Kategoriarkiv: Spel

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 1

Då var det återigen den tiden på året då nördar samlas för att i glada vänners lag avnjuta spel, serier, film, anime, manga, cosplay och mycket mer. Jag har som traditionen bjuder även i år besökt Comic Con i Stockholm, för att få förkovra mig i det jag älskar mest.

Luttrad som jag är i och med mitt femte år på mässan såg jag den här gången till att inleda min odyssé (foreshadowing) över mässgolvet med att testa så många nya spel som möjligt.

Det första spel som mötte mig när jag snubblade in genom portarna var inget mindre än den senaste delen i Level 5:s samarbete med Studio Ghibli – Ni No Kuni II: Revenant Kingdom.

Eftersom jag hört så mycket fint om de tidigare installationerna i serien kände jag mig manad att stanna och prova lite. Jag har inte någon direkt koll på förlagorna annat än att det är japanska rollspel med ghibli-animationer. Med denna knappa förkunskap i åtanke bidrog det inte till seriens fördel att direkt bli inkastad i en bosstrid föregången av endast en stillbild av kontrollschemat. Utan direkt relation till pojken jag styrde eller motivation till varför draken i bakgrunden borde dö blev resultat att jag på slentrian kastade förtrollningar/undvek eld eftersom det var allt som erbjöds. Sammantaget spelade jag snudd på fem minuter innan jag släppte kontrollen och med bestämda steg rörde mig vidare. Denna titel släpps den 19 januari, för den som till skillnad från mig är pepp.

Nästa stopp var Nintendos monter, som i år var stor och erbjöd möjlighet att testa flertalet olika spel – bl.a. Splatoon 2, Fifa 18, Skyrim och Pokkén Tournament – på semi-nya konsolen Switch. Dock hade jag bara ögon för allas vår fryntlige och rödklädde rörmokares kommande spel – Super Mario Odyssey.

Barndomsminnen från när jag för första gången spelade Super Mario 64 började så sakteligen krypa fram i samma stund som jag fattade handkontrollen. Kanske berodde det på min frånvaro från Super Mario-serien sen många år tillbaka, men det enorma kliv spelserien har tagit från det senaste Mario-spel jag spelade till Odyssey känns precis som det mellan Super Mario World och 64. Det var precis så lättillgängligt och underhållande som jag väntar mig av ett Mario-spel, men också så pass utmanande att frustrationen när jag missar ett hopp eller en akrobatisk manöver får mig att direkt vilja försöka på nytt. Om jag förstod det rätt är målet inte längre att samla stjärnor, utan månar. Med den lilla skillnaden att du inte längre tvingas starta om banan efter varje ny måne (no pun intended), utan tillåts fortsätta med samlandet tills alla är funna eller tills du på eget bevåg väljer att byta bana. Det senaste spelmekaniska tillägget är att Mario numera kan kasta sin hatt på diverse föremål och fiender för att aktivera/förstöra dem, respektive ikläda sig deras förmågor för en kort stund. Jag hade rent ut sagt jäkligt kul under de tio minuter jag fick styra Mario över sanddynerna, och hoppas på att få återvända till svampriket snart.

Jag har en känsla av att det i vanlig ordning kommer vara Zelda och Mario som räddar Nintendos nya konsol. Med det inte sagt att konsolen hade floppat utan dessa två titlar, men jag tror att de kommer vara tungan på vågen för många osäkra konsumenter, undertecknad inkluderad. Det är nämligen dags att återförenas med en gammal vän. Så småningom.

Denna pärla släpps världen över den 27 oktober och är ett måste för dig som redan äger en Switch.

Nästa gamla goding är fortfarande precis lika enerverande som jag minns att det var att spela det på Playstation för en herrans massa år sen. Hunden/räven/hamstern/den tasmanska djävulen Crash Bandicoot är tillbaka för att göra livet surt för Dr Neo Cortex i denna remastrade samling av spelseriens tre första spel (ej inräknat racingtitlarna): Crash Bandicoot N. Sane Trilogy.

I likhet med Mario-serien är Crash-spelen enkla att förstå och ännu enklare att tycka om. Crash ska springa och hoppa sig igenom sidoscrollande 2D-miljöer eller 3D(ish)-korridorer, och på vägen förstöra så många trälådor (?) som möjligt. Jag hann testa tre av banorna från vad jag tror var det första spelet. Som väntat innebär dessa – och säkert resten av spelet/spelen i stort – en hel del trial-and-error, men med så pass lite väntetid mellan försöken att man inte riktigt hinner bli förbannad. Det är oklart exakt vilket/vilka spel jag spelade när det begav sig, jag vet dock att jag snart kommer vilja återbesöka dem.

Crash-trilogin finns redan i butik, och eftersom jag numera äger en PS4 lär detta snart bli en del av mitt bibliotek.

Nej, inte heller i år är jag särskilt intresserad av VR i någon form. Så länge ”spelen” består av att sitta i en bur under vatten och titta på hajar klarar jag mig utan ett par jättetunga solbrillor.

Vägg i vägg med Sony monter huserade Microsoft, som fångade mitt intresse med Assassin’s Creed Origins.

Då jag bara spelat de två första titlarna har jag ingen koll på hur de senare spelen i serien har stått sig. Det slog mig dock relativt fort att väldigt lite, vid en första anblick, verkar ha skett mellan tvåan och Origins. Du spelar fortfarande som en lönnmördare som i sedvanlig ordning inte smälter in p.g.a. sin framträdande vita huva, samt det faktum att han mitt på ljusan dag parcourar sig över hustak (den här gången i antika Egypten) och med stort och otympligt vapen avrättar folk på välbefolkade torg. Att spela spelet med en Xbox One-kontroll i händerna talade inte heller till dess fördel, eftersom jag fick försöka erinra mig kontrollschemat till pc i kombination med att leta efter rätt knappar. Innan mitt intresse falnade hann jag dock göra ett par tafatta försök att styra en örn – förmodligen ett av de nya spelmomenten.

Jag kommer troligen fortsätta spela vidare på AC-serien i kronologisk ordning, och tröttnar jag inte längsmed vägen kanske jag så småningom ger dess tionde (!) del ett försök. För er övriga släpps denna titel jämte Mario 27 oktober.

Sist i min korta turné bland intressanta titlar var Warner Bros monter. Med föregångaren Middle-earth: Shadow of Mordor färskt i minnet var det inga problem att förstå spelmekanik eller handling i Middle-earth: Shadow of War (jag vet, titlarna är under all kritik).

Däremot haltade min prestation även här i och med den Xbone-kontroll jag tvingades nyttja. Med åratal flitigt pc-spelande i backspegeln har jag nu börjat känna mig blottad och utelämnad utan mus och tangentbord. Hursomhelst fick jag känslan av att mycket nytt tillkommit sen föregångaren: nya sorters uppdrag, nya fiender, nya förmågor, nya sätt att styra de orcher och troll du tagit kontroll över. Huvudkaraktären Talion är precis lika platt och ointressant som tidigare, men hans otaliga färdigheter – bland dessa smidig fasadklättring, snabba fäktningsmanövrar, samt svävande och pilbågsskjutande i ultrarapid – bjuder in till många underhållande timmar innanför Mordors murar. Att kontrollera Saurons många befälhavare med tankekraft och på så vis störta hans arméer kommer bli ett rent nöje när spelet släpps den 10 oktober – förutsatt att jag får göra det på pc.

Under lördagen fick jag för övrigt se en live-demo av Shadow of War där karaktären styrdes av någon med betydligt mer Xbox-vana än jag själv, och fick således mina intryck från dagen innan bekräftade. Dock vill jag ge en känga till killen från produktionsteamet som skötte spelandet under visningen – mer manlig idrottsjargong och testosteronstinna vrål får man leta efter.

Återstoden av fredagen ägnade jag åt att besöka så många butiker, utställare och konstnärer som möjligt i syfte att kunna planera för och prioritera eventuella inköp.

Kurser i R2D2-byggande erbjöds under mässan.

Ja, i år fanns en kiss-cam på mässgolvet. Rodnaden stod som spön i backen.

Den här snubben är grym! Men eftersom jag köpte två av hans verk förra året fick han stryka på foten till förmån för nya stjärnskott.

Låt mig vara, Zlatan! Kan jag inte ens få ha Comic Con ifred!?

Fortsättning följer…

Fånga allihop, fånga allihop!

Bussen stannar vid hållplatsen, och dörrarna öppnas. På kliver en liten, knallgul figur som glatt yttrar någon form av odefinierbart läte mot chauffören, för att sedan sälla sig till den brokiga skara varelser som redan sitter på bussen. De åker vidare och stannar så småningom i en gränd, varpå chauffören kliver ur och ber passagerarna vänta kvar. Inom kort sätter han igång en skrotpress. Gnuggandes sina händer ser han sedan triumferande på när bussen sakta pressas ihop med alla varelserna kvar inuti. Men när pressarna öppnas ligger där, istället för den mängd manglat skrot och blod man hade kunnat förvänta sig, en Gameboy.  På dess skärm syns samtliga bussens passagerare, medan den häftiga speakerrösten proklamerar: ”Du kan hitta dem i din Gameboy” och ”båda spelen krävs för att fånga allihop”. Klippet slutar med att chauffören förnöjt spelar sitt nya spel i eftermiddagssolen.

Denna korta tv-reklam var startskottet för vad som skulle bli en nästan 20 år lång följetong i mitt liv som spelnörd. För under de kommande fyra-fem åren från och med att jag anno -98 först fick se detta 30-sekundersklipp åt, sov och andades jag Pokémon. Typ. Tillsammans med en handfull lika hängivna vänner spelade jag spelen, samlade spelkorten, följde tv-serien, köpte serietidningarna – ja, vi till och med ritade och skrev egna serier och noveller om de 151 fickformatsmonstren. Vi rent ut sagt levde Pokémon. Det som en gång börjat med en blå och en röd (och så småningom även en gul) Gameboy-kassett hade under kort tid vuxit och blivit en stor del av vår personlighet.

2001 hände sedan något overkligt. Vad som än gång varit 151 skulle nu bli ytterligare 100. Pokémon Gold och Silver kom och utökade inte bara antalet fångbara monster, utan även spelvärlden – i färg dessutom! Så här tidigt i min karriär som gamer var det fullkomligt ofattbart att jag skulle få möjlighet att spela ett spel som påtagligt hörde ihop med en tidigare del i serien, så till den milda grad att man kunde koppla ihop dem med länkkabel. Det var under denna period som mitt Pokémonintresse nådde sin absoluta kulmen. Jag har tydliga minnen av att jag vid flertalet tillfällen låg i sängen och tänkte: ”Hoppas att jag inte dör i sömnen i natt, för jag har fortfarande inte fångat allihop.” En något makaber tanke, jag vet, men med få andra bekymmer såg jag detta som mitt kall vid 12 års ålder.

Snart hände tyvärr med mig och mina vänner vad som så småningom händer alla barn: vi växte upp. Pokémon slutade vara hett och nya intressen tog dess plats. Att vara tonåring under mitten av 00-talet innebar att du var en tönt om du fortfarande gillade Pokémon. Jag och mina vänner fortsatte dock att spela spelen – i smyg – tills teknikens framsteg och andra, nya spel med vassare grafik tvingade oss att gå vidare. Men trots att jag till och med sålde mina Pokémon-spel (fråga mig inte varför) lämnade jag dem innerst inne aldrig ifrån mig. Istället hyste jag under min fortsatta uppväxt en längtan inom mig om att införskaffa spelen på nytt och avsluta det uppdrag som ålagts mig i tidig ålder.

Frälsningen kom i och med det som innebär pånyttfödelsen för den undertryckta tonårsnörden: post-gymnasialtiden. När tonåren till slut passerar, och med dem den osäkerhet och dåliga självkänsla som ofta medföljer, tillåts en att återigen omfamna sina barndoms intressen. I mitt fall stärktes detta ytterligare av två år på folkhögskola, undanskuffad i en småort tillsammans med fler likasinnade. Min nostalgi fick en nytändning och mitt surt förvärvade studielån började sporadiskt bidra till det projekt som innebar att ännu en gång köpa de spel jag en gång ägt. I maklig takt, vill jag tillägga, då studentens kassa tenderar att sina snabbt.

Sidospår: jag spelade även Ruby och Sapphire när de var aktuella, men var dem aldrig riktigt lika hängiven som jag varit GoldSilver-generationen. I min mening sköt Nintendo sig själva i foten i samma stund som de bestämde att det inte skulle gå att parkoppla den nya generationens spel med dess föregångare. Detta betydde att samtliga trogna fans var tvungna att lämna sina gamla spel på hyllan och blicka framåt. Såhär i efterhand förstår jag givetvis att fullkomlig bakåtkompatibilitet till slut hade blivit omöjligt med tanke på att serien nu är inne på sin sjunde generation. Hursomhelst kände jag någonstans i samband med tredje generationen att det började bli för mycket och för rörigt. Och när det så småningom kom även en fjärde generation hade jag släppt serien helt och hållet. För i mitt hjärta har det aldrig funnits plats för fler än 251 Pokémon – samma 251 som utgjorde en stor del av min barndom.

