Kategoriarkiv: Örongodis

Någorlunda nepotistiskt nöjeskollegium normaliserar nämnvärda nymodigheter

Det är på tiden att jag ger ett visst sällskap den hyllning de sedan länge förtjänat. Härmed presenterar jag podcasten som väckte mitt nörderi ånyo för sisådär fyra-fem år sedan:

Nördigt (eller Nörd:igt om en ska vara petig) startades 2012 och har sedan dess fortgått med att pumpa ut växelvis sakliga, växelvis urspårade diskussioner kring populärkultur på veckolig (?) basis. Trots att de marknadsför sig som en podcast om spel, comics, film och tv-serier täcker de in flera områden inom nördkulturen som inte nödvändigtvis har koppling till dessa, exempelvis skönlitteratur, musik, andra podcasts, webbserier, mm. Och som om det inte redan var tillräckligt nördigt har de flesta i besättningen dessutom en skön blandning spetsintressen: exempelvis superhjältar, anime, fan-fiction, simulatorer, indiespel, sci-fi och skräck.

Nördigt stammar från spelpodden Radiogamer, startad 2009 av Christian Hedlund och Jonas Berglöf, varav den senare fortfarande utgör en del av panelen. Podden pågick till 2012, varvid den återföddes som Nördigt, med motiveringen att eftersom de alltid lyckades halka in på områden som inte nödvändigtvis var spelrelaterade kunde de lika gärna täcka in så mycket som möjligt redan från början.

Nördigt-panelen i sin ungdoms dagar – då endast med fyra ordinarie medlemmar

Mycket av min nuvarande nördrepertoar är hämtat från denna härliga samling människor. De pratar om sina intressen med så mycket hjärta, att till och med saker som jag vanligtvis är sjukt ointresserad av – exempelvis sportspel, racingspel och simulatorer – börjar låta en smula sexigt. Mina samtliga skämshögar har vuxit markant sedan jag för fyra år sedan började lyssna på dem. De har fått mig att inse hur mycket jag faktiskt lever för nörderi, av alla de slag.

Självklart ser panelen till att då och då röra om i grytan genom att bjuda in gäster – Sara Bergmark Elfgren, Orvar Säfström, Kim W Andersson, Anders Jansson, Henrik Fexeus i urval – och göra liveinspelningar inför publik i diverse sammanhang.

Jag skulle vilja uppmana dig som läser, och som känner att du behöver mer nörderi i ditt liv, att söka upp Nördigt i din podcastspelare eller på nordigt.nu. I skrivande stund närmar sig podcasten sitt 200:e (ordinarie) avsnitt, så om du tycker det känns mastigt att beta igenom 600+ timmar av simulatoronani och göteborgshumor finns det gott om matnyttigt att russinplocka från. Eftersom innehållet i respektive avsnitt skrivs ut i titeln kan en lätt sålla för att rikta in sig på specifika delar.

Avslutningsvis vill jag tacka de här underbara människor för allt gott de tillfört mitt liv, och för allt gott de fortsätter sprida till mig och många andra i nörd-Sverige.

Puss hej!

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 2

Andra dagen på Comic Con inledde jag med att missa öppningstiden med en hel timme – varpå lätt stress och lite knackig bilkörning följde – för att sedan ta mig an ett fullspäckat (nåja) skräddarsytt schema.

Högst på listan stod att införskaffa biljett till fotografering med Iain Glen. För er som inte bemödat er med att se någon av de tre hiskeligt bra tv-serier han är med i (bland annat) kan ni uppdatera er här, men för gemene person är han kanske mest känd som Jorah Mormont i Game of Thrones.

