Författararkiv: David

Dagen då Doktor-anhängarna dränkte dårarnas dumheter

Jag skriver detta med tårar i ögonen.

Jag snörvlar och hulkar om vartannat.

Lite kan visserligen tillskrivas min förkylning, men merparten är på grund av de 20 minuter jag precis har spenderat på Youtube.

Den 16 juli i år hände nämligen något som aldrig tidigare har hänt. Fans av tv-serien Doctor Who fick veta att dess huvudkaraktär Doktorn nästa säsong kommer spelas av en kvinna. Innan jag förklarar vad detta har att göra med mitt nuvarande tillstånd tänkte jag berätta lite om min koppling till serien.

För dig som inte redan är bekant med det halvsekel gamla fenomen som är Doctor Who ska jag börja med att snabbt dra dess huvudsakliga premiss. Doktorn är den sista överlevaren av den utomjordiska rasen Time Lords – en ras som med hjälp av långt framskriden teknologi kan resa genom tid och rum efter egen vilja. När Time Lords dör regenererar de och ”återföds” i en ny kropp. På så vis har serien kunnat fortlöpa i 50+ år och behålla samma huvudkaraktär – en roll som i skrivande stund har spelats av 13 olika skådespelare.

Denna serie har på relativt kort tid blivit en stor del av mitt liv. Sen jag för ungefär fyra år sedan slogs av dess charm och fängslande berättarstil har jag långsamt kommit att älska serien innerligt. Ingen annan tv-serie har fått mig att känna så starka känslor som Doctor Who. Om ni inte tror mig är det bara att fråga min fru – som mer än en har gång kommit hem och funnit mig tårögd och snörvlandes framför tv- eller datorskärmen.

Det jag pratar om nu är det som i folkmun kallas New Who – omstarten från 2005 efter att serien varit nedlagd i nästan tio år. Icke att förväxla med Classic Who, som fortgick mellan 1963 och 1996.

I somras utannonserade BBC vem som ska spela nästa Doktor – och internet gick bananas. Till ingens förvåning började kommentarer som ”Goodbye, Doctor Who”, ”BBC are traitors” och ”But the Doctor has always been a man…” florera på diverse internetforum och på Youtube. Min gissning är att det här var samma idioter som fick luft när Daniel Craig blev den första blonda mannen att porträttera James Bond. Tursamt nog är den negativa kritiken mot en kvinnlig Doktor bara en fis i rymden i jämförelse med all den glädje som detta val av skådespelare har orsakat.

Så för att återgå till varför jag skriver detta gråtandes: jag har just tittat på ett flertal videor där fans av serien har filmat sig själva när de i realtid tittar på utannonseringen av skådespelerskan Jodie Whittaker som nästa doktor. Videor med folk som skriker av glädje, folk som gråter, folk som blir mållösa, folk som börjar skaka. Att se alla de här reaktionerna berörde mig mycket starkare och djupare än när jag själv såg utannonseringsvideon. Mitt hjärta fullkomligt smälter i gensvar till detta tydliga bevis på hur mycket Doctor Who betyder för så många människor, oavsett ålder och kön. Jag lämnar Youtube med tårar i ögonen och ett stort leende på läpparna.

Fans av serien brukar ofta prata om ”sin” Doktor. Alltså vilken av de olika tolkningarna av karaktären som ligger dem närmast om hjärtat. Detta är inte specifikt för New Who, utan sträcker sig hela vägen tillbaka till seriens början. Så vem är då min Doktor?

Christopher Eccleston.
David Tennant.
Matt Smith.
Peter Capaldi.

Ni kommer alla att vara min Doktor. Ni har var och en satt er egen prägel på serien och berört mig på olika sätt. Och även om jag tyckt om er olika mycket till och från har ni i slutändan aldrig gjort mig besviken.

Jodie Whittaker.

Jag är säker på att inte heller du kommer göra mig besviken – och jag kan knappt vänta tills även du blivit min Doktor.

Någorlunda nepotistiskt nöjeskollegium normaliserar nämnvärda nymodigheter

Det är på tiden att jag ger ett visst sällskap den hyllning de sedan länge förtjänat. Härmed presenterar jag podcasten som väckte mitt nörderi ånyo för sisådär fyra-fem år sedan:

Nördigt (eller Nörd:igt om en ska vara petig) startades 2012 och har sedan dess fortgått med att pumpa ut växelvis sakliga, växelvis urspårade diskussioner kring populärkultur på veckolig (?) basis. Trots att de marknadsför sig som en podcast om spel, comics, film och tv-serier täcker de in flera områden inom nördkulturen som inte nödvändigtvis har koppling till dessa, exempelvis skönlitteratur, musik, andra podcasts, webbserier, mm. Och som om det inte redan var tillräckligt nördigt har de flesta i besättningen dessutom en skön blandning spetsintressen: exempelvis superhjältar, anime, fan-fiction, simulatorer, indiespel, sci-fi och skräck.

Nördigt stammar från spelpodden Radiogamer, startad 2009 av Christian Hedlund och Jonas Berglöf, varav den senare fortfarande utgör en del av panelen. Podden pågick till 2012, varvid den återföddes som Nördigt, med motiveringen att eftersom de alltid lyckades halka in på områden som inte nödvändigtvis var spelrelaterade kunde de lika gärna täcka in så mycket som möjligt redan från början.

Nördigt-panelen i sin ungdoms dagar – då endast med fyra ordinarie medlemmar

Mycket av min nuvarande nördrepertoar är hämtat från denna härliga samling människor. De pratar om sina intressen med så mycket hjärta, att till och med saker som jag vanligtvis är sjukt ointresserad av – exempelvis sportspel, racingspel och simulatorer – börjar låta en smula sexigt. Mina samtliga skämshögar har vuxit markant sedan jag för fyra år sedan började lyssna på dem. De har fått mig att inse hur mycket jag faktiskt lever för nörderi, av alla de slag.

Självklart ser panelen till att då och då röra om i grytan genom att bjuda in gäster – Sara Bergmark Elfgren, Orvar Säfström, Kim W Andersson, Anders Jansson, Henrik Fexeus i urval – och göra liveinspelningar inför publik i diverse sammanhang.

Jag skulle vilja uppmana dig som läser, och som känner att du behöver mer nörderi i ditt liv, att söka upp Nördigt i din podcastspelare eller på nordigt.nu. I skrivande stund närmar sig podcasten sitt 200:e (ordinarie) avsnitt, så om du tycker det känns mastigt att beta igenom 600+ timmar av simulatoronani och göteborgshumor finns det gott om matnyttigt att russinplocka från. Eftersom innehållet i respektive avsnitt skrivs ut i titeln kan en lätt sålla för att rikta in sig på specifika delar.

Avslutningsvis vill jag tacka de här underbara människor för allt gott de tillfört mitt liv, och för allt gott de fortsätter sprida till mig och många andra i nörd-Sverige.

Puss hej!

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 2

Andra dagen på Comic Con inledde jag med att missa öppningstiden med en hel timme – varpå lätt stress och lite knackig bilkörning följde – för att sedan ta mig an ett fullspäckat (nåja) skräddarsytt schema.

Högst på listan stod att införskaffa biljett till fotografering med Iain Glen. För er som inte bemödat er med att se någon av de tre hiskeligt bra tv-serier han är med i (bland annat) kan ni uppdatera er här, men för gemene person är han kanske mest känd som Jorah Mormont i Game of Thrones.

Vägg i vägg väntade fansen tålmodigt på att få sina ägodelar signerade av Cobie Smulders

Fotograferingen med herr Glen varade mindre än tio sekunder, under vilka jag precis hann skaka hand och vända mig mot kameran innan allt var över. Resultatet blev som synes:

Lätt överväldigad och en smula generad småsprang jag sedan tvärs över mässgolvet och nerför trapporna till Scen 3 lagom till inspelningen av Röstskådespelarna Live

Podcasten Röstskådespelarna skapades av Christian Hedlund (1man20voices) i början av hösten 2015 och består i skrivande stund av tio avsnitt. I var och ett av dessa intervjuar Christian framstående svenska dubbare, d.v.s. röstskådespelare i tv-serier och film som dubbats till svenska. Som den obotliga nostalgiker jag är har jag följt och lyssnat på den här podcasten religiöst sen dess början. Har du, precis som jag, varma minnen från de barnprogram och -filmer du såg som ung föreslår jag att du ger detta guldkorn en chans.

