Kategoriarkiv: Onördigt

Wonder Woman

Det här inlägget väljer jag att i huvudsak rikta till Zack Snyder.

Zack, du borde inte få jobba med film. Vad än du har för ursprungliga visioner blir resultat allt som oftast skit. Undantaget Watchmen, som jag personligen ser som en grym adaption, har du inget på ditt CV värt att hänga i julgranen. Ej heller filmen jag tänkt brinna av på här och nu är något du bör vara stolt över.

Jag talar förstås om Wonder Woman. DC Films senaste tillägg till sitt cinematiska universum.

Jag bryr mig inte om att du, Zack, inte suttit i regissörsstolen denna gång, jag är säker på att dina klåfingriga händer har varit inne och petat i den här filmen mer än en gång för mycket.

Du kunde verkligen inte hålla dig från att låta kameran vid otaliga tillfällen i slow-motion svepa förbi låren/rumpan/brösten/annan sexuellt förknippad kroppsdel på Wonder Woman – eller någon av alla de andra amasonerna.

Du kunde inte låta bli att kofota in inte bara en, inte två, utan tre comic reliefs karbonkopierade från valfri romantisk komedi. Varav en föranleder ett prova-kläder-montage där huvud-karaktären dummas ner till samma nivå som när den lilla sjöjungfrun i disneyfilmen kammar sitt hår med en gaffel.

Och du kunde heller inte förmå dig att exkludera ännu en lökig, heteronormativ Hollywood-romans.

Resultatet blir en berättelse om en kvinnlig superhjälte, där den manliga birollen får vara den riktiga hjälten. En berättelse som under en kort stund ger sken av att vilja förmedla ett djupare budskap om människans felbarhet och hur krig ligger i vår natur. Men nej förresten! Det var bara en genomond, muskulös krigsgud som var skurken hela tiden.

Jag hade inga egentliga förhoppningar på den här filmen. Men någonstans ville jag ändå tro att den första kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en modern superhjältefilm skulle behandlas med lite mer respekt.

Jag har inte läst någon Wonder Woman-tidning, så jag är säker på åtminstone en av dem innehåller någon form av förklaring. Men varför undviker den här filmen att i över två timmar ge mig som tittare minsta implikation på hur hennes superjätteimba handledsskydd fungerar? Det framgår klart och tydligt att hon är asstark och jättetålig – hon är ändå en halvgud. Så varför, när hon bevisligen utan problem kan skaka av sig asfalt och betong som faller över henne, måste hon envisas med att blockera projektiler med sina handledsskydd?

En snabb googling avslöjar att dessa kallas the Bracelets of Submission och innehar kraften att absorbera kraften från ankommande attacker av olika slag. Voíla! SÅ svårt var det att sammanfatta. I filmen förklaras ju på mindre än tio sekunder hur hennes lasso fungerar. Hur svårt kan det då vara att inkludera en liknande förklaring till handledsskydden?

Nåväl, nu väljer jag att försöka blicka framåt. Att istället rikta min uppmärksamhet mot eventuella filmatiseringar av Marvel-hjältarna Captain Marvel och Black Widow, och hoppas att Marvel Studios vet bättre än att låta någon som Zack Snyder ta sig an deras varumärken.

RED: Jag vill poängtera att jag inte har något som helst problem med själva skådespelarna eller deras insatser. De gör alla ett enastående jobb utifrån de förutsättningar som ges dem, och Gal Gadot tillsammans med Chris Pine är behållningen som lyfter filmen från botten av poängskalan. De problem jag har med filmen är sådant som skett på manusnivå eller i post-produktion. I min mening är annalkande Justice League mer att hoppas på då det nyligen uppdagats för mig att Joss Whedon (mannen som gett oss Firefly, Buffy the Vampire Slayer och Avengers) skall stå för manus.

The OA

Jag har lärt mig en värdefull läxa: lite inte på folk bara för att de råkar ha en superhjältes namn inbakat i sitt eget.

Så sent som igår såg jag färdigt Netflix-serien The OA, skapad av Brit Marling och Zal BATMANglij.

Jag vet att jag inte har någon egentlig anledning att vara besviken. För jag har inte blivit lovad någonting. Serieskaparna är inte skyldiga mig ett nytt slut (hej Mass Effect 3!) eller en offentlig ursäkt för att de inte lyckats leva upp till mina förväntningar. Ingen påstod när jag började kolla att jag skulle bli fullkomligt hänförd eller att den här serien skulle förändra mitt liv – så rent krasst har ingen gjort något fel. Men när jag ger något ca 6 timmar av min tid och får en trött deus ex machina, samt en handfull lösa trådar, tillbaka kan jag inte annat än att känna mig både lurad och irriterad.

Jag tänker inte ens gå in på handlingen. Dels för att den är krånglig, dels för att ett försök till förklaring bara känns som bortkastad tid. Du som läser detta lägger med fördel din egen tid på något annat än att se den här serien.

För i The OA öppnas en himla massa dörrar på vid gavel, utan att någon bryr sig om att stänga dem. Karaktärer introduceras, men får ingen utveckling. Sidospår i berättandet påbörjas, men glöms sedan bort. Någon ville lite för mycket under seriens produktion.

Den har ett långsamt tempo på så sätt att kameran ibland dröjer kvar på t.ex. ett ansiktsuttryck eller vrå i ett rum, och att vissa scener får hålla på lite längre än nödvändigt. Detta är i sig inget negativt, men det bidrar till ett slags uppbyggnad som jag upplever aldrig får någon klimax.

Jag misstänker att serieskaparnas avsikt med det ”öppna slutet” är att ge mig som tittare ett slags aha-upplevelse och en djupare förståelse för livet. Istället finner jag mig själv finkamma eftertexterna efter en ytterligare slutsekvens som ska besvara alla de frågor kring handlingen som slåss i mitt huvud.

Du är kanske av en annan åsikt. Du kanske också har sett The OA och tycker att den är fantastisk. Det kanske rentav är den bästa serien du har sett. Grattis! Jag är glad för din skull. Glad för att du känner annorlunda än jag.

Det bästa JAG kan säga om den här serien är att den är kort – åtminstone med dagens mått mätt. Bra där! För hade den varit 3-4 timmar längre skulle min irritation nog vid det här laget gränsa mot emotionell upprördhet.

Nu behöver jag gå och trösta mig själv med lite Doctor Who och Professor Layton vs. Phoenix Wright.