Kategoriarkiv: Sevärdheter

Brokiga berättelser behandlar beklagligheter – berör bitter beskådare

Jag tänkte egentligen bara tipsa om en tv-serie jag nyligen sett klart.

Jag började titta på Black Mirror på uppmaning av min fru, som sett de tre första avsnitten själv, och hade egentligen inga förväntningar. Trots att det första avsnittet fångade mitt intresse var jag inför nästkommande avsnitt ganska skeptisk till om seriens handling faktiskt skulle lyckas hålla mig klistrad i hela tre säsonger. Dock visade det sig vid en närmre titt att samtliga avsnitt i serien bestod av fristående berättelser – och var därmed jag fast.

Den här serien har nämligen ett lite annorlunda upplägg, vilket får den att stå ut i dagens överflöd av tv-serier. Varje avsnitt skildrar på eget vis hur teknologi på ett eller annat sätt påverkar människan och samhället. Några av de ämnen som berörs är sociala medier, virtuella verkligheter, artificiell intelligens, ”storebror ser dig”, mm. Dessa utspelas i kontemporära inramningar likväl som dystopiska framtider.

Serien återanvänder, med få undantag, i princip inga skådespelare. Varje avsnitt börjar därför om på ny kula, i en ny miljö, mot en ny bakgrund. Är du en frekvent tv-serie- och/eller filmtittare kommer du dock med säkerhet känna igen minst en skådespelare per avsnitt, då skaparna har lyckats rekrytera relativt stora namn.

Jag tycker att Black Mirror håller en förhållandevis hög nivå, även om alla avsnitt givetvis inte är av exakt samma kvalitet. Förvänta dig dock inte en lättsam serie; de flesta avsnitt sätter en särdeles mörk prägel på även de mindre betungande ämnena. Men om du gillar porträtteringar av människans mörkare sidor, samt att då och då få dig en tankeställare, är den här serien som klippt och skuren för dig. Ge den ett försök – antingen via Netflix, eller om du lyckas låna den av en kompis på internet.

Observera dock att Netflix av någon anledning väljer att starta visningen från första avsnittet i tredje säsongen om du inte aktivt väljer säsong 1. Jag och min fru insåg därför inte förrän efter tre-fyra avsnitt att vi inte kollade på serien från början. Resultatet blev att vi valde att titta på säsongerna i omvänd ordning. Dock skulle jag, med facit i hand, vilja påstå att detta var till Black Mirrors fördel. Jag är nämligen inte helt hundra på att vi hade fortsatt titta om vi börjat från rätt håll.

Spider-Man: Homecoming

Först och främst vill jag konstatera att jag absolut inte är opartisk. Spindelmannen är, och kommer för mig alltid att vara, den coolaste superhjälten någonsin. Nätskallen med stora krafter och stort ansvar har varit en del av mitt liv sen barnsben, vilket tveklöst färgar av sig på mina åsikter. Med det sagt tänkte jag delge mina intryck från premiären av Spider-Man: Homecoming.

Till att börja med gillar jag att de i den här filmen har valt att gå ner mer på marknivå från det stora, bombastiska perspektivet i Avengers-filmerna. För även om Spindelmannen är väldigt mäktig och har ett gott hjärta befinner han sig i Marvels cinematiska universum på en lägre nivå än medlemmarna i Avengers. I de tidigare Spider-Man-filmerna har Peter Parker i princip varit den enda hjälten som kunnat rädda New York från de skurkar som hastigt och lustigt dyker upp. I Homecoming ligger istället fokuset på att han trots allt bara är en tonåring.

Med det sagt ska jag erkänna att, ja, det här är en väldigt fånig film. Fullpumpad med Hollywoods nästan samtliga klichéer är detta i praktiken en high-school-film, och kretsar därför kring skola, vänner, kärlek, fester och popularitet.  Du som tittare skedmatas med skämt från start – vissa träffsäkra, vissa helt okej, vissa rentav urusla. Om det inte vore för ”vår snälle granne” skulle jag välja att kort och gott klassa den här filmen som en romantisk komedi, snarare än en superhjältefilm. Vad man däremot skall ha i åtanke är att Spindelmannen i grund och botten är en tonåring med en tonårings problem, och däri ligger även tjusningen med karaktären; hur han tvingas tackla vardag och trassligt kärleksliv vid sidan av sitt superhjälteuppdrag, utan att röja sin hemliga identitet.

Vad gäller casting tycker jag att de prickat helt rätt här. Tom Holland gör, med sin relativt ljusa röst och slanka kroppsbyggnad, en mer trovärdig tonåring än både Maguire och Garfield (som var snudd på 30 år gamla när deras respektive filmer spelades in). Michael Keaton är helt perfekt i rollen som the Vulture. Han har i tidigare filmer visat att han kan spela cool, töntig, sympatisk, skräckinjagande och mer därtill, och det lyser igenom här. Jag kan såklart inte låta bli att dra den uppenbara parallellen till Birdman. I vanlig ordning äger Robert Downey Jr. rollen som Tony Stark – intet nytt där. Apropå rollbesättning tycker jag för övrigt det är kul att de valt att byta ut karaktären Flash Thompson till någon med centralamerikanskt påbrå, istället för den snudd på ariska varianten i tidigare filminkarnationer. Även kärleksintresset Liz – spelad av afroamerikanska Laura Harrier – ger filmen en lite friskare fläkt gentemot tidigare Gwen Stacy och Mary-Jane Watson, vilka man inte ser skymten av här. Absolut, det är trist att de envisas med ett kärleksintresse överhuvudtaget, men som sagt: hollywoodiansk high-school-film.

Spindeldräktens utseende i den här filmen är spot-on! Vid ett tillfälle har den t.o.m. de ”nätvingar” som fanns på den ursprungliga serietidningsvarianten. När de senare kombinerar den med grå hoodie och gul kavaj var den så jäkla snygg att jag blev oerhört sugen på att själv cosplaya Spidey. Det förblir dock ett mysterium hur jag skulle lyckas återskapa sådant ögongodis på egen hand.

Som lite grädde på moset blinkar Homecoming otaliga gånger till de olika Spider-Man-serierna, comics som tv-serier – lite mervärde för de riktigt inbitna fansen. Dock tänker jag inte avslöja dem här.

Jag skulle inte säga att jag blev direkt imponerad av Spider-Man: Homecoming som film. Däremot blev jag väldigt, väldigt underhållen! För det finns något i mig som gör att jag blir alldeles salig av att se den där trikåklädda fasadkrypar’n svinga sig tvärsöver vita duken. Är du ett Marvel-fan, och lika kär i Peter Parkers alter ego som jag, tycker jag absolut att du ska se den här filmen.

Wonder Woman

Det här inlägget väljer jag att i huvudsak rikta till Zack Snyder.

Zack, du borde inte få jobba med film. Vad än du har för ursprungliga visioner blir resultat allt som oftast skit. Undantaget Watchmen, som jag personligen ser som en grym adaption, har du inget på ditt CV värt att hänga i julgranen. Ej heller filmen jag tänkt brinna av på här och nu är något du bör vara stolt över.

Jag talar förstås om Wonder Woman. DC Films senaste tillägg till sitt cinematiska universum.

Jag bryr mig inte om att du, Zack, inte suttit i regissörsstolen denna gång, jag är säker på att dina klåfingriga händer har varit inne och petat i den här filmen mer än en gång för mycket.

Du kunde verkligen inte hålla dig från att låta kameran vid otaliga tillfällen i slow-motion svepa förbi låren/rumpan/brösten/annan sexuellt förknippad kroppsdel på Wonder Woman – eller någon av alla de andra amasonerna.

Du kunde inte låta bli att kofota in inte bara en, inte två, utan tre comic reliefs karbonkopierade från valfri romantisk komedi. Varav en föranleder ett prova-kläder-montage där huvud-karaktären dummas ner till samma nivå som när den lilla sjöjungfrun i disneyfilmen kammar sitt hår med en gaffel.

Och du kunde heller inte förmå dig att exkludera ännu en lökig, heteronormativ Hollywood-romans.

Resultatet blir en berättelse om en kvinnlig superhjälte, där den manliga birollen får vara den riktiga hjälten. En berättelse som under en kort stund ger sken av att vilja förmedla ett djupare budskap om människans felbarhet och hur krig ligger i vår natur. Men nej förresten! Det var bara en genomond, muskulös krigsgud som var skurken hela tiden.

Jag hade inga egentliga förhoppningar på den här filmen. Men någonstans ville jag ändå tro att den första kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en modern superhjältefilm skulle behandlas med lite mer respekt.

Jag har inte läst någon Wonder Woman-tidning, så jag är säker på åtminstone en av dem innehåller någon form av förklaring. Men varför undviker den här filmen att i över två timmar ge mig som tittare minsta implikation på hur hennes superjätteimba handledsskydd fungerar? Det framgår klart och tydligt att hon är asstark och jättetålig – hon är ändå en halvgud. Så varför, när hon bevisligen utan problem kan skaka av sig asfalt och betong som faller över henne, måste hon envisas med att blockera projektiler med sina handledsskydd?

En snabb googling avslöjar att dessa kallas the Bracelets of Submission och innehar kraften att absorbera kraften från ankommande attacker av olika slag. Voíla! SÅ svårt var det att sammanfatta. I filmen förklaras ju på mindre än tio sekunder hur hennes lasso fungerar. Hur svårt kan det då vara att inkludera en liknande förklaring till handledsskydden?

Nåväl, nu väljer jag att försöka blicka framåt. Att istället rikta min uppmärksamhet mot eventuella filmatiseringar av Marvel-hjältarna Captain Marvel och Black Widow, och hoppas att Marvel Studios vet bättre än att låta någon som Zack Snyder ta sig an deras varumärken.

RED: Jag vill poängtera att jag inte har något som helst problem med själva skådespelarna eller deras insatser. De gör alla ett enastående jobb utifrån de förutsättningar som ges dem, och Gal Gadot tillsammans med Chris Pine är behållningen som lyfter filmen från botten av poängskalan. De problem jag har med filmen är sådant som skett på manusnivå eller i post-produktion. I min mening är annalkande Justice League mer att hoppas på då det nyligen uppdagats för mig att Joss Whedon (mannen som gett oss Firefly, Buffy the Vampire Slayer och Avengers) skall stå för manus.

Nördnytt 2017

Nytt år, nya sätt att släcka sin nörd-törst! 2017 kommer tveklöst att proppas fullt med nysläpp av film, spel, serier, och kanske till och med en och annan bok. Nu när årets första månad strax är till ända tänkte jag i de kommande inläggen uppmärksamma saker jag känner pepp inför i år. Låt oss börja med årets filmsläpp, i kronologisk ordning!

The Lego Batman Movie
Om du frågar mig vad den bästa leksaken är, blir svaret utan tvekan ‘Lego’. En kreativ aktivitet där det enda som sätter gränser är fantasin (förutsatt att du inte bygger efter en mycket detaljerad medföljande ritning). Självklart gjordes det 2014 en film om just Lego – och den var skitbra! Att denna gång inkludera en av de häftigaste superhjältarna någonsin – med röst av Will Arnett – är som upplagt för succé. “Everything is awesooome” i februari!

Beauty and the Beast
En (enligt viss information) karbonkopia av Disneys tecknade klassiker – den här gången som spelfilm! Originalet och dess musik är fortfarande lika mysig som när det begav sig, och detta tänker Disney utnyttja. Att den här ”nytolkningen” kommer i mars fick mig inledningsvis mest att rycka på axlarna, men en snabb titt på rollistan gjorde mig ändå nyfiken. Emma Watson, Ian McKellen, Luke Evans, Emma Thompson och Ewan McGregor räcker gott och väl för att väcka mitt intresse.

Power Rangers
Den pajiga action-TV-serien jag som liten inte fick titta på eftersom den var för våldsam *paus för face-palm* kommer nu i mars som långfilm. Jag hyser inga tvivel om att story, karaktärer och skådespeleri kommer vara helt åt skogen. Däremot tror jag starkt på att det kommer bli en sjukt underhållande film med mycket hjärndöd action, coola effekter och förhoppningsvis även en gnutta humor.  Go go Power Rangers!

Guardians of the Galaxy Vol. 2
Jag skulle ljuga om jag sade att jag har tydliga minnen av Guardians of the Galaxy. Med snart tre år sedan jag såg den på bio kan jag inte återge filmens handling. Dock minns jag att den var outsägligt underhållande. I maj kommer fortsättningen på det flippade rymdäventyr Star-Lord och Gamora m.fl. bjöd oss på sist. Marvel gör mig sällan besviken, och jag ser inga tecken som tyder på att det blir annorlunda den här gången.

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (eller Zalazar’s Revenge)
Fyra ska bli fem, när nästa del i Pirates of the Caribbean-filmserien ser världens ljus den 26:e maj. Personligen älskar jag de tre första filmerna (den fjärde var på sin höjd en axelryckning) hur utflippade och larviga de än må vara. Där möttes pirater, svärd och övernaturliga element i en härlig blandning, och jag hoppas detsamma av även denna film.

Wonder Woman
Jag har i skrivande stund ännu inte sett Batman v Superman: Dawn of Justice, och trots att merparten av vad jag hört om den är negativt kommer jag troligtvis att se den när den blir tillgänglig på någon smidig streamingtjänst. Det enda positiva jag hört är dock att DC introducerade israeliska skådespelerskan Gal Gadot i rollen som Wonder Woman – som i juni får en egen film. Även fast jag ännu inte har någon vidare tilltro till DC:s filmuniversum är jag nyfiken och lite småpepp på den. Världen behöver fler kvinnliga superhjältar.

Spider-Man: Homecoming
”Fasadkrypar’n!”
”Nätkillen!”
”Bara er snälle granne Spindelmannen!”
Dåvarande tonåringen Tom Holland gjorde ett enastående jobb i och med porträtteringen av Peter Parker i Captain America: Civil War (i praktiken Avengers 2.5). Oavsett hur trött man kan vara på Spindelmannen – det är ju trots allt den tredje inkarnationen på 15 år – kommer han i mina ögon alltid att vara den bästa superhjälten någonsin. Och jag längtar ofantligt till premiären i juli.

War for the Planet of the Apes
Apornas planet
från 1968 står sig än idag, förutsatt att man kan stå ut med att Charlton Heston pratar genom tänderna i två timmar. Omtolkningen från 2011 och dess uppföljare är i mitt tycke minst lika bra, om inte bättre. Motion-capture-veteranen Andy Serkis repriserar sin roll som Caesar och leder primaterna i strid mot en snaggad Woody Harrelson. Även om jag tycker att de kunde ha stannat vid två filmer ser den här ändå potentiellt underhållande ut. Vi får se i juli.

Kingsman: The Golden Circle (ingen trailer ute än)
Uppföljare till 2014 års coolaste serietidningsadapterade spionfilm – en kategori som visserligen inte svämmar över, men ändå. Colin Firth var oväntat cool då, och förhoppningsvis är han det även i oktober. Nuff sääd!

Thor: Ragnarok (ingen trailer ute än)
Inte en av de coolare eller roligare hjältarna, men… Det är ju Marvel. Med få andra spännande filmsläpp i november kommer jag åtminstone göra ett halvhjärtat försök att se den här på vita duken.

Justice League (ingen trailer ute än)
Pyttelite nyfiken är jag ändå. Att allt sen talar mot att det här konceptet kommer lyckas är en annan femma.

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (ingen trailer ute än)
Sjunde episoden om George Lucas galax långt, långt borta var något av en vattendelare. Personligen tillhör jag den halvan av skaran som fullkomligt älskade den tonårstöntiga skurkar och mörkhyade stormtroopers till trots. Den lilla pojken i mig fullkomligt hoppade upp och ner i biostolen under de knappa 10 sekunder man fick beskåda Luke Skywalkers åldrade anlete *retroaktiv spoilervarning!*. Att han kommer få en större roll tillsammans med Rei i kommande åttonde delen gör mig oresonligt pepp! Må kraften vare med oss fram till december i år.

Jumanji (ingen trailer ute än)
Tyvärr återser vi i denna titel ingen Robin Williams (må han vila i hjärtlig och improviserad frid), men däremot allas vår Dwayne ’the Rock’ Johnson och Karen ’Amy Pond’ Gillan. Då ingen större mängd information finns att få i nuläget kan jag inte säga så mycket mer om den här filmen än att titeln ger mig positiva nostalgirysningar.

Fortsättning följer…

Sen på pucken – Big Hero 6

Ingen fara! Du kan vara lugn. Det här kommer bli en näst intill spoilerfri recension.

Wow, vilken film! Det är inte varje dag moderna Disneyfilmer får mig så här exalterad. Måhända har det kanske lite att göra med superhjältetemat i…

big-hero

Jag gillar premissen, jag gillar karaktärerna (sidokaraktärerna specifikt, då huvudkaraktären är ganska vanilj), jag gillar röstskådespelarna, jag gillar att detta är en gammal berättelse i ny utstyrsel. Rent storymässigt har Disney valt ett gammalt, välanvänt koncept – hämndhistoria med en uppenbar skurk – men ger det en ny twist. Filmen lyckas vid flera tillfällen att överraska mig genom de olika vändningar handlingen tar.

Dessutom är detta en sjukt snygg film, vilket inte minst ger sig till känna i och med åkningarna över staden i vilken filmen utspelar sig: San Fransokyo (som är precis vad det låter som). Jag gillar karaktärsdesignen på de flesta karaktärerna, både utseende- och personlighetsmässigt. Huvudkaraktärens  moster/faster, som egentligen spelar en förhållandevis liten roll, ges faktiskt en egen personlighet istället för att enbart få ikläda sig den traditionella mamma-rollen.

Den stora, vita och smått oformliga Baymax är en av höjdpunkterna i filmen. Hen tillåts vara larvig, mysig och cool på samma gång. Det är väldigt sällsynt att en film lyckas få mig skratta högt åt samma skämt tre gånger, men Big Hero 6 lyckades i och med denna karaktär.

big-hero-6

Det som ligger Big Hero 6 i fatet ytterligare är att den är en hommage till flera gamla superhjältar och deras karaktärsdrag. Kopplat till detta visar Disney återigen sin briljans genom att ge filmen flera lager av humor. Medan de yngre skrattar åt en sak, skrattar de vuxna åt en annan (i det här fallet kanske en referens till äldre superhjältar som just de känner till).

*SPOILER* Och i linje med kontemporära superhjältefilmer finns där till och med en liten post-credit-scen (samt en överraskande cameo) för den som orkar hänga sig kvar.

Se den här!