Dagen till ära hade Christian sett till att bjuda in inte mindre än fem rutinerade dubbare till livesändningen, nämligen:

Sharon Dyall – bl.a. Esmeralda i Ringaren i Notre Dame

Louise Raeder – bl.a. Brisby i NIMHs Hemlighet

Dick Eriksson – bl.a. Ash i Pokémon

Annika Herlitz – bl.a. Elsa i Frost

Daniel Sjöberg – bl.a. Hulken i Hulk and the Agents of S.M.A.S.H.

Samtliga i panelen var väldigt ödmjuka och bjöd på sig själva, både före och efter showen. Jag tog såklart, som den fanboy jag är, tillfället i akt att fota mig med samtliga.

Råkade sabba bilden med Sharon, så den fick utebli.

Om du inte känner dig nöjd med att läsa ett par futtiga rader om detta fenomen, och hellre ser showen i sin helhet, finns den på följande länk: Röstskådespelarna LIVE

Med nostalgihungern stillad för ett bra tag framöver såg jag därefter till att skörda frukten av den rekognosering jag ägnat mig åt föregående dag; nu skulle här slösas pengar!
Min fångst i urval:

Snart på en systerson nära dig 😉

Och jag råkade som av en händelse stöta på cosplayparaden…

Härnäst stundade frågepanelen med tidigare nämnda Iain Glen, modererad av spelskribent tillika redaktör på Aftonbladet Spela, Effie Karabuda.

Iain var till synes väldigt förtjust i att prata – varje fråga från både Effie och publiken följdes upp av en smärre monolog. Dock fick jag intrycket av att han inte pratade för pratandets skull, utan snarare för att han var uppriktigt angelägen om att besvara var och ens fråga så utförligt som möjligt. Här är ett lite smakprov från panelen:

Tyvärr fick jag bara bevittna panelens första halvtimme, eftersom podcasten Nördigt lyckats överlappa den med sin årliga live-inspelning. Således fick jag fullt synlig – och pyttelite skamsen – inför ca 1000 pers smita ut mitt under frågestunden och börja röra mig i riktning mot Sveriges bästa nördkollegium. En konstig prioritering, måhända, men jag har så mycket att tacka dem för att jag känner mig förpliktigad att stötta dem via min närvaro. Plus att jag tycker att deras nördiga diskussion är genuint roliga och intressanta. Pinsamt nog gick jag tidigare även från denna panel p.g.a. tider att passa hemmavid. Förlåt, Nördigt! Jag ska gottgöra er i nästkommande blogginlägg, jag lovar.

Och med det slår vi igen årets Comic Con-kapitel, och börjar ladda så smått inför nästa år…

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 1

Då var det återigen den tiden på året då nördar samlas för att i glada vänners lag avnjuta spel, serier, film, anime, manga, cosplay och mycket mer. Jag har som traditionen bjuder även i år besökt Comic Con i Stockholm, för att få förkovra mig i det jag älskar mest.

Luttrad som jag är i och med mitt femte år på mässan såg jag den här gången till att inleda min odyssé (foreshadowing) över mässgolvet med att testa så många nya spel som möjligt.

Det första spel som mötte mig när jag snubblade in genom portarna var inget mindre än den senaste delen i Level 5:s samarbete med Studio Ghibli – Ni No Kuni II: Revenant Kingdom.

Eftersom jag hört så mycket fint om de tidigare installationerna i serien kände jag mig manad att stanna och prova lite. Jag har inte någon direkt koll på förlagorna annat än att det är japanska rollspel med ghibli-animationer. Med denna knappa förkunskap i åtanke bidrog det inte till seriens fördel att direkt bli inkastad i en bosstrid föregången av endast en stillbild av kontrollschemat. Utan direkt relation till pojken jag styrde eller motivation till varför draken i bakgrunden borde dö blev resultat att jag på slentrian kastade förtrollningar/undvek eld eftersom det var allt som erbjöds. Sammantaget spelade jag snudd på fem minuter innan jag släppte kontrollen och med bestämda steg rörde mig vidare. Denna titel släpps den 19 januari, för den som till skillnad från mig är pepp.

Nästa stopp var Nintendos monter, som i år var stor och erbjöd möjlighet att testa flertalet olika spel – bl.a. Splatoon 2, Fifa 18, Skyrim och Pokkén Tournament – på semi-nya konsolen Switch. Dock hade jag bara ögon för allas vår fryntlige och rödklädde rörmokares kommande spel – Super Mario Odyssey.

Barndomsminnen från när jag för första gången spelade Super Mario 64 började så sakteligen krypa fram i samma stund som jag fattade handkontrollen. Kanske berodde det på min frånvaro från Super Mario-serien sen många år tillbaka, men det enorma kliv spelserien har tagit från det senaste Mario-spel jag spelade till Odyssey känns precis som det mellan Super Mario World och 64. Det var precis så lättillgängligt och underhållande som jag väntar mig av ett Mario-spel, men också så pass utmanande att frustrationen när jag missar ett hopp eller en akrobatisk manöver får mig att direkt vilja försöka på nytt. Om jag förstod det rätt är målet inte längre att samla stjärnor, utan månar. Med den lilla skillnaden att du inte längre tvingas starta om banan efter varje ny måne (no pun intended), utan tillåts fortsätta med samlandet tills alla är funna eller tills du på eget bevåg väljer att byta bana. Det senaste spelmekaniska tillägget är att Mario numera kan kasta sin hatt på diverse föremål och fiender för att aktivera/förstöra dem, respektive ikläda sig deras förmågor för en kort stund. Jag hade rent ut sagt jäkligt kul under de tio minuter jag fick styra Mario över sanddynerna, och hoppas på att få återvända till svampriket snart.

Jag har en känsla av att det i vanlig ordning kommer vara Zelda och Mario som räddar Nintendos nya konsol. Med det inte sagt att konsolen hade floppat utan dessa två titlar, men jag tror att de kommer vara tungan på vågen för många osäkra konsumenter, undertecknad inkluderad. Det är nämligen dags att återförenas med en gammal vän. Så småningom.

Denna pärla släpps världen över den 27 oktober och är ett måste för dig som redan äger en Switch.

Nästa gamla goding är fortfarande precis lika enerverande som jag minns att det var att spela det på Playstation för en herrans massa år sen. Hunden/räven/hamstern/den tasmanska djävulen Crash Bandicoot är tillbaka för att göra livet surt för Dr Neo Cortex i denna remastrade samling av spelseriens tre första spel (ej inräknat racingtitlarna): Crash Bandicoot N. Sane Trilogy.

I likhet med Mario-serien är Crash-spelen enkla att förstå och ännu enklare att tycka om. Crash ska springa och hoppa sig igenom sidoscrollande 2D-miljöer eller 3D(ish)-korridorer, och på vägen förstöra så många trälådor (?) som möjligt. Jag hann testa tre av banorna från vad jag tror var det första spelet. Som väntat innebär dessa – och säkert resten av spelet/spelen i stort – en hel del trial-and-error, men med så pass lite väntetid mellan försöken att man inte riktigt hinner bli förbannad. Det är oklart exakt vilket/vilka spel jag spelade när det begav sig, jag vet dock att jag snart kommer vilja återbesöka dem.

Crash-trilogin finns redan i butik, och eftersom jag numera äger en PS4 lär detta snart bli en del av mitt bibliotek.

Nej, inte heller i år är jag särskilt intresserad av VR i någon form. Så länge ”spelen” består av att sitta i en bur under vatten och titta på hajar klarar jag mig utan ett par jättetunga solbrillor.

Vägg i vägg med Sony monter huserade Microsoft, som fångade mitt intresse med Assassin’s Creed Origins.

Då jag bara spelat de två första titlarna har jag ingen koll på hur de senare spelen i serien har stått sig. Det slog mig dock relativt fort att väldigt lite, vid en första anblick, verkar ha skett mellan tvåan och Origins. Du spelar fortfarande som en lönnmördare som i sedvanlig ordning inte smälter in p.g.a. sin framträdande vita huva, samt det faktum att han mitt på ljusan dag parcourar sig över hustak (den här gången i antika Egypten) och med stort och otympligt vapen avrättar folk på välbefolkade torg. Att spela spelet med en Xbox One-kontroll i händerna talade inte heller till dess fördel, eftersom jag fick försöka erinra mig kontrollschemat till pc i kombination med att leta efter rätt knappar. Innan mitt intresse falnade hann jag dock göra ett par tafatta försök att styra en örn – förmodligen ett av de nya spelmomenten.

Jag kommer troligen fortsätta spela vidare på AC-serien i kronologisk ordning, och tröttnar jag inte längsmed vägen kanske jag så småningom ger dess tionde (!) del ett försök. För er övriga släpps denna titel jämte Mario 27 oktober.

Sist i min korta turné bland intressanta titlar var Warner Bros monter. Med föregångaren Middle-earth: Shadow of Mordor färskt i minnet var det inga problem att förstå spelmekanik eller handling i Middle-earth: Shadow of War (jag vet, titlarna är under all kritik).

Däremot haltade min prestation även här i och med den Xbone-kontroll jag tvingades nyttja. Med åratal flitigt pc-spelande i backspegeln har jag nu börjat känna mig blottad och utelämnad utan mus och tangentbord. Hursomhelst fick jag känslan av att mycket nytt tillkommit sen föregångaren: nya sorters uppdrag, nya fiender, nya förmågor, nya sätt att styra de orcher och troll du tagit kontroll över. Huvudkaraktären Talion är precis lika platt och ointressant som tidigare, men hans otaliga färdigheter – bland dessa smidig fasadklättring, snabba fäktningsmanövrar, samt svävande och pilbågsskjutande i ultrarapid – bjuder in till många underhållande timmar innanför Mordors murar. Att kontrollera Saurons många befälhavare med tankekraft och på så vis störta hans arméer kommer bli ett rent nöje när spelet släpps den 10 oktober – förutsatt att jag får göra det på pc.

Under lördagen fick jag för övrigt se en live-demo av Shadow of War där karaktären styrdes av någon med betydligt mer Xbox-vana än jag själv, och fick således mina intryck från dagen innan bekräftade. Dock vill jag ge en känga till killen från produktionsteamet som skötte spelandet under visningen – mer manlig idrottsjargong och testosteronstinna vrål får man leta efter.

Återstoden av fredagen ägnade jag åt att besöka så många butiker, utställare och konstnärer som möjligt i syfte att kunna planera för och prioritera eventuella inköp.

Kurser i R2D2-byggande erbjöds under mässan.

Ja, i år fanns en kiss-cam på mässgolvet. Rodnaden stod som spön i backen.

Den här snubben är grym! Men eftersom jag köpte två av hans verk förra året fick han stryka på foten till förmån för nya stjärnskott.

Låt mig vara, Zlatan! Kan jag inte ens få ha Comic Con ifred!?

Fortsättning följer…

Prominent par pratar patriarkat – påvisar pojkars problematiska position

Jag kommer nog aldrig förstå hur det är att vara kvinna. Nämligen av den enkla anledningen att jag är man. Och heterosexuell. Och vit. Och bor i Sverige. Det är ingen överdrift att säga att jag har sjukt få motgångar i livet.

Har jag alltid levt med denna insikt? Svar: nej. Denna självklarhet är något som långsamt uppdagats för mig bara under de senaste fyra, fem åren. Du kanske känner igen dig i hur det är att blicka tillbaka på sina tonår, exempelvis gymnasietiden, och få en känsla av att du bara vill krypa ur ditt eget skinn för att du skäms över personen du ser framför sig. Hur vuxen du tyckte att du var, vilka åsikter och värderingar du hade, och hur övertygad du var om att dessa var de rätta. Inte? Så är det i alla fall för mig när jag ser tillbaka på mitt liv. Mycket har hänt sen den här nörden lämnade föräldrahemmet vid 19 års ålder.

Något jag skäms speciellt mycket över när jag blickar tillbaka är mina tankar kring feminism och feminister. I ett inte alltför avlägset förflutet var jag en ”inte alla män”-man. Jag har likt många andra idioter på fullaste allvar tänkt att feminister kanske ”bara borde chilla och inte ta allt så seriöst”, ”världen blir inte bättre av gnäll”, ”varför skuldbeläggs alltid män?”, osv. Lyckligtvis har jag aldrig låtit detta ta sig uttryck i hotfulla kommentarer eller glåpord på nätet.

Att koka ner min resa från lyckligt ovetande idiot till smått bättre person till en enskild händelse vore dock att ta i en smula. Däremot skulle jag vilja tillskriva merparten av äran till min fru. Hon har nämligen varit en alldeles fantastisk hjälp på vägen mot att förstå vad feminism innebär och hur det är att vara kvinna. Sen min öppenhet och nyfikenhet gentemot feminism pinsamt nyligen började ge sig till känna har hon introducerat mig för diverse mediaprofiler, instagram- och fb-konton, bloggar och hemsidor med feministiskt innehåll. Bland dessa är en podcast vid namn:

Penntricket är en fullkomligt briljant podcast av och med Cissi Wallin och Natashja Blomberg – bägge framstående feministprofiler. Genom att dela med sig av egna erfarenheter och prata kring dessa belyser de flera av de problem som finns kring kön och maktstrukturer. Genus, kroppsskam, sex, mens, manshat och sexuell makt är bara några av de ämnen som avhandlats i de hittills 20 avsnitten. Med hopp om att inte på något sätt förringa eller dumma ner deras budskap skulle jag vilja sammanfatta podden som en grundkurs i feminism. Många saker som i efterhand känns självklara har jag lärt mig bara genom att lyssna på dessa grymma människor samtala om sina egna liv. 99% (löst räknat) av vad de tar upp är nämligen saker jag känner igen hos mig själv eller andra i min närhet. Dock är skrämmande få av dem något jag tidigare reflekterat speciellt mycket över.

En intressant aspekt med Penntricket är hur olika Cissi och Natashja är. Ofta skiljer sig deras upplevelser och åsikter åt, och vissa diskussioner kan rentav sluta med att de kommer överens om att inte komma överens. Detta skapar ett mer dynamiskt samspel än om de bara skulle sitta och hålla med varandra hela tiden.

Men nu undrar du kanske, blir jag inte obekväm av att lyssna på en podcast som till stor del pekar ut problematiskt, manligt beteende? Jo.
Blir jag provocerad? Ja.
Skäms jag? Absolut.
Blir jag förbannad och bestämmer mig för att på grund av ovan nämnda anledningar mordhota/nätstalka de här kvinnorna? Inte ens lite.

Det Penntricket istället får mig att vilja är att försöka bli medveten om sådant jag i min vardag betraktar som sanning. Sådant som inte nödvändigtvis är av godo för alla andra bara för att det råkar gynna mig. Den här podden är en stor anledning till varför jag numera försöker se med ett mer kritiskt öga på mina relationer, mina värderingar och de medier jag konsumerar. Dock är jag med säkerhet långt ifrån att ha något slags fulländad feministisk livsåskådning. Att bli medveten om en problematisk aspekt i mitt (eller andras) beteende gör mig bara än mer medveten om hur många ytterligare det måste finnas som jag inte alls uppmärksammat tidigare – en smått överväldigande insikt.

Nu vill jag utmana dig som läser detta att plocka upp närmaste smarttelefon och börja prenumerera på den feministiska käftsmäll som är Penntricket – särskilt om du är man. Det lättillgängliga formatet ger dig möjlighet att med ytterst liten egen ansträngning invigas i den obehagliga sanningen som samhälleliga strukturer och patriarkalt förtryck innebär, en liten bit i taget.