Vägg i vägg väntade fansen tålmodigt på att få sina ägodelar signerade av Cobie Smulders

Fotograferingen med herr Glen varade mindre än tio sekunder, under vilka jag precis hann skaka hand och vända mig mot kameran innan allt var över. Resultatet blev som synes:

Lätt överväldigad och en smula generad småsprang jag sedan tvärs över mässgolvet och nerför trapporna till Scen 3 lagom till inspelningen av Röstskådespelarna Live

Podcasten Röstskådespelarna skapades av Christian Hedlund (1man20voices) i början av hösten 2015 och består i skrivande stund av tio avsnitt. I var och ett av dessa intervjuar Christian framstående svenska dubbare, d.v.s. röstskådespelare i tv-serier och film som dubbats till svenska. Som den obotliga nostalgiker jag är har jag följt och lyssnat på den här podcasten religiöst sen dess början. Har du, precis som jag, varma minnen från de barnprogram och -filmer du såg som ung föreslår jag att du ger detta guldkorn en chans.

Dagen till ära hade Christian sett till att bjuda in inte mindre än fem rutinerade dubbare till livesändningen, nämligen:

Sharon Dyall – bl.a. Esmeralda i Ringaren i Notre Dame

Louise Raeder – bl.a. Brisby i NIMHs Hemlighet

Dick Eriksson – bl.a. Ash i Pokémon

Annika Herlitz – bl.a. Elsa i Frost

Daniel Sjöberg – bl.a. Hulken i Hulk and the Agents of S.M.A.S.H.

Samtliga i panelen var väldigt ödmjuka och bjöd på sig själva, både före och efter showen. Jag tog såklart, som den fanboy jag är, tillfället i akt att fota mig med samtliga.

Råkade sabba bilden med Sharon, så den fick utebli.

Om du inte känner dig nöjd med att läsa ett par futtiga rader om detta fenomen, och hellre ser showen i sin helhet, finns den på följande länk: Röstskådespelarna LIVE

Med nostalgihungern stillad för ett bra tag framöver såg jag därefter till att skörda frukten av den rekognosering jag ägnat mig åt föregående dag; nu skulle här slösas pengar!
Min fångst i urval:

Snart på en systerson nära dig 😉

Och jag råkade som av en händelse stöta på cosplayparaden…

Härnäst stundade frågepanelen med tidigare nämnda Iain Glen, modererad av spelskribent tillika redaktör på Aftonbladet Spela, Effie Karabuda.

Iain var till synes väldigt förtjust i att prata – varje fråga från både Effie och publiken följdes upp av en smärre monolog. Dock fick jag intrycket av att han inte pratade för pratandets skull, utan snarare för att han var uppriktigt angelägen om att besvara var och ens fråga så utförligt som möjligt. Här är ett lite smakprov från panelen:

Tyvärr fick jag bara bevittna panelens första halvtimme, eftersom podcasten Nördigt lyckats överlappa den med sin årliga live-inspelning. Således fick jag fullt synlig – och pyttelite skamsen – inför ca 1000 pers smita ut mitt under frågestunden och börja röra mig i riktning mot Sveriges bästa nördkollegium. En konstig prioritering, måhända, men jag har så mycket att tacka dem för att jag känner mig förpliktigad att stötta dem via min närvaro. Plus att jag tycker att deras nördiga diskussion är genuint roliga och intressanta. Pinsamt nog gick jag tidigare även från denna panel p.g.a. tider att passa hemmavid. Förlåt, Nördigt! Jag ska gottgöra er i nästkommande blogginlägg, jag lovar.

Och med det slår vi igen årets Comic Con-kapitel, och börjar ladda så smått inför nästa år…

Prominent par pratar patriarkat – påvisar pojkars problematiska position

Jag kommer nog aldrig förstå hur det är att vara kvinna. Nämligen av den enkla anledningen att jag är man. Och heterosexuell. Och vit. Och bor i Sverige. Det är ingen överdrift att säga att jag har sjukt få motgångar i livet.

Har jag alltid levt med denna insikt? Svar: nej. Denna självklarhet är något som långsamt uppdagats för mig bara under de senaste fyra, fem åren. Du kanske känner igen dig i hur det är att blicka tillbaka på sina tonår, exempelvis gymnasietiden, och få en känsla av att du bara vill krypa ur ditt eget skinn för att du skäms över personen du ser framför sig. Hur vuxen du tyckte att du var, vilka åsikter och värderingar du hade, och hur övertygad du var om att dessa var de rätta. Inte? Så är det i alla fall för mig när jag ser tillbaka på mitt liv. Mycket har hänt sen den här nörden lämnade föräldrahemmet vid 19 års ålder.

Något jag skäms speciellt mycket över när jag blickar tillbaka är mina tankar kring feminism och feminister. I ett inte alltför avlägset förflutet var jag en ”inte alla män”-man. Jag har likt många andra idioter på fullaste allvar tänkt att feminister kanske ”bara borde chilla och inte ta allt så seriöst”, ”världen blir inte bättre av gnäll”, ”varför skuldbeläggs alltid män?”, osv. Lyckligtvis har jag aldrig låtit detta ta sig uttryck i hotfulla kommentarer eller glåpord på nätet.

Att koka ner min resa från lyckligt ovetande idiot till smått bättre person till en enskild händelse vore dock att ta i en smula. Däremot skulle jag vilja tillskriva merparten av äran till min fru. Hon har nämligen varit en alldeles fantastisk hjälp på vägen mot att förstå vad feminism innebär och hur det är att vara kvinna. Sen min öppenhet och nyfikenhet gentemot feminism pinsamt nyligen började ge sig till känna har hon introducerat mig för diverse mediaprofiler, instagram- och fb-konton, bloggar och hemsidor med feministiskt innehåll. Bland dessa är en podcast vid namn:

Penntricket är en fullkomligt briljant podcast av och med Cissi Wallin och Natashja Blomberg – bägge framstående feministprofiler. Genom att dela med sig av egna erfarenheter och prata kring dessa belyser de flera av de problem som finns kring kön och maktstrukturer. Genus, kroppsskam, sex, mens, manshat och sexuell makt är bara några av de ämnen som avhandlats i de hittills 20 avsnitten. Med hopp om att inte på något sätt förringa eller dumma ner deras budskap skulle jag vilja sammanfatta podden som en grundkurs i feminism. Många saker som i efterhand känns självklara har jag lärt mig bara genom att lyssna på dessa grymma människor samtala om sina egna liv. 99% (löst räknat) av vad de tar upp är nämligen saker jag känner igen hos mig själv eller andra i min närhet. Dock är skrämmande få av dem något jag tidigare reflekterat speciellt mycket över.

En intressant aspekt med Penntricket är hur olika Cissi och Natashja är. Ofta skiljer sig deras upplevelser och åsikter åt, och vissa diskussioner kan rentav sluta med att de kommer överens om att inte komma överens. Detta skapar ett mer dynamiskt samspel än om de bara skulle sitta och hålla med varandra hela tiden.

Men nu undrar du kanske, blir jag inte obekväm av att lyssna på en podcast som till stor del pekar ut problematiskt, manligt beteende? Jo.
Blir jag provocerad? Ja.
Skäms jag? Absolut.
Blir jag förbannad och bestämmer mig för att på grund av ovan nämnda anledningar mordhota/nätstalka de här kvinnorna? Inte ens lite.

Det Penntricket istället får mig att vilja är att försöka bli medveten om sådant jag i min vardag betraktar som sanning. Sådant som inte nödvändigtvis är av godo för alla andra bara för att det råkar gynna mig. Den här podden är en stor anledning till varför jag numera försöker se med ett mer kritiskt öga på mina relationer, mina värderingar och de medier jag konsumerar. Dock är jag med säkerhet långt ifrån att ha något slags fulländad feministisk livsåskådning. Att bli medveten om en problematisk aspekt i mitt (eller andras) beteende gör mig bara än mer medveten om hur många ytterligare det måste finnas som jag inte alls uppmärksammat tidigare – en smått överväldigande insikt.

