Fånga allihop, fånga allihop!

Bussen stannar vid hållplatsen, och dörrarna öppnas. På kliver en liten, knallgul figur som glatt yttrar någon form av odefinierbart läte mot chauffören, för att sedan sälla sig till den brokiga skara varelser som redan sitter på bussen. De åker vidare och stannar så småningom i en gränd, varpå chauffören kliver ur och ber passagerarna vänta kvar. Inom kort sätter han igång en skrotpress. Gnuggandes sina händer ser han sedan triumferande på när bussen sakta pressas ihop med alla varelserna kvar inuti. Men när pressarna öppnas ligger där, istället för den mängd manglat skrot och blod man hade kunnat förvänta sig, en Gameboy.  På dess skärm syns samtliga bussens passagerare, medan den häftiga speakerrösten proklamerar: ”Du kan hitta dem i din Gameboy” och ”båda spelen krävs för att fånga allihop”. Klippet slutar med att chauffören förnöjt spelar sitt nya spel i eftermiddagssolen.

Denna korta tv-reklam var startskottet för vad som skulle bli en nästan 20 år lång följetong i mitt liv som spelnörd. För under de kommande fyra-fem åren från och med att jag anno -98 först fick se detta 30-sekundersklipp åt, sov och andades jag Pokémon. Typ. Tillsammans med en handfull lika hängivna vänner spelade jag spelen, samlade spelkorten, följde tv-serien, köpte serietidningarna – ja, vi till och med ritade och skrev egna serier och noveller om de 151 fickformatsmonstren. Vi rent ut sagt levde Pokémon. Det som en gång börjat med en blå och en röd (och så småningom även en gul) Gameboy-kassett hade under kort tid vuxit och blivit en stor del av vår personlighet.

2001 hände sedan något overkligt. Vad som än gång varit 151 skulle nu bli ytterligare 100. Pokémon Gold och Silver kom och utökade inte bara antalet fångbara monster, utan även spelvärlden – i färg dessutom! Så här tidigt i min karriär som gamer var det fullkomligt ofattbart att jag skulle få möjlighet att spela ett spel som påtagligt hörde ihop med en tidigare del i serien, så till den milda grad att man kunde koppla ihop dem med länkkabel. Det var under denna period som mitt Pokémonintresse nådde sin absoluta kulmen. Jag har tydliga minnen av att jag vid flertalet tillfällen låg i sängen och tänkte: ”Hoppas att jag inte dör i sömnen i natt, för jag har fortfarande inte fångat allihop.” En något makaber tanke, jag vet, men med få andra bekymmer såg jag detta som mitt kall vid 12 års ålder.

Snart hände tyvärr med mig och mina vänner vad som så småningom händer alla barn: vi växte upp. Pokémon slutade vara hett och nya intressen tog dess plats. Att vara tonåring under mitten av 00-talet innebar att du var en tönt om du fortfarande gillade Pokémon. Jag och mina vänner fortsatte dock att spela spelen – i smyg – tills teknikens framsteg och andra, nya spel med vassare grafik tvingade oss att gå vidare. Men trots att jag till och med sålde mina Pokémon-spel (fråga mig inte varför) lämnade jag dem innerst inne aldrig ifrån mig. Istället hyste jag under min fortsatta uppväxt en längtan inom mig om att införskaffa spelen på nytt och avsluta det uppdrag som ålagts mig i tidig ålder.

Frälsningen kom i och med det som innebär pånyttfödelsen för den undertryckta tonårsnörden: post-gymnasialtiden. När tonåren till slut passerar, och med dem den osäkerhet och dåliga självkänsla som ofta medföljer, tillåts en att återigen omfamna sina barndoms intressen. I mitt fall stärktes detta ytterligare av två år på folkhögskola, undanskuffad i en småort tillsammans med fler likasinnade. Min nostalgi fick en nytändning och mitt surt förvärvade studielån började sporadiskt bidra till det projekt som innebar att ännu en gång köpa de spel jag en gång ägt. I maklig takt, vill jag tillägga, då studentens kassa tenderar att sina snabbt.

Sidospår: jag spelade även Ruby och Sapphire när de var aktuella, men var dem aldrig riktigt lika hängiven som jag varit GoldSilver-generationen. I min mening sköt Nintendo sig själva i foten i samma stund som de bestämde att det inte skulle gå att parkoppla den nya generationens spel med dess föregångare. Detta betydde att samtliga trogna fans var tvungna att lämna sina gamla spel på hyllan och blicka framåt. Såhär i efterhand förstår jag givetvis att fullkomlig bakåtkompatibilitet till slut hade blivit omöjligt med tanke på att serien nu är inne på sin sjunde generation. Hursomhelst kände jag någonstans i samband med tredje generationen att det började bli för mycket och för rörigt. Och när det så småningom kom även en fjärde generation hade jag släppt serien helt och hållet. För i mitt hjärta har det aldrig funnits plats för fler än 251 Pokémon – samma 251 som utgjorde en stor del av min barndom.

I början av 2016 fick jag äntligen avsluta det kapitel jag påbörjat nästan 20 år tidigare. På min Pokémon Crystal-kassett finns i skrivande stund nämligen andra generationens samtliga 251 Pokémon (såvida inte batteriminnet har gett upp). Du läste rätt: jag fångade allihop! Med samtliga sex kassetter från spelseriens två första generationer i min ägo lyckades jag till slut på hederlig väg bli en Pokémonmästare. Nåja, nästan hederlig väg…

För att få tag på den 251:a Pokémon – Celebi – när det begav sig krävdes att en deltog i särskilda tävlingsevenemang anordnade av Nintendo själva. Vinnarna i tävlingarna fick skicka in sina spelkassetter till Nintendo, som programmerade in möjligheten att alls kunna stöta på Celebi i spelet. Därmed kan en lät tro att mina ambitioner att införskaffa denna raritet gick om intet i och med att de svenska tävlingarna upphörde någon gång kring 2003. Men icke! I princip så länge det har funnits spel har det också funnits medel att överlista dem med – i det här fallet en så kallad GameShark. Detta fuskverktyg ger dig som spelare möjligheten att lura spelet genom att lägga till rader av kod som får det att tro att du uppfyllt vissa kriterier via vanliga medel. En felfritt fungerande sådan är idag inte enkel att få tag på, men jag lät mig inte stoppas. Till slut lyckades jag alltså på konstgjord väg övertyga spelet om att min spelkaraktär i sin besittning hade ett föremål som kunde locka fram Celebi ur dess gömställe i skogen. Resultatet blev som synes:

Jag känner att jag härmed kan lämna denna del av mitt liv bakom mig; samtliga spel från Pokémon-seriens första och andra generation finns i min ägo, och jag har fångat allihop. Så även om jag nu har lagt Pokémon på hyllan för gott värmer mig tanken att serien fortsätter leva och sprida glädje till barn, ungdomar och vuxna världen över. För säkerligen finns det någon mer därute som likt mig själv när samma maniska tanke att samla alla spel och fånga allihop.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *