Kategoriarkiv: Sevärdheter

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 2

Andra dagen på Comic Con inledde jag med att missa öppningstiden med en hel timme – varpå lätt stress och lite knackig bilkörning följde – för att sedan ta mig an ett fullspäckat (nåja) skräddarsytt schema.

Högst på listan stod att införskaffa biljett till fotografering med Iain Glen. För er som inte bemödat er med att se någon av de tre hiskeligt bra tv-serier han är med i (bland annat) kan ni uppdatera er här, men för gemene person är han kanske mest känd som Jorah Mormont i Game of Thrones.

Vägg i vägg väntade fansen tålmodigt på att få sina ägodelar signerade av Cobie Smulders

Fotograferingen med herr Glen varade mindre än tio sekunder, under vilka jag precis hann skaka hand och vända mig mot kameran innan allt var över. Resultatet blev som synes:

Lätt överväldigad och en smula generad småsprang jag sedan tvärs över mässgolvet och nerför trapporna till Scen 3 lagom till inspelningen av Röstskådespelarna Live

Podcasten Röstskådespelarna skapades av Christian Hedlund (1man20voices) i början av hösten 2015 och består i skrivande stund av tio avsnitt. I var och ett av dessa intervjuar Christian framstående svenska dubbare, d.v.s. röstskådespelare i tv-serier och film som dubbats till svenska. Som den obotliga nostalgiker jag är har jag följt och lyssnat på den här podcasten religiöst sen dess början. Har du, precis som jag, varma minnen från de barnprogram och -filmer du såg som ung föreslår jag att du ger detta guldkorn en chans.

Dagen till ära hade Christian sett till att bjuda in inte mindre än fem rutinerade dubbare till livesändningen, nämligen:

Sharon Dyall – bl.a. Esmeralda i Ringaren i Notre Dame

Louise Raeder – bl.a. Brisby i NIMHs Hemlighet

Dick Eriksson – bl.a. Ash i Pokémon

Annika Herlitz – bl.a. Elsa i Frost

Daniel Sjöberg – bl.a. Hulken i Hulk and the Agents of S.M.A.S.H.

Samtliga i panelen var väldigt ödmjuka och bjöd på sig själva, både före och efter showen. Jag tog såklart, som den fanboy jag är, tillfället i akt att fota mig med samtliga.

Råkade sabba bilden med Sharon, så den fick utebli.

Om du inte känner dig nöjd med att läsa ett par futtiga rader om detta fenomen, och hellre ser showen i sin helhet, finns den på följande länk: Röstskådespelarna LIVE

Med nostalgihungern stillad för ett bra tag framöver såg jag därefter till att skörda frukten av den rekognosering jag ägnat mig åt föregående dag; nu skulle här slösas pengar!
Min fångst i urval:

Snart på en systerson nära dig 😉

Och jag råkade som av en händelse stöta på cosplayparaden…

Härnäst stundade frågepanelen med tidigare nämnda Iain Glen, modererad av spelskribent tillika redaktör på Aftonbladet Spela, Effie Karabuda.

Iain var till synes väldigt förtjust i att prata – varje fråga från både Effie och publiken följdes upp av en smärre monolog. Dock fick jag intrycket av att han inte pratade för pratandets skull, utan snarare för att han var uppriktigt angelägen om att besvara var och ens fråga så utförligt som möjligt. Här är ett lite smakprov från panelen:

Tyvärr fick jag bara bevittna panelens första halvtimme, eftersom podcasten Nördigt lyckats överlappa den med sin årliga live-inspelning. Således fick jag fullt synlig – och pyttelite skamsen – inför ca 1000 pers smita ut mitt under frågestunden och börja röra mig i riktning mot Sveriges bästa nördkollegium. En konstig prioritering, måhända, men jag har så mycket att tacka dem för att jag känner mig förpliktigad att stötta dem via min närvaro. Plus att jag tycker att deras nördiga diskussion är genuint roliga och intressanta. Pinsamt nog gick jag tidigare även från denna panel p.g.a. tider att passa hemmavid. Förlåt, Nördigt! Jag ska gottgöra er i nästkommande blogginlägg, jag lovar.

Och med det slår vi igen årets Comic Con-kapitel, och börjar ladda så smått inför nästa år…

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 1

Då var det återigen den tiden på året då nördar samlas för att i glada vänners lag avnjuta spel, serier, film, anime, manga, cosplay och mycket mer. Jag har som traditionen bjuder även i år besökt Comic Con i Stockholm, för att få förkovra mig i det jag älskar mest.

Luttrad som jag är i och med mitt femte år på mässan såg jag den här gången till att inleda min odyssé (foreshadowing) över mässgolvet med att testa så många nya spel som möjligt.

Det första spel som mötte mig när jag snubblade in genom portarna var inget mindre än den senaste delen i Level 5:s samarbete med Studio Ghibli – Ni No Kuni II: Revenant Kingdom.

Eftersom jag hört så mycket fint om de tidigare installationerna i serien kände jag mig manad att stanna och prova lite. Jag har inte någon direkt koll på förlagorna annat än att det är japanska rollspel med ghibli-animationer. Med denna knappa förkunskap i åtanke bidrog det inte till seriens fördel att direkt bli inkastad i en bosstrid föregången av endast en stillbild av kontrollschemat. Utan direkt relation till pojken jag styrde eller motivation till varför draken i bakgrunden borde dö blev resultat att jag på slentrian kastade förtrollningar/undvek eld eftersom det var allt som erbjöds. Sammantaget spelade jag snudd på fem minuter innan jag släppte kontrollen och med bestämda steg rörde mig vidare. Denna titel släpps den 19 januari, för den som till skillnad från mig är pepp.

Nästa stopp var Nintendos monter, som i år var stor och erbjöd möjlighet att testa flertalet olika spel – bl.a. Splatoon 2, Fifa 18, Skyrim och Pokkén Tournament – på semi-nya konsolen Switch. Dock hade jag bara ögon för allas vår fryntlige och rödklädde rörmokares kommande spel – Super Mario Odyssey.

Barndomsminnen från när jag för första gången spelade Super Mario 64 började så sakteligen krypa fram i samma stund som jag fattade handkontrollen. Kanske berodde det på min frånvaro från Super Mario-serien sen många år tillbaka, men det enorma kliv spelserien har tagit från det senaste Mario-spel jag spelade till Odyssey känns precis som det mellan Super Mario World och 64. Det var precis så lättillgängligt och underhållande som jag väntar mig av ett Mario-spel, men också så pass utmanande att frustrationen när jag missar ett hopp eller en akrobatisk manöver får mig att direkt vilja försöka på nytt. Om jag förstod det rätt är målet inte längre att samla stjärnor, utan månar. Med den lilla skillnaden att du inte längre tvingas starta om banan efter varje ny måne (no pun intended), utan tillåts fortsätta med samlandet tills alla är funna eller tills du på eget bevåg väljer att byta bana. Det senaste spelmekaniska tillägget är att Mario numera kan kasta sin hatt på diverse föremål och fiender för att aktivera/förstöra dem, respektive ikläda sig deras förmågor för en kort stund. Jag hade rent ut sagt jäkligt kul under de tio minuter jag fick styra Mario över sanddynerna, och hoppas på att få återvända till svampriket snart.

Jag har en känsla av att det i vanlig ordning kommer vara Zelda och Mario som räddar Nintendos nya konsol. Med det inte sagt att konsolen hade floppat utan dessa två titlar, men jag tror att de kommer vara tungan på vågen för många osäkra konsumenter, undertecknad inkluderad. Det är nämligen dags att återförenas med en gammal vän. Så småningom.

Denna pärla släpps världen över den 27 oktober och är ett måste för dig som redan äger en Switch.

Nästa gamla goding är fortfarande precis lika enerverande som jag minns att det var att spela det på Playstation för en herrans massa år sen. Hunden/räven/hamstern/den tasmanska djävulen Crash Bandicoot är tillbaka för att göra livet surt för Dr Neo Cortex i denna remastrade samling av spelseriens tre första spel (ej inräknat racingtitlarna): Crash Bandicoot N. Sane Trilogy.

I likhet med Mario-serien är Crash-spelen enkla att förstå och ännu enklare att tycka om. Crash ska springa och hoppa sig igenom sidoscrollande 2D-miljöer eller 3D(ish)-korridorer, och på vägen förstöra så många trälådor (?) som möjligt. Jag hann testa tre av banorna från vad jag tror var det första spelet. Som väntat innebär dessa – och säkert resten av spelet/spelen i stort – en hel del trial-and-error, men med så pass lite väntetid mellan försöken att man inte riktigt hinner bli förbannad. Det är oklart exakt vilket/vilka spel jag spelade när det begav sig, jag vet dock att jag snart kommer vilja återbesöka dem.

Crash-trilogin finns redan i butik, och eftersom jag numera äger en PS4 lär detta snart bli en del av mitt bibliotek.

Nej, inte heller i år är jag särskilt intresserad av VR i någon form. Så länge ”spelen” består av att sitta i en bur under vatten och titta på hajar klarar jag mig utan ett par jättetunga solbrillor.

Vägg i vägg med Sony monter huserade Microsoft, som fångade mitt intresse med Assassin’s Creed Origins.

Då jag bara spelat de två första titlarna har jag ingen koll på hur de senare spelen i serien har stått sig. Det slog mig dock relativt fort att väldigt lite, vid en första anblick, verkar ha skett mellan tvåan och Origins. Du spelar fortfarande som en lönnmördare som i sedvanlig ordning inte smälter in p.g.a. sin framträdande vita huva, samt det faktum att han mitt på ljusan dag parcourar sig över hustak (den här gången i antika Egypten) och med stort och otympligt vapen avrättar folk på välbefolkade torg. Att spela spelet med en Xbox One-kontroll i händerna talade inte heller till dess fördel, eftersom jag fick försöka erinra mig kontrollschemat till pc i kombination med att leta efter rätt knappar. Innan mitt intresse falnade hann jag dock göra ett par tafatta försök att styra en örn – förmodligen ett av de nya spelmomenten.

Jag kommer troligen fortsätta spela vidare på AC-serien i kronologisk ordning, och tröttnar jag inte längsmed vägen kanske jag så småningom ger dess tionde (!) del ett försök. För er övriga släpps denna titel jämte Mario 27 oktober.

Sist i min korta turné bland intressanta titlar var Warner Bros monter. Med föregångaren Middle-earth: Shadow of Mordor färskt i minnet var det inga problem att förstå spelmekanik eller handling i Middle-earth: Shadow of War (jag vet, titlarna är under all kritik).

Däremot haltade min prestation även här i och med den Xbone-kontroll jag tvingades nyttja. Med åratal flitigt pc-spelande i backspegeln har jag nu börjat känna mig blottad och utelämnad utan mus och tangentbord. Hursomhelst fick jag känslan av att mycket nytt tillkommit sen föregångaren: nya sorters uppdrag, nya fiender, nya förmågor, nya sätt att styra de orcher och troll du tagit kontroll över. Huvudkaraktären Talion är precis lika platt och ointressant som tidigare, men hans otaliga färdigheter – bland dessa smidig fasadklättring, snabba fäktningsmanövrar, samt svävande och pilbågsskjutande i ultrarapid – bjuder in till många underhållande timmar innanför Mordors murar. Att kontrollera Saurons många befälhavare med tankekraft och på så vis störta hans arméer kommer bli ett rent nöje när spelet släpps den 10 oktober – förutsatt att jag får göra det på pc.

Under lördagen fick jag för övrigt se en live-demo av Shadow of War där karaktären styrdes av någon med betydligt mer Xbox-vana än jag själv, och fick således mina intryck från dagen innan bekräftade. Dock vill jag ge en känga till killen från produktionsteamet som skötte spelandet under visningen – mer manlig idrottsjargong och testosteronstinna vrål får man leta efter.

Återstoden av fredagen ägnade jag åt att besöka så många butiker, utställare och konstnärer som möjligt i syfte att kunna planera för och prioritera eventuella inköp.

Kurser i R2D2-byggande erbjöds under mässan.

Ja, i år fanns en kiss-cam på mässgolvet. Rodnaden stod som spön i backen.

Den här snubben är grym! Men eftersom jag köpte två av hans verk förra året fick han stryka på foten till förmån för nya stjärnskott.

Låt mig vara, Zlatan! Kan jag inte ens få ha Comic Con ifred!?

Fortsättning följer…

Brokiga berättelser behandlar beklagligheter – berör bitter beskådare

Jag tänkte egentligen bara tipsa om en tv-serie jag nyligen sett klart.

Jag började titta på Black Mirror på uppmaning av min fru, som sett de tre första avsnitten själv, och hade egentligen inga förväntningar. Trots att det första avsnittet fångade mitt intresse var jag inför nästkommande avsnitt ganska skeptisk till om seriens handling faktiskt skulle lyckas hålla mig klistrad i hela tre säsonger. Dock visade det sig vid en närmre titt att samtliga avsnitt i serien bestod av fristående berättelser – och var därmed jag fast.

Den här serien har nämligen ett lite annorlunda upplägg, vilket får den att stå ut i dagens överflöd av tv-serier. Varje avsnitt skildrar på eget vis hur teknologi på ett eller annat sätt påverkar människan och samhället. Några av de ämnen som berörs är sociala medier, virtuella verkligheter, artificiell intelligens, ”storebror ser dig”, mm. Dessa utspelas i kontemporära inramningar likväl som dystopiska framtider.

Serien återanvänder, med få undantag, i princip inga skådespelare. Varje avsnitt börjar därför om på ny kula, i en ny miljö, mot en ny bakgrund. Är du en frekvent tv-serie- och/eller filmtittare kommer du dock med säkerhet känna igen minst en skådespelare per avsnitt, då skaparna har lyckats rekrytera relativt stora namn.

Jag tycker att Black Mirror håller en förhållandevis hög nivå, även om alla avsnitt givetvis inte är av exakt samma kvalitet. Förvänta dig dock inte en lättsam serie; de flesta avsnitt sätter en särdeles mörk prägel på även de mindre betungande ämnena. Men om du gillar porträtteringar av människans mörkare sidor, samt att då och då få dig en tankeställare, är den här serien som klippt och skuren för dig. Ge den ett försök – antingen via Netflix, eller om du lyckas låna den av en kompis på internet.

Observera dock att Netflix av någon anledning väljer att starta visningen från första avsnittet i tredje säsongen om du inte aktivt väljer säsong 1. Jag och min fru insåg därför inte förrän efter tre-fyra avsnitt att vi inte kollade på serien från början. Resultatet blev att vi valde att titta på säsongerna i omvänd ordning. Dock skulle jag, med facit i hand, vilja påstå att detta var till Black Mirrors fördel. Jag är nämligen inte helt hundra på att vi hade fortsatt titta om vi börjat från rätt håll.

Spider-Man: Homecoming

Först och främst vill jag konstatera att jag absolut inte är opartisk. Spindelmannen är, och kommer för mig alltid att vara, den coolaste superhjälten någonsin. Nätskallen med stora krafter och stort ansvar har varit en del av mitt liv sen barnsben, vilket tveklöst färgar av sig på mina åsikter. Med det sagt tänkte jag delge mina intryck från premiären av Spider-Man: Homecoming.

Till att börja med gillar jag att de i den här filmen har valt att gå ner mer på marknivå från det stora, bombastiska perspektivet i Avengers-filmerna. För även om Spindelmannen är väldigt mäktig och har ett gott hjärta befinner han sig i Marvels cinematiska universum på en lägre nivå än medlemmarna i Avengers. I de tidigare Spider-Man-filmerna har Peter Parker i princip varit den enda hjälten som kunnat rädda New York från de skurkar som hastigt och lustigt dyker upp. I Homecoming ligger istället fokuset på att han trots allt bara är en tonåring.

Med det sagt ska jag erkänna att, ja, det här är en väldigt fånig film. Fullpumpad med Hollywoods nästan samtliga klichéer är detta i praktiken en high-school-film, och kretsar därför kring skola, vänner, kärlek, fester och popularitet.  Du som tittare skedmatas med skämt från start – vissa träffsäkra, vissa helt okej, vissa rentav urusla. Om det inte vore för ”vår snälle granne” skulle jag välja att kort och gott klassa den här filmen som en romantisk komedi, snarare än en superhjältefilm. Vad man däremot skall ha i åtanke är att Spindelmannen i grund och botten är en tonåring med en tonårings problem, och däri ligger även tjusningen med karaktären; hur han tvingas tackla vardag och trassligt kärleksliv vid sidan av sitt superhjälteuppdrag, utan att röja sin hemliga identitet.

Vad gäller casting tycker jag att de prickat helt rätt här. Tom Holland gör, med sin relativt ljusa röst och slanka kroppsbyggnad, en mer trovärdig tonåring än både Maguire och Garfield (som var snudd på 30 år gamla när deras respektive filmer spelades in). Michael Keaton är helt perfekt i rollen som the Vulture. Han har i tidigare filmer visat att han kan spela cool, töntig, sympatisk, skräckinjagande och mer därtill, och det lyser igenom här. Jag kan såklart inte låta bli att dra den uppenbara parallellen till Birdman. I vanlig ordning äger Robert Downey Jr. rollen som Tony Stark – intet nytt där. Apropå rollbesättning tycker jag för övrigt det är kul att de valt att byta ut karaktären Flash Thompson till någon med centralamerikanskt påbrå, istället för den snudd på ariska varianten i tidigare filminkarnationer. Även kärleksintresset Liz – spelad av afroamerikanska Laura Harrier – ger filmen en lite friskare fläkt gentemot tidigare Gwen Stacy och Mary-Jane Watson, vilka man inte ser skymten av här. Absolut, det är trist att de envisas med ett kärleksintresse överhuvudtaget, men som sagt: hollywoodiansk high-school-film.

Spindeldräktens utseende i den här filmen är spot-on! Vid ett tillfälle har den t.o.m. de ”nätvingar” som fanns på den ursprungliga serietidningsvarianten. När de senare kombinerar den med grå hoodie och gul kavaj var den så jäkla snygg att jag blev oerhört sugen på att själv cosplaya Spidey. Det förblir dock ett mysterium hur jag skulle lyckas återskapa sådant ögongodis på egen hand.