I början av 2016 fick jag äntligen avsluta det kapitel jag påbörjat nästan 20 år tidigare. På min Pokémon Crystal-kassett finns i skrivande stund nämligen andra generationens samtliga 251 Pokémon (såvida inte batteriminnet har gett upp). Du läste rätt: jag fångade allihop! Med samtliga sex kassetter från spelseriens två första generationer i min ägo lyckades jag till slut på hederlig väg bli en Pokémonmästare. Nåja, nästan hederlig väg…

För att få tag på den 251:a Pokémon – Celebi – när det begav sig krävdes att en deltog i särskilda tävlingsevenemang anordnade av Nintendo själva. Vinnarna i tävlingarna fick skicka in sina spelkassetter till Nintendo, som programmerade in möjligheten att alls kunna stöta på Celebi i spelet. Därmed kan en lät tro att mina ambitioner att införskaffa denna raritet gick om intet i och med att de svenska tävlingarna upphörde någon gång kring 2003. Men icke! I princip så länge det har funnits spel har det också funnits medel att överlista dem med – i det här fallet en så kallad GameShark. Detta fuskverktyg ger dig som spelare möjligheten att lura spelet genom att lägga till rader av kod som får det att tro att du uppfyllt vissa kriterier via vanliga medel. En felfritt fungerande sådan är idag inte enkel att få tag på, men jag lät mig inte stoppas. Till slut lyckades jag alltså på konstgjord väg övertyga spelet om att min spelkaraktär i sin besittning hade ett föremål som kunde locka fram Celebi ur dess gömställe i skogen. Resultatet blev som synes:

Jag känner att jag härmed kan lämna denna del av mitt liv bakom mig; samtliga spel från Pokémon-seriens första och andra generation finns i min ägo, och jag har fångat allihop. Så även om jag nu har lagt Pokémon på hyllan för gott värmer mig tanken att serien fortsätter leva och sprida glädje till barn, ungdomar och vuxna världen över. För säkerligen finns det någon mer därute som likt mig själv när samma maniska tanke att samla alla spel och fånga allihop.

Godbitar från E3 2017

Electronic Entertainment Expo – E3 i folkmun – hölls i år på Los Angeles Convention Center mellan den 10:e och 13:e juni. För er som inte är bekanta med konceptet kan det sammanfattas som en av världens största branschmässor för spel, där i stort sett samtliga stora aktörer inom branschen är på plats och avtäcker sina nästkommande stora konsoler och/eller spel. Undertecknad har undersökt samtliga presskonferenser via digitalt uppladdade livestreamer för att nedan kunna lista de subjektivt sett mest intressanta och lovande spelen för i år.

Electronic Arts
EA:s en och en halv timme långa presskonferens innehöll i princip ingenting av intresse. Jag satt under hela showen och hoppades förgäves att de skulle tillkännage släppdatum för nedladdningsbart extramaterial till Mass Effect: Andromeda. Men tyvärr verkar spelet inte få tillökat inom någon snar framtid; vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det bara är jag och tre till (på sin höjd) som vill se det hända.

Microsoft (i praktiken Xbox)
Jag har aldrig riktigt känt mig manad att köpa någon av Microsofts tv-spelkonsoler då de mest intressanta speltitlarna släpps även till pc, vilket är min primära spelplattform. När jag nu dessutom blivit med PS4 är jag ännu längre ifrån att ens börja överväga en Xbox. Dock gav jag denna pressvisning en chans mest för att hålla mig uppdaterad.

I höst kommer nämligen Xbox-motsvarigheten till PS4 Pro – en lite mer finslipad, högpresterande konsol med det briljanta namnet Xbox One X.

*paus för gnuggande av tinningar*

Som om det inte redan var nog förvirrande att konsolen som heter ‘one’ inte är den första i ordningen lägger de nu till ytterligare ett ‘x’ till dess namn. Jag har slagit knut på hjärnhalvorna i mina försök att lista ut hur gemene person kommer förkorta detta konsolnamn. Xbox One brukar vanligtvis förkortas antingen XBO eller X-bone. Innebär det att denna då blir XBOX, initialerna för XBox One X? Eller Xbonex? Bägge alternativen fullkomligen rullar av tungan.

Skämt åsido blev jag väldigt överraskad av Phil Spencers (VD för Xbox-divisionen) löfte om att konsolen kommer vara bakåtkompatibel med titlar från både 360 och original-Xbox. Bakåtkompatibilitet har i och med PS4 och Nintendo Switch slopats helt av Sony och Nintendo, och numera kan en alltså bara spela den nuvarande generationens spel på den nuvarande generationens konsoler. Att Microsoft väljer att göra detta för sina fans är därmed ett stort plus i kanten för dem i det rådande ”konsolkriget”.

PC GAMING SHOW

Denna för mig tidigare okända del av E3-programmet hade sammanlagt en titel värdig min uppmärksamhet: Middle-earth: Shadow of War. Uppföljaren till Middle-earth: Shadow of Mordor (som jag ännu inte spelat) är i nuläget en pc-exklusiv release. Det lilla jag har hört och sett om originalet verkar lovande, och med tanke på att det just nu ligger och väntar i mitt Steam-bibliotek ser jag ingen anledning till varför jag inte inom en snar framtid skall undersöka huruvida dess rykte stämmer.

UBISOFT

Antropomorfa djur och maffiga luftskepp räcker lång väg. Åtminstone tillräckligt långt för att göra mig pepp på kommande Beyond Good and Evil 2. Jag har inte spelat originalet men har hört mycket gott om det. Det jag här fick se av uppföljaren var visuellt väldigt imponerade och den dystopiska värld som målades upp i trailern såg mycket intressant ut.

Shigeru Miyamoto, spelvärldens ständigt glada lekfarbror, gjorde ett kort gästspel under Ubisofts show. Om japanska och franska värdar som på knagglig engelska och fattigt ljudeffektindex skall försöka iscensätta en kamratlig strid med plastvapen inte får dig att sjunka djupare ner i skrivbordsstolen kan jag varmt rekommendera att titta in denna presskonferens. Jag blev lätt överraskad av att Miyamoto tillkännagav Nintendos samarbete (!) med Ubisoft via spelet Mario+Rabbids: Kingdom Battle. I nuläget inget jag vill ha, eftersom jag inte äger en Switch, men skulle jag köpa en kan detta kanske lindra väntan på nästa Super Smash Bros.

Visst ja! Ett piratspel tillkännagavs också. Jag kan inte säga att jag förstod exakt vad Skull and Bones går ut på. Men det såg ut att bli mycket strider till havs, och pirater är ju allt som oftast coola. Detta kanske blir intressant längre fram när man får se mer av spelet.

SONY

Jag känner mig grymt pepp på att få en PS4-remake av Shadow of the Colossus. Hittills har jag bara agerat åskådare vad gäller originalet till PS2, men jag har gillat det jag sett: en till synes gigantisk öppen värld där det enda du som spelare interagerar med är de tolv kolosser du har i uppdrag att förgöra.

Äntligen får vår snälle granne Spindelmannen agera huvudroll i ett spel som inte är ett licensspel baserat på en samtida film. Spider-man kommer till PS4 någon gång under 2018 – inte direkt snart, men det kan vara väl värt väntan om spelet lever upp till mina orimliga förväntningar.

Om jag skulle klaga på något av det som visades i trailern så är det att smyg-elementen tycks påminna lite för mycket om Batman: Arkham-spelen. Kombinerat med QTE-moment kan detta lätt bli ett ostimulerande slentrianspel. Under förhoppning att de inte låter dessa aspekter dominera spelupplevelsen håller jag tummarna för att det är under 2018 fasadkrypar’n får sin välbehövda upprättelse.

NINTENDO
Sist men inte minst gjordes plats i mässprogrammet för Nintendo, företaget som så sent som i år fått mig att återigen börja spana in deras konsoler på allvar.

Metroid Prime 4 kommer till Switch. Än så länge är det bara ett namn, men med tanke på hur Prime-serien presterat hittills jag blir icke desto mindre nyfiken och pepp.

Detta, ihop med trailern för det nedladdningsbara materialet till The Legend of Zelda – Breath of the Wild, gjorde minst sagt sitt jobb: jag känner att jag bara MÅSTE ha en Switch snart! Må så vara att Nintendo fortsätter sin trötta gamla tradition att låta sina konsoler bäras upp av varumärkena Mario, Zelda och Metroid, men dessa titlar ger mig mer än tillräckligt incitament att börja tänka över ett framtida Switch-köp.

Sammanfattningsvis känns det som om det kommande året bjuder på en lagom mängd intressanta och lovande spel, både vad gäller konsol- och pc-titlar. Och med tanke på hur lätt jag har för att hellre spela om gamla favoriter än att börja spela nya titlar kommer garanterat få tillräckligt att spela framöver.

Första intryck – Mass Effect: Andromeda

Mina farhågor att min dator har börjat bli lite till åren besannades strax inpå installation av Mass Effect: Andromeda. Med dryga fyra timmar spenderat i ett installation-krasch-avinstallation-installation-krasch-avinstallation-installation-helvete kvalar det här lätt in på min personliga topp-tre-lista över sämsta spelreleaser någonsin.

En god natts sömn senare – och med insikten att föregående kväll inte var att skylla på själva spelet – vände sig dock min upplevelse helt och hållet åt det positiva. Min dator är helt enkelt inte skapt för ett så pass nytt spel.

Inledningsvis imponerades jag inte av Andromeda för fem öre. Tutorial via en föga varierande korridorskjutare är inget jag blir överdrivet upphetsad av. Dock kan jag förstå att ett sådant moment kanske är ett nödvändigt ont för att sedan kunna flytta fokus till berättandet. Likt hur första Mass Effect inte tar fart förrän Shepard blir Spectre-agent sätter Andromeda igång på riktigt först när Ryder väljs till människornas nya Pathfinder – detta sker ca 1-1,5 timmar in och många hinner nog tyvärr tröttna på vägen.

Jag är i skrivande stund mycket glad över att jag inte gav upp så lätt. Med cirka 15 timmar effektiv speltid i ryggen känns det fortfarande som om jag bara har skrapat på ytan. Jag kan nämligen i sådana här spel inte låta bli att göra exakt allt som inte handlar om att föra handlingen vidare. För det är i fluffet – d.v.s. utrymmet mellan huvuduppdragen – som ME-spelen briljerar. Att strosa omkring och prata med näst intill varenda karaktär du stöter på, hjälpa forskare samla data från nya planeter, leka privatdetektiv på the Nexus, lösa dispyter mellan upprörda parter, läsa igenom samtliga inlägg i codexen, ragga på folk i din besättning – DETTA är vad som gör dessa spel värda att spela.

Jag tvivlar inte på att Ryder så småningom kommer blir mig lika kär som Shepard.

Så huruvida man kan blåsa igenom Andromedas huvudstory på 10 timmar eller inte har jag ingen aning om. Till förmån för min egen spelupplevelse har jag försökt se till att ha så lite kött på benen som möjligt om spelets handling och omfattning. Youtube- och recensionsförbud gäller till dess att jag har spelat färdigt, vilket lär bli nån gång i höst.

Jag har hört folk uttrycka åsikten att Andromeda inte hade behövt ställas under Mass Effect-parasollet. De menar att det bara är ett billigt försök att casha in på tidigare spels framgång och att det lika gärna hade kunnat stå för sig självt. Personligen tycker jag att detta är ett ganska modigt drag av BioWare. Med kontroversen rörande slutet på ME3 i backspegeln skulle jag vilja påstå att det snarare är ett vågspel än en succégaranti att sätta ME-stämpeln på ett nytt spel. Dessutom tycker jag att det är smart av dem att förlägga detta spel och dess handling till ett redan etablerat universum – även om det denna gång rör sig om en okänd galax – för att således kunna lägga mer tid på berättande och utformande av uppdrag.

Med det sagt måste jag självklart också nämna elefanten i rummet: spelets utseende. För fy jävla fan (!) vad det här spelet har fått mycket skit för hur det ser ut. Folk (läs: upprörda privilegierade män) har till och med gått så långt som till att mordhota kvinnan man trodde vara animationsansvarig på BioWare. Spoiler: hon hade ingen sådan roll. Och ingen var chockerad över att män på internet mer än sällan visar sig vara irrationella skitstövlar.

Just hanging around?

Nåväl, jag håller helt och fullt med om att Andromeda ser ut som ett förra generationens spel. Grafiskt påminner det till och med om ME3, vilket också innebär att det är buggigt och rent ut sagt kan se ut som skit ibland. Varför detta skulle vara skäl att bli sur – för att inte tala om mordisk – har jag ingen aning om. Uttrycket ”BioWare-face” existerar väl av en anledning? BioWares styrka har länge varit karaktärer och relationer; jag tror inte att det någonsin har varit animering. Jag kan som sagt inte säga något om hur spelet ser ut med maxade grafikinställningar (eller på konsol), men jag tvivlar starkt på att det är värre än hur det ser ut på min dator.

Så till de som gnäller som osnutna barnrumpor har jag två ord att säga: ”Väx upp!” Och så fem ord till: ”Sluta bete er som rövhål!” Jag uppskattar snygga spel lika mycket som vemsomhelst, men om jag tvingas välja kommer jag att byta bort fin grafik mot bra gameplay eller välberättad story alla dar i veckan. För mig är grafik fortfarande precis lika sekundärt som det var på NES-tiden.

Sammanfattningsvis vill jag ge Mass Effect: Andromeda en fet tumme upp och uppmana dig med beslutsångest att köpa det. Såvida du inte går bärsärkagång till följd av haltande ansiktsanimationer.

Hackett out.

The Mass Affection

Med ungefär en vecka kvar till Mass Effect: Andromedas släppdatum känner jag att jag vill knyta något slags avslutande rosett kring min upplevelse av original-trilogins omdebatterade slut innan det är dags för upptäcktsfärder och äventyr i en sprillans ny galax.

SPOILERVARNING! Är du oinvigd i Mass Effect-trilogins övergripande händelseförlopp och slut och fortfarande önskar uppleva det oförstört bör du inte läsa vidare.

För dig som inte känner till det som idag är känt som ”the Mass Effect 3 controversy” ska jag försöka sammanfatta det:

Kort efter att ME3 släpptes våren 2012 exploderade diverse internetforum i raseri kring spelets slut. Fans av spelserien uttryckte sitt missnöje kring att slutet var förvirrande, saknade tydligt avslut, motsade flera av de val spelare hade gjort i tidigare spel, samt att många av utvecklarnas  löften om just slutet inte införlivades. Det är ingen överdrift att säga att fansen  argumenterade passionerat för hur det tredje spelets slut hade lyckats förstöra hela deras upplevelse av spelserien – speciellt som flertalet kampanjer dessutom leddes till förmån för utvecklingen av ett nytt slut. Denna härva ledde så småningom till att utvecklarstudion BioWare i form av nedladdningsbart material släppte Mass Effect 3: Extended Cut i juni 2012. Detta nya och förbättrade slut skulle enligt dem bättre visa den inverkan Shepards val och handlingar genom de tre spelen hade på berättelsen i stort. (För dig som önskar gräva djupare i den här kontroversen finns länkar till några artiklar i ämnet längst ner här i inlägget.)

Då jag själv inte började spela dessa spel förrän hösten 2016 kunde jag inte förstå hur debaclet gällande slutet i ME3 blev så stort som det blev. När jag hörde eller läste om det avfärdade jag genast de som klagade som omogna gnällspikar med för mycket fritid. Såhär i efterhand kan jag inte svära på att jag inte också hade hakat på hatbussen om jag varit lika insatt när det begav sig.

Jag vill låta det vara sagt att jag fullkomligen älskar den här spelserien. Det är längesedan ett spel – eller snarare tre spel – berört mig så mycket att det fått mig att i större utsträckning prokrastinera skola och andra ansvarfulla åtaganden till förmån för fler speltimmar. Den fantastiska berättelsen om en miljoner år gammal galaktisk kamp och det mångfacetterade karaktärsgalleriet tog tidigt sikte på mitt hjärta med en Amors pil och träffade mitt i prick. Skälet till varför jag personligen känner mig besviken på ME3s slut efter två genomspelningar är att jag inte ens förstod att jag där och då gjorde ett val. När du som spelare ställs inför the Catalyst (spelseriens slutliga ”antagonist”) finns det fyra möjliga vägar att gå:

  • Ta kontroll över Reapers.
  • Omintetgör Reapers.
  • Integrera Reapers med galaxens samtliga raser.
  • Och slutligen det alternativ jag själv råkade välja – vägra att ta något beslut alls.

För mig låg felet i att jag inte förstod att jag gjorde något val överhuvudtaget. De svarsalternativ som dök upp allteftersom the Catalyst redogjorde för galaxens möjliga framtidsscenarion gav inte sken av att innebära något slutgiltigt beslut från Shepards sida. Och innan jag visste ordet av hade Melia Shepard dömt galaxen till att än en gång bli rensad av Reapers på allt vad liv heter. Allt hon dittills gjort spelade inte längre någon roll; allt liv i galaxen skulle återigen utrotas, och en ny evolutionscykel påbörjas. Vad hade jag just gjort?! I min oförståelse försökte jag googla fram det ursprungliga slutet för att se vad skillnaden var, och om det jag just upplevt faktiskt var den nya Extended Cut. För det kändes ju så abrupt och overkligt.

Det tog ett bra tag innan jag faktiskt lyckades komma underfund med att det ursprungliga slutet och det nya delar många likheter. Vad jag förväntat mig var att på Youtube hitta två vitt skilda filmsekvenser, den ena ”dålig” och den andra ”bra”. Jag blev förvånad när jag så småningom benade ut att det numera fanns sju stycken olika slut – de tre ursprungliga och de fyra från Extended Cut. Tre av de nya sluten är i princip bara förlängda versioner av de tre originalsluten, med några extra inklippta scener i filmsekvenserna för att matcha vissa val du som spelare gjort under seriens gång. Det fjärde nya slutet var alltså det jag hade ”valt”: komplett vägran att ta ställning.

Under min andra genomspelning med Jidovy Shepard ansåg jag mig själv en smula visare, och därmed redo att göra ett informerat val. Nu skulle det minsann gå rätt till! Dock blev utfallet även denna gång ett icke-val i och med att jag inte förstod ’var’ eller ’hur’ jag kunde välja något annat än det som slutligen skedde. Rätt som det var hade jag styrt Shepard rakt ner i the Crucible och på så sätt offrat henne för att kunna integrera Reapers med resten av galaxen. Varken Melia eller Jidovy fick eva att se galaxens räddning (något som också senare visat sig blir fallet oavsett vilket slut du får; Shepard kommer alltid att dö). Vad gjorde jag för fel?! En gnutta tålamod och ytterligare ett möte med min vän Google senare fick jag äntligen klarhet i hur ME3s slut är uppbyggt.

Lyckas du under samtalet med the Catalyst undvika att – som jag gjorde första gången – avstå från att ta ett beslut ställs du inför tre val. Detta val innebär i praktiken att du måste välja en av tre vägar att gå: vänster, rakt fram eller höger. Var och en leder fram till någon av de tre första punkterna i listan ovan. Det är bara det att spelet inte på något sätt indikerar att det är på detta sätt du väljer. En stor del av problemet är också att Shepard i denna del av spelet är svårt skadad och rör sig långsammare än en halt snigel på lugnande. Ergo: du som spelare får inte riktigt något incitament att se dig omkring och utforska det gigantiska rum du befinner dig i. I tron att jag behövde ta mig till rummets mitt för att först där ställas inför det slutgiltiga valet tog jag alltså vägen rakt fram (integrationen av Reapers). Således upplevde jag det återigen som om spelet hade valt åt mig.

När och om en framtida tredje genomspelning av dessa spel så småningom leder mig fram till seriens slutsekvens kommer jag att veta exakt hur jag ska jag göra för att få det slut jag vill ha. Men att behöva applicera filosofin ”tredje gången gillt” på en speltrilogi med en genomsnittlig speltid på 20 timmar per spel (beroende på hur mycket utforskning och hur många sidouppdrag du ägnar dig åt) är inte okej. Häri ligger min nedlåtenhet kring slutet på ME3. Jag är inte besviken på slutsekvensen per se, då Extended Cut avslutar spelserien på ett i min mening helt okej sätt; jag är besviken på bristen på tydlighet kring det val jag som spelare ställs inför.

Avslutningsvis vill jag återigen förtydliga att jag trots mina negativa – för att inte tala om förvirrade – upplevelser av trilogins slut älskar dessa spel utan och innan. Jag kan inte låta bli att tro lite på ödet när jag inser att jag blivit invigd i spelserien bara ett halvår innan nästa del i sagan släpps, och därmed får chansen att uppleva denna samtidigt som resten av världen. Huruvida Andromeda är en helt fristående berättelse eller första delen i en ny trilogi har jag ingen aning om – och jag tror faktiskt inte att jag vill veta det förrän jag sitter där framför eftertexterna med facit i hand.

Hackett out.

http://www.ign.com/wikis/mass-effect-3/Controversies

http://kotaku.com/5898743/mass-effect-3s-ending-disrespects-its-most-invested-players

https://www.quora.com/Why-are-people-so-upset-about-Mass-Effect-3s-ending

https://en.wikipedia.org/wiki/Mass_Effect_3#Controversy

http://www.denofgeek.com/games/12414/is-the-mass-effect-3-ending-controversy-justified