månadsarkiv: juli 2017

Fånga allihop, fånga allihop!

Bussen stannar vid hållplatsen, och dörrarna öppnas. På kliver en liten, knallgul figur som glatt yttrar någon form av odefinierbart läte mot chauffören, för att sedan sälla sig till den brokiga skara varelser som redan sitter på bussen. De åker vidare och stannar så småningom i en gränd, varpå chauffören kliver ur och ber passagerarna vänta kvar. Inom kort sätter han igång en skrotpress. Gnuggandes sina händer ser han sedan triumferande på när bussen sakta pressas ihop med alla varelserna kvar inuti. Men när pressarna öppnas ligger där, istället för den mängd manglat skrot och blod man hade kunnat förvänta sig, en Gameboy.  På dess skärm syns samtliga bussens passagerare, medan den häftiga speakerrösten proklamerar: ”Du kan hitta dem i din Gameboy” och ”båda spelen krävs för att fånga allihop”. Klippet slutar med att chauffören förnöjt spelar sitt nya spel i eftermiddagssolen.

Denna korta tv-reklam var startskottet för vad som skulle bli en nästan 20 år lång följetong i mitt liv som spelnörd. För under de kommande fyra-fem åren från och med att jag anno -98 först fick se detta 30-sekundersklipp åt, sov och andades jag Pokémon. Typ. Tillsammans med en handfull lika hängivna vänner spelade jag spelen, samlade spelkorten, följde tv-serien, köpte serietidningarna – ja, vi till och med ritade och skrev egna serier och noveller om de 151 fickformatsmonstren. Vi rent ut sagt levde Pokémon. Det som en gång börjat med en blå och en röd (och så småningom även en gul) Gameboy-kassett hade under kort tid vuxit och blivit en stor del av vår personlighet.

2001 hände sedan något overkligt. Vad som än gång varit 151 skulle nu bli ytterligare 100. Pokémon Gold och Silver kom och utökade inte bara antalet fångbara monster, utan även spelvärlden – i färg dessutom! Så här tidigt i min karriär som gamer var det fullkomligt ofattbart att jag skulle få möjlighet att spela ett spel som påtagligt hörde ihop med en tidigare del i serien, så till den milda grad att man kunde koppla ihop dem med länkkabel. Det var under denna period som mitt Pokémonintresse nådde sin absoluta kulmen. Jag har tydliga minnen av att jag vid flertalet tillfällen låg i sängen och tänkte: ”Hoppas att jag inte dör i sömnen i natt, för jag har fortfarande inte fångat allihop.” En något makaber tanke, jag vet, men med få andra bekymmer såg jag detta som mitt kall vid 12 års ålder.

Snart hände tyvärr med mig och mina vänner vad som så småningom händer alla barn: vi växte upp. Pokémon slutade vara hett och nya intressen tog dess plats. Att vara tonåring under mitten av 00-talet innebar att du var en tönt om du fortfarande gillade Pokémon. Jag och mina vänner fortsatte dock att spela spelen – i smyg – tills teknikens framsteg och andra, nya spel med vassare grafik tvingade oss att gå vidare. Men trots att jag till och med sålde mina Pokémon-spel (fråga mig inte varför) lämnade jag dem innerst inne aldrig ifrån mig. Istället hyste jag under min fortsatta uppväxt en längtan inom mig om att införskaffa spelen på nytt och avsluta det uppdrag som ålagts mig i tidig ålder.

Frälsningen kom i och med det som innebär pånyttfödelsen för den undertryckta tonårsnörden: post-gymnasialtiden. När tonåren till slut passerar, och med dem den osäkerhet och dåliga självkänsla som ofta medföljer, tillåts en att återigen omfamna sina barndoms intressen. I mitt fall stärktes detta ytterligare av två år på folkhögskola, undanskuffad i en småort tillsammans med fler likasinnade. Min nostalgi fick en nytändning och mitt surt förvärvade studielån började sporadiskt bidra till det projekt som innebar att ännu en gång köpa de spel jag en gång ägt. I maklig takt, vill jag tillägga, då studentens kassa tenderar att sina snabbt.

Sidospår: jag spelade även Ruby och Sapphire när de var aktuella, men var dem aldrig riktigt lika hängiven som jag varit GoldSilver-generationen. I min mening sköt Nintendo sig själva i foten i samma stund som de bestämde att det inte skulle gå att parkoppla den nya generationens spel med dess föregångare. Detta betydde att samtliga trogna fans var tvungna att lämna sina gamla spel på hyllan och blicka framåt. Såhär i efterhand förstår jag givetvis att fullkomlig bakåtkompatibilitet till slut hade blivit omöjligt med tanke på att serien nu är inne på sin sjunde generation. Hursomhelst kände jag någonstans i samband med tredje generationen att det började bli för mycket och för rörigt. Och när det så småningom kom även en fjärde generation hade jag släppt serien helt och hållet. För i mitt hjärta har det aldrig funnits plats för fler än 251 Pokémon – samma 251 som utgjorde en stor del av min barndom.

I början av 2016 fick jag äntligen avsluta det kapitel jag påbörjat nästan 20 år tidigare. På min Pokémon Crystal-kassett finns i skrivande stund nämligen andra generationens samtliga 251 Pokémon (såvida inte batteriminnet har gett upp). Du läste rätt: jag fångade allihop! Med samtliga sex kassetter från spelseriens två första generationer i min ägo lyckades jag till slut på hederlig väg bli en Pokémonmästare. Nåja, nästan hederlig väg…

För att få tag på den 251:a Pokémon – Celebi – när det begav sig krävdes att en deltog i särskilda tävlingsevenemang anordnade av Nintendo själva. Vinnarna i tävlingarna fick skicka in sina spelkassetter till Nintendo, som programmerade in möjligheten att alls kunna stöta på Celebi i spelet. Därmed kan en lät tro att mina ambitioner att införskaffa denna raritet gick om intet i och med att de svenska tävlingarna upphörde någon gång kring 2003. Men icke! I princip så länge det har funnits spel har det också funnits medel att överlista dem med – i det här fallet en så kallad GameShark. Detta fuskverktyg ger dig som spelare möjligheten att lura spelet genom att lägga till rader av kod som får det att tro att du uppfyllt vissa kriterier via vanliga medel. En felfritt fungerande sådan är idag inte enkel att få tag på, men jag lät mig inte stoppas. Till slut lyckades jag alltså på konstgjord väg övertyga spelet om att min spelkaraktär i sin besittning hade ett föremål som kunde locka fram Celebi ur dess gömställe i skogen. Resultatet blev som synes:

Jag känner att jag härmed kan lämna denna del av mitt liv bakom mig; samtliga spel från Pokémon-seriens första och andra generation finns i min ägo, och jag har fångat allihop. Så även om jag nu har lagt Pokémon på hyllan för gott värmer mig tanken att serien fortsätter leva och sprida glädje till barn, ungdomar och vuxna världen över. För säkerligen finns det någon mer därute som likt mig själv när samma maniska tanke att samla alla spel och fånga allihop.

Spider-Man: Homecoming

Först och främst vill jag konstatera att jag absolut inte är opartisk. Spindelmannen är, och kommer för mig alltid att vara, den coolaste superhjälten någonsin. Nätskallen med stora krafter och stort ansvar har varit en del av mitt liv sen barnsben, vilket tveklöst färgar av sig på mina åsikter. Med det sagt tänkte jag delge mina intryck från premiären av Spider-Man: Homecoming.

Till att börja med gillar jag att de i den här filmen har valt att gå ner mer på marknivå från det stora, bombastiska perspektivet i Avengers-filmerna. För även om Spindelmannen är väldigt mäktig och har ett gott hjärta befinner han sig i Marvels cinematiska universum på en lägre nivå än medlemmarna i Avengers. I de tidigare Spider-Man-filmerna har Peter Parker i princip varit den enda hjälten som kunnat rädda New York från de skurkar som hastigt och lustigt dyker upp. I Homecoming ligger istället fokuset på att han trots allt bara är en tonåring.

Med det sagt ska jag erkänna att, ja, det här är en väldigt fånig film. Fullpumpad med Hollywoods nästan samtliga klichéer är detta i praktiken en high-school-film, och kretsar därför kring skola, vänner, kärlek, fester och popularitet.  Du som tittare skedmatas med skämt från start – vissa träffsäkra, vissa helt okej, vissa rentav urusla. Om det inte vore för ”vår snälle granne” skulle jag välja att kort och gott klassa den här filmen som en romantisk komedi, snarare än en superhjältefilm. Vad man däremot skall ha i åtanke är att Spindelmannen i grund och botten är en tonåring med en tonårings problem, och däri ligger även tjusningen med karaktären; hur han tvingas tackla vardag och trassligt kärleksliv vid sidan av sitt superhjälteuppdrag, utan att röja sin hemliga identitet.

Vad gäller casting tycker jag att de prickat helt rätt här. Tom Holland gör, med sin relativt ljusa röst och slanka kroppsbyggnad, en mer trovärdig tonåring än både Maguire och Garfield (som var snudd på 30 år gamla när deras respektive filmer spelades in). Michael Keaton är helt perfekt i rollen som the Vulture. Han har i tidigare filmer visat att han kan spela cool, töntig, sympatisk, skräckinjagande och mer därtill, och det lyser igenom här. Jag kan såklart inte låta bli att dra den uppenbara parallellen till Birdman. I vanlig ordning äger Robert Downey Jr. rollen som Tony Stark – intet nytt där. Apropå rollbesättning tycker jag för övrigt det är kul att de valt att byta ut karaktären Flash Thompson till någon med centralamerikanskt påbrå, istället för den snudd på ariska varianten i tidigare filminkarnationer. Även kärleksintresset Liz – spelad av afroamerikanska Laura Harrier – ger filmen en lite friskare fläkt gentemot tidigare Gwen Stacy och Mary-Jane Watson, vilka man inte ser skymten av här. Absolut, det är trist att de envisas med ett kärleksintresse överhuvudtaget, men som sagt: hollywoodiansk high-school-film.

Spindeldräktens utseende i den här filmen är spot-on! Vid ett tillfälle har den t.o.m. de ”nätvingar” som fanns på den ursprungliga serietidningsvarianten. När de senare kombinerar den med grå hoodie och gul kavaj var den så jäkla snygg att jag blev oerhört sugen på att själv cosplaya Spidey. Det förblir dock ett mysterium hur jag skulle lyckas återskapa sådant ögongodis på egen hand.

Som lite grädde på moset blinkar Homecoming otaliga gånger till de olika Spider-Man-serierna, comics som tv-serier – lite mervärde för de riktigt inbitna fansen. Dock tänker jag inte avslöja dem här.

Jag skulle inte säga att jag blev direkt imponerad av Spider-Man: Homecoming som film. Däremot blev jag väldigt, väldigt underhållen! För det finns något i mig som gör att jag blir alldeles salig av att se den där trikåklädda fasadkrypar’n svinga sig tvärsöver vita duken. Är du ett Marvel-fan, och lika kär i Peter Parkers alter ego som jag, tycker jag absolut att du ska se den här filmen.

Godbitar från E3 2017

Electronic Entertainment Expo – E3 i folkmun – hölls i år på Los Angeles Convention Center mellan den 10:e och 13:e juni. För er som inte är bekanta med konceptet kan det sammanfattas som en av världens största branschmässor för spel, där i stort sett samtliga stora aktörer inom branschen är på plats och avtäcker sina nästkommande stora konsoler och/eller spel. Undertecknad har undersökt samtliga presskonferenser via digitalt uppladdade livestreamer för att nedan kunna lista de subjektivt sett mest intressanta och lovande spelen för i år.

Electronic Arts
EA:s en och en halv timme långa presskonferens innehöll i princip ingenting av intresse. Jag satt under hela showen och hoppades förgäves att de skulle tillkännage släppdatum för nedladdningsbart extramaterial till Mass Effect: Andromeda. Men tyvärr verkar spelet inte få tillökat inom någon snar framtid; vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det bara är jag och tre till (på sin höjd) som vill se det hända.

Microsoft (i praktiken Xbox)
Jag har aldrig riktigt känt mig manad att köpa någon av Microsofts tv-spelkonsoler då de mest intressanta speltitlarna släpps även till pc, vilket är min primära spelplattform. När jag nu dessutom blivit med PS4 är jag ännu längre ifrån att ens börja överväga en Xbox. Dock gav jag denna pressvisning en chans mest för att hålla mig uppdaterad.

I höst kommer nämligen Xbox-motsvarigheten till PS4 Pro – en lite mer finslipad, högpresterande konsol med det briljanta namnet Xbox One X.

*paus för gnuggande av tinningar*

Som om det inte redan var nog förvirrande att konsolen som heter ‘one’ inte är den första i ordningen lägger de nu till ytterligare ett ‘x’ till dess namn. Jag har slagit knut på hjärnhalvorna i mina försök att lista ut hur gemene person kommer förkorta detta konsolnamn. Xbox One brukar vanligtvis förkortas antingen XBO eller X-bone. Innebär det att denna då blir XBOX, initialerna för XBox One X? Eller Xbonex? Bägge alternativen fullkomligen rullar av tungan.

Skämt åsido blev jag väldigt överraskad av Phil Spencers (VD för Xbox-divisionen) löfte om att konsolen kommer vara bakåtkompatibel med titlar från både 360 och original-Xbox. Bakåtkompatibilitet har i och med PS4 och Nintendo Switch slopats helt av Sony och Nintendo, och numera kan en alltså bara spela den nuvarande generationens spel på den nuvarande generationens konsoler. Att Microsoft väljer att göra detta för sina fans är därmed ett stort plus i kanten för dem i det rådande ”konsolkriget”.

PC GAMING SHOW

Denna för mig tidigare okända del av E3-programmet hade sammanlagt en titel värdig min uppmärksamhet: Middle-earth: Shadow of War. Uppföljaren till Middle-earth: Shadow of Mordor (som jag ännu inte spelat) är i nuläget en pc-exklusiv release. Det lilla jag har hört och sett om originalet verkar lovande, och med tanke på att det just nu ligger och väntar i mitt Steam-bibliotek ser jag ingen anledning till varför jag inte inom en snar framtid skall undersöka huruvida dