världen – som dessutom är större än den i Skyrim – erbjuder Nintendo denna gång en sandlådeorienterad upplevelse beströsslad med många av de element vi hittills lärt oss älska med Zelda-spelen: ridande, pilbågsskjutande, utforskande och påhittiga bosstrider. Likt många andra serier har den haft sina toppar och dalar, och denna gång väntar jag mig inget banbrytande, varken vad gäller spelmekanik eller story. Dock hoppas jag på många timmar hjärtlig underhållning.

När väl Nintendo Switch får en plats i mitt hem kommer detta utan tvekan vara det första spelet som gör den sällskap.

Mass Effect: Andromeda – 23 Mars
Jag må ha varit en smula sen på pucken vad gäller Mass Effect 1-3 med tanke på att jag så sent som i höstas spelade dem för första gången. Och även om jag snabbt började älska dem så pass mycket att jag nu ett halvår senare är inne på tredje genomspelningen har jag saknat att ha någon i min närhet som känner lika starkt för dessa spel som jag. I stort sett alla som spelat dem har älskat eller åtminstone tyckt mycket om dem, men dessa personer har för länge sen fått utlopp för alla sina känslor via samkväm med andra likasinnade. Så tänker jag dock inte låta fallet bli med Andromeda.

I detta spel ikläder du dig rollen som en av tvillingarna Scott och Sarah Ryder och reser tillsammans med din far och dennes besättning genom Andromedagalaxen ombord på skeppet Tempest. Särskilt mycket om spelets handling har ännu inte tillkännagivits, men en sak är säker: du kommer få uppleva feta rymdstrider, interstellära romanser och spännande möten med nya raser.

Av gameplaytrailern att döma kommer min vid det här laget lätt ålderstigna PC få kämpa med spelet, men det får det vara värt. Jag tvivlar på att Andromeda kommer sakna omspelningsvärde (de tidigare spelen går bevisligen att återvända till mer än en gång), så jag lär få tillfälle att återbesöka det efter en framtida uppgradering av datorhårdvara.

Jag kommer sakna Shephard, men jag tvivlar inte på att Sarah Ryder kommer bli mig minst lika kär – för ja, självklart kommer jag spela som kvinna när möjligheten fin.

Här är de två cinematiska trailrar som släppts hittills:

Din skeppsbesättning spelade en stor roll i de tidigare spelen, och verkar tack och lov göra det även här:

Dock hoppas jag att besättningen kommer innefatta fler utomjordiska raser.

Och här är anledningen till varför jag tror att min dator med nöd och näppe kommer palla spelet:

Crash Bandicoot N. Sane Trilogy – oannonserat släppdatum
En av de coolare spelserierna från min barndom – på den tiden då första Playstation-konsolen var aktuell. Själv ägde jag aldrig något Crash Bandicoot; istället tog jag varje tillfälle i akt att inkräkta på min käre grannkompis spel. Yes, jag var den typen av ”kompis” när jag var liten. Hursomhelst minns jag dem som väldigt underhållande och coola (det sistnämnda spelade nämligen stor roll för en sjuåring på 90-talet). Någon gång under året kommer seriens tre första delar i en upphottad utgåva anpassad för PS4. Har ännu inte bestämt mig, men det lutar åt ett köp!

Marvel’s Guardians of the Galaxy: The Telltale Series – oannonserat släppdatum
Bra spelstudio möter störtskön hjälteensemble. Telltale har gjort succé med sina episod-baserade tolkningar av varumärken som The Walking Dead, Monkey Island, The Wolf Among Us, Game of Thrones och Batman, m.fl. Hittills har jag bara spelat de tre förstnämnda, men det är mer än tillräckligt för att känna förtroende för studion i även detta projekt.

Trailern är inte en trailer lika mycket som en blinkning till filmen från 2014 men gör ändå det den ska:

Fortsättning följer…

Nördnytt 2017

Nytt år, nya sätt att släcka sin nörd-törst! 2017 kommer tveklöst att proppas fullt med nysläpp av film, spel, serier, och kanske till och med en och annan bok. Nu när årets första månad strax är till ända tänkte jag i de kommande inläggen uppmärksamma saker jag känner pepp inför i år. Låt oss börja med årets filmsläpp, i kronologisk ordning!

The Lego Batman Movie
Om du frågar mig vad den bästa leksaken är, blir svaret utan tvekan ‘Lego’. En kreativ aktivitet där det enda som sätter gränser är fantasin (förutsatt att du inte bygger efter en mycket detaljerad medföljande ritning). Självklart gjordes det 2014 en film om just Lego – och den var skitbra! Att denna gång inkludera en av de häftigaste superhjältarna någonsin – med röst av Will Arnett – är som upplagt för succé. “Everything is awesooome” i februari!