Som lite grädde på moset blinkar Homecoming otaliga gånger till de olika Spider-Man-serierna, comics som tv-serier – lite mervärde för de riktigt inbitna fansen. Dock tänker jag inte avslöja dem här.

Jag skulle inte säga att jag blev direkt imponerad av Spider-Man: Homecoming som film. Däremot blev jag väldigt, väldigt underhållen! För det finns något i mig som gör att jag blir alldeles salig av att se den där trikåklädda fasadkrypar’n svinga sig tvärsöver vita duken. Är du ett Marvel-fan, och lika kär i Peter Parkers alter ego som jag, tycker jag absolut att du ska se den här filmen.

Wonder Woman

Det här inlägget väljer jag att i huvudsak rikta till Zack Snyder.

Zack, du borde inte få jobba med film. Vad än du har för ursprungliga visioner blir resultat allt som oftast skit. Undantaget Watchmen, som jag personligen ser som en grym adaption, har du inget på ditt CV värt att hänga i julgranen. Ej heller filmen jag tänkt brinna av på här och nu är något du bör vara stolt över.

Jag talar förstås om Wonder Woman. DC Films senaste tillägg till sitt cinematiska universum.

Jag bryr mig inte om att du, Zack, inte suttit i regissörsstolen denna gång, jag är säker på att dina klåfingriga händer har varit inne och petat i den här filmen mer än en gång för mycket.

Du kunde verkligen inte hålla dig från att låta kameran vid otaliga tillfällen i slow-motion svepa förbi låren/rumpan/brösten/annan sexuellt förknippad kroppsdel på Wonder Woman – eller någon av alla de andra amasonerna.

Du kunde inte låta bli att kofota in inte bara en, inte två, utan tre comic reliefs karbonkopierade från valfri romantisk komedi. Varav en föranleder ett prova-kläder-montage där huvud-karaktären dummas ner till samma nivå som när den lilla sjöjungfrun i disneyfilmen kammar sitt hår med en gaffel.

Och du kunde heller inte förmå dig att exkludera ännu en lökig, heteronormativ Hollywood-romans.

Resultatet blir en berättelse om en kvinnlig superhjälte, där den manliga birollen får vara den riktiga hjälten. En berättelse som under en kort stund ger sken av att vilja förmedla ett djupare budskap om människans felbarhet och hur krig ligger i vår natur. Men nej förresten! Det var bara en genomond, muskulös krigsgud som var skurken hela tiden.

Jag hade inga egentliga förhoppningar på den här filmen. Men någonstans ville jag ändå tro att den första kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en modern superhjältefilm skulle behandlas med lite mer respekt.

Jag har inte läst någon Wonder Woman-tidning, så jag är säker på åtminstone en av dem innehåller någon form av förklaring. Men varför undviker den här filmen att i över två timmar ge mig som tittare minsta implikation på hur hennes superjätteimba handledsskydd fungerar? Det framgår klart och tydligt att hon är asstark och jättetålig – hon är ändå en halvgud. Så varför, när hon bevisligen utan problem kan skaka av sig asfalt och betong som faller över henne, måste hon envisas med att blockera projektiler med sina handledsskydd?

En snabb googling avslöjar att dessa kallas the Bracelets of Submission och innehar kraften att absorbera kraften från ankommande attacker av olika slag. Voíla! SÅ svårt var det att sammanfatta. I filmen förklaras ju på mindre än tio sekunder hur hennes lasso fungerar. Hur svårt kan det då vara att inkludera en liknande förklaring till handledsskydden?

Nåväl, nu väljer jag att försöka blicka framåt. Att istället rikta min uppmärksamhet mot eventuella filmatiseringar av Marvel-hjältarna Captain Marvel och Black Widow, och hoppas att Marvel Studios vet bättre än att låta någon som Zack Snyder ta sig an deras varumärken.

RED: Jag vill poängtera att jag inte har något som helst problem med själva skådespelarna eller deras insatser. De gör alla ett enastående jobb utifrån de förutsättningar som ges dem, och Gal Gadot tillsammans med Chris Pine är behållningen som lyfter filmen från botten av poängskalan. De problem jag har med filmen är sådant som skett på manusnivå eller i post-produktion. I min mening är annalkande Justice League mer att hoppas på då det nyligen uppdagats för mig att Joss Whedon (mannen som gett oss Firefly, Buffy the Vampire Slayer och Avengers) skall stå för manus.