Nu vill jag utmana dig som läser detta att plocka upp närmaste smarttelefon och börja prenumerera på den feministiska käftsmäll som är Penntricket – särskilt om du är man. Det lättillgängliga formatet ger dig möjlighet att med ytterst liten egen ansträngning invigas i den obehagliga sanningen som samhälleliga strukturer och patriarkalt förtryck innebär, en liten bit i taget.

Lyssna! – De dödas röster

I mitt mycket frekventa pendlade till arbetet om somrarna lyssnar jag på en obscen mängd podcasts. Vissa lyssnar jag på mer än andra. En av dessa heter Nördigt (mer om den vid ett senare tillfälle), genom vilken jag blev tipsad om en s.k. radioserie vid namn De dödas röster.

de-dc3b6das-rc3b6ster-av-karl-johnsson

Sara Bergmark Elfgren, en av författarna till Engelsfors-trilogin – Cirkeln, Eld och Nyckeln – har skrivit manus till denna mockumentär (fiktiv dokumentär) om mordet på Jessica Lundh. Journalisten Emma Nylander, tidigare klasskamrat och nära vän till Jessica, bestämmer sig för att många år efter mordet försöka reda ut vad som egentligen hände hennes vän. Mer än så tänker jag inte säga kring handlingen.

Seriens upplägg påminner i hög grad om P3-dokumentär, inte minst i ljudproduktionen. Pianovinjetten som inleder samtliga åtta avsnitt ger en känsla av dysterhet och sätter stämningen på ett väldigt bra sätt. De intervjuer Emma genomför skulle mycket väl kunna vara inspelade med någon typ av fickminne eller en mobil. Dessutom känns det, i brist på bättre ordval, b-aktiga skådespeleriet äkta och trovärdigt. Långa pauser, harklingar och stundvis monotont tonläge övertygar en om att det faktiskt rör sig om riktiga personer i obekväma intervjusituationer. En annan bidragande faktor till seriens trovärdighet är hur riktiga personer, såsom Jack Werner – aktuell i podcasten Creepypodden – vävs in i berättelsen.

Man har gjort ett bra jobb med att väva in olika medieformer i Emmas utredning. Hon letar kopplingar till mordet och de inblandade i bl.a. youtube-klipp, dagböcker, kassettband och internetforum. Att gamla såväl som kontemporära medier används ger mockumentären ytterligare äkthet.

I Emmas utredning ägnas det gamla, klassiska pen-and-paper-rollspelet Kult stort fokus. Ett särskilt scenario titulerat De dödas röster blir navet i mysteriet kring Jessicas död. För mig som själv spelat Kult blir igenkänningsfaktorn hög och radioserien i sig går nästan att likna vid ett rollspelsscenario hämtat från just det spelet.

En detalj jag särskilt älskar är hur en av personerna som blir intervjuad av Emma – en gammal rollspelsledare tillika författare till det rollspelsscenario handlingen kretsar kring – blir särskilt övertygande i och med sitt skådespeleri. Något med sättet han pratar och uttrycker sig på känns bekant och gör att jag fastnar för honom som karaktär. Med risk för att skjuta mig själv i foten vill jag hävda att många självtitulerade nördar har något av en säregen framtoning, vilket jag tycker att de lyckas på pricken med att efterapa här.

Det enda negativa jag har att anmärka på är att serien är alldeles för kort. Åtta avsnitt à ca 30 minuter konsumeras olidligt snabbt för en som lyssnar lika mycket som jag.

Om du saknar sällskap på väg till jobbet, skolan eller ute på promenaden kan jag varmt rekommendera De dödas röster. Gillar du den, sprid den vidare, så får vi hoppas på att en ökning i antal lyssnare leder till att fler radioserier så småningom dyker upp i etern.