Beauty and the Beast
En (enligt viss information) karbonkopia av Disneys tecknade klassiker – den här gången som spelfilm! Originalet och dess musik är fortfarande lika mysig som när det begav sig, och detta tänker Disney utnyttja. Att den här ”nytolkningen” kommer i mars fick mig inledningsvis mest att rycka på axlarna, men en snabb titt på rollistan gjorde mig ändå nyfiken. Emma Watson, Ian McKellen, Luke Evans, Emma Thompson och Ewan McGregor räcker gott och väl för att väcka mitt intresse.

Power Rangers
Den pajiga action-TV-serien jag som liten inte fick titta på eftersom den var för våldsam *paus för face-palm* kommer nu i mars som långfilm. Jag hyser inga tvivel om att story, karaktärer och skådespeleri kommer vara helt åt skogen. Däremot tror jag starkt på att det kommer bli en sjukt underhållande film med mycket hjärndöd action, coola effekter och förhoppningsvis även en gnutta humor.  Go go Power Rangers!

Guardians of the Galaxy Vol. 2
Jag skulle ljuga om jag sade att jag har tydliga minnen av Guardians of the Galaxy. Med snart tre år sedan jag såg den på bio kan jag inte återge filmens handling. Dock minns jag att den var outsägligt underhållande. I maj kommer fortsättningen på det flippade rymdäventyr Star-Lord och Gamora m.fl. bjöd oss på sist. Marvel gör mig sällan besviken, och jag ser inga tecken som tyder på att det blir annorlunda den här gången.

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (eller Zalazar’s Revenge)
Fyra ska bli fem, när nästa del i Pirates of the Caribbean-filmserien ser världens ljus den 26:e maj. Personligen älskar jag de tre första filmerna (den fjärde var på sin höjd en axelryckning) hur utflippade och larviga de än må vara. Där möttes pirater, svärd och övernaturliga element i en härlig blandning, och jag hoppas detsamma av även denna film.

Wonder Woman
Jag har i skrivande stund ännu inte sett Batman v Superman: Dawn of Justice, och trots att merparten av vad jag hört om den är negativt kommer jag troligtvis att se den när den blir tillgänglig på någon smidig streamingtjänst. Det enda positiva jag hört är dock att DC introducerade israeliska skådespelerskan Gal Gadot i rollen som Wonder Woman – som i juni får en egen film. Även fast jag ännu inte har någon vidare tilltro till DC:s filmuniversum är jag nyfiken och lite småpepp på den. Världen behöver fler kvinnliga superhjältar.

Spider-Man: Homecoming
”Fasadkrypar’n!”
”Nätkillen!”
”Bara er snälle granne Spindelmannen!”
Dåvarande tonåringen Tom Holland gjorde ett enastående jobb i och med porträtteringen av Peter Parker i Captain America: Civil War (i praktiken Avengers 2.5). Oavsett hur trött man kan vara på Spindelmannen – det är ju trots allt den tredje inkarnationen på 15 år – kommer han i mina ögon alltid att vara den bästa superhjälten någonsin. Och jag längtar ofantligt till premiären i juli.

War for the Planet of the Apes
Apornas planet
från 1968 står sig än idag, förutsatt att man kan stå ut med att Charlton Heston pratar genom tänderna i två timmar. Omtolkningen från 2011 och dess uppföljare är i mitt tycke minst lika bra, om inte bättre. Motion-capture-veteranen Andy Serkis repriserar sin roll som Caesar och leder primaterna i strid mot en snaggad Woody Harrelson. Även om jag tycker att de kunde ha stannat vid två filmer ser den här ändå potentiellt underhållande ut. Vi får se i juli.

Kingsman: The Golden Circle (ingen trailer ute än)
Uppföljare till 2014 års coolaste serietidningsadapterade spionfilm – en kategori som visserligen inte svämmar över, men ändå. Colin Firth var oväntat cool då, och förhoppningsvis är han det även i oktober. Nuff sääd!

Thor: Ragnarok (ingen trailer ute än)
Inte en av de coolare eller roligare hjältarna, men… Det är ju Marvel. Med få andra spännande filmsläpp i november kommer jag åtminstone göra ett halvhjärtat försök att se den här på vita duken.

Justice League (ingen trailer ute än)
Pyttelite nyfiken är jag ändå. Att allt sen talar mot att det här konceptet kommer lyckas är en annan femma.

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (ingen trailer ute än)
Sjunde episoden om George Lucas galax långt, långt borta var något av en vattendelare. Personligen tillhör jag den halvan av skaran som fullkomligt älskade den tonårstöntiga skurkar och mörkhyade stormtroopers till trots. Den lilla pojken i mig fullkomligt hoppade upp och ner i biostolen under de knappa 10 sekunder man fick beskåda Luke Skywalkers åldrade anlete *retroaktiv spoilervarning!*. Att han kommer få en större roll tillsammans med Rei i kommande åttonde delen gör mig oresonligt pepp! Må kraften vare med oss fram till december i år.

Jumanji (ingen trailer ute än)
Tyvärr återser vi i denna titel ingen Robin Williams (må han vila i hjärtlig och improviserad frid), men däremot allas vår Dwayne ’the Rock’ Johnson och Karen ’Amy Pond’ Gillan. Då ingen större mängd information finns att få i nuläget kan jag inte säga så mycket mer om den här filmen än att titeln ger mig positiva nostalgirysningar.

Fortsättning följer…

Pojken som återupplevde

Nu är det gjort! Cirka ett och ett halvt år sedan jag började läsa Harry Potter and the Philosopher’s Stone har jag nu äntligen tagit mig igenom samtliga sju böcker (på engelska) i serien om pojken som överlevde. Min kärlek för J.K. Rowlings värld har bara vuxit i takt med att jag blivit äldre, och jag skulle vilja påstå att min upplevelse var mycket starkare denna gång.

Låt oss blicka tillbaka en tid.

Året var 2000. Jag hade precis fått Harry Potter och Hemligheternas Kammare i julklapp av min mor. Mycket snart framgick det att detta var bok nummer två av dittills utgivna tre delar. Tillsammans med mina farföräldrar såg hon snabbt till att även införskaffa del ett och tre. Där satt jag plötsligt med tre till synes väldigt fina böcker, men utan någon som helst vetskap om deras innehåll. Jag hade inte hört talas om dem tidigare och ärligt talat var huvudkaraktärens namn ganska töntigt. ’Sen när har någon cool person hetat Harry?’ Det tål att sägas att jag inte sett särskilt många Clintan-filmer under min barndom. Men jag skulle så småningom komma att ge böckerna en chans…

Det hände sig snart som så att jag och min lillasyster skulle bo hos farmor och farfar där i dagarna innan eller efter nyår. På den tiden innebar en sådan vistelse oftast att vi båda placerade oss i deras tv-rum och tittade på någon av de många VHS-filmer som där fanns. Men denna gång var av någon anledning lite annorlunda. Jag gick och satte mig i fåtöljen i tv-rummet på övervåningen – inte för att kolla på tv – utan för att läsa. Det första kapitlet, som såhär i efterhand inte är jämförelsevis lika hänförande som många andra kapitel, uppslukade mig totalt. Det var någonting i Rowlings språk som fullkomligt trollband mig *pun intended* och jag vill minnas att boken lästes ut på någon månad eller två (vilket var snabbt för mig på den tiden).

Från och med den där vinterkvällen år 2000 har jag fullkomligt älskat Rowlings septologi om Harry, Hogwarts och horrokruxer. Om jag inte missminner mig har jag läst samtliga sju böcker minst tre gånger, och de första fyra böckerna betydligt många gånger fler.

Men innan dess att jag för snart två år sedan började läsa Harry Potter på engelska är det säkert sju-åtta år sedan jag sist ens rörde de svenska böckerna. Istället har DVD-boxen hemma gått varm i tid och otid. Att ha sett filmerna så många gånger som jag och min fru gjort har fått mig att glömma mycket av det som gör böckerna så fantastiska. Med det sagt var det denna gång som att läsa dem på nytt – i dubbel bemärkelse.

Så många sidoberättelser, birollskaraktärer och andra till världen bidragande detaljer är helt frånvarande i filmerna. Jag tycker mycket om filmerna, men vissa av de ändringar som gjorts gentemot böckerna är mig oförståeliga. Självklart kan en argumentera för att filmadaptioner alltid kommer vara lite sämre än böckerna de baseras på, men det är inget jag kommer fördjupa mig i nu. För den som vill se en briljant webbserie om hur filmerna står sig som adaptioner på böckerna, och även som egna filmer, kan jag rekommendera Dominic ’The Dom’ Smiths Lost in Adaptation på channelawesome.com eller Youtube.

Något jag däremot tänker tillåta mig själv att brinna av på är den svenska översättningen. Jag vill absolut inte peka ut någon *host* Lena Fries-Gedin! *host* men den första översättningen var med facit i hand inte överdrivet bra. Namn som Gilderoy Lockhart blev Gyllenroy Lockman (varför byta ut sista stavelsen i efternamnet alls?), ’butter beer’ blev honungsöl (jag antar att smöröl inte lät lika gott), och Honeyduke blev Godisbaronen (Honungshertigen/Hertig Honung är t.o.m. en allitteration, varför inte ta tillfället i akt?). Dessa är bara några exempel; böckerna fullkomligt kryllar av sådana här fadäser. Att Tom Riddle ens behövde en svensk översättning på sitt efternamn är mig fullkomligt ofattbart. Speciellt eftersom den taffliga, svenska motsvarigheten ’Dolder’ – uttalas Dålder, som i ’något som är dolt’ – är ännu mer svårförståelig för ett barn än det engelska ordet för ’gåta’. Från och med att jag första gången stötte på namnet, och fram till ganska nyligen, har jag i mitt huvud läst det som ’Dollder’ och inte förstått att det skulle betyda något speciellt. Dolder är knappt ens ett ord på svenska, så varför inte bara låta honom heta Riddle?! Problemet som uppstår när en tvingas översätta Lord Voldemorts anagram i den andra boken till latin hade helt kunnat undvikas om en bara låtit honom behålla sitt engelska namn!!!

Nu har jag fått avreagera mig. Vidare till nåt lite roligare:

Julen 2015 fick jag denna skönhet av min frus mormor. Harry Potter och De vises sten, komplett med fantastiska illustrationer, och dessutom i viss mån nyöversatt. Så sent som för en månad sedan finns även andra bilderbok i min ägo, och Gud hjälpe mig om jag inte så småningom införskaffar samtliga delar. Mina framtida barn skall – med eller mot sin egen vilja – få uppleva dessa böcker tillsammans med mig. Det svär jag på!

Avslutningsvis vill jag uppmana dig som ännu inte förkovrat dig i dessa böcker att för allt i världen ge dem en chans! Är engelska inte din grej, läs dem för all del på svenska. Jag vill poängtera att jag alltid kommer älska böckerna oavsett hur dåligt översatta de är, och du som plockar upp dem för första gången kommer garanterat inte bli besviken.

Lyssna! – De dödas röster

I mitt mycket frekventa pendlade till arbetet om somrarna lyssnar jag på en obscen mängd podcasts. Vissa lyssnar jag på mer än andra. En av dessa heter Nördigt (mer om den vid ett senare tillfälle), genom vilken jag blev tipsad om en s.k. radioserie vid namn De dödas röster.

de-dc3b6das-rc3b6ster-av-karl-johnsson

Sara Bergmark Elfgren, en av författarna till Engelsfors-trilogin – Cirkeln, Eld och Nyckeln – har skrivit manus till denna mockumentär (fiktiv dokumentär) om mordet på Jessica Lundh. Journalisten Emma Nylander, tidigare klasskamrat och nära vän till Jessica, bestämmer sig för att många år efter mordet försöka reda ut vad som egentligen hände hennes vän. Mer än så tänker jag inte säga kring handlingen.

Seriens upplägg påminner i hög grad om P3-dokumentär, inte minst i ljudproduktionen. Pianovinjetten som inleder samtliga åtta avsnitt ger en känsla av dysterhet och sätter stämningen på ett väldigt bra sätt. De intervjuer Emma genomför skulle mycket väl kunna vara inspelade med någon typ av fickminne eller en mobil. Dessutom känns det, i brist på bättre ordval, b-aktiga skådespeleriet äkta och trovärdigt. Långa pauser, harklingar och stundvis monotont tonläge övertygar en om att det faktiskt rör sig om riktiga personer i obekväma intervjusituationer. En annan bidragande faktor till seriens trovärdighet är hur riktiga personer, såsom Jack Werner – aktuell i podcasten Creepypodden – vävs in i berättelsen.

Man har gjort ett bra jobb med att väva in olika medieformer i Emmas utredning. Hon letar kopplingar till mordet och de inblandade i bl.a. youtube-klipp, dagböcker, kassettband och internetforum. Att gamla såväl som kontemporära medier används ger mockumentären ytterligare äkthet.

I Emmas utredning ägnas det gamla, klassiska pen-and-paper-rollspelet Kult stort fokus. Ett särskilt scenario titulerat De dödas röster blir navet i mysteriet kring Jessicas död. För mig som själv spelat Kult blir igenkänningsfaktorn hög och radioserien i sig går nästan att likna vid ett rollspelsscenario hämtat från just det spelet.

En detalj jag särskilt älskar är hur en av personerna som blir intervjuad av Emma – en gammal rollspelsledare tillika författare till det rollspelsscenario handlingen kretsar kring – blir särskilt övertygande i och med sitt skådespeleri. Något med sättet han pratar och uttrycker sig på känns bekant och gör att jag fastnar för honom som karaktär. Med risk för att skjuta mig själv i foten vill jag hävda att många självtitulerade nördar har något av en säregen framtoning, vilket jag tycker att de lyckas på pricken med att efterapa här.

Det enda negativa jag har att anmärka på är att serien är alldeles för kort. Åtta avsnitt à ca 30 minuter konsumeras olidligt snabbt för en som lyssnar lika mycket som jag.

Om du saknar sällskap på väg till jobbet, skolan eller ute på promenaden kan jag varmt rekommendera De dödas röster. Gillar du den, sprid den vidare, så får vi hoppas på att en ökning i antal lyssnare leder till att fler radioserier så småningom dyker upp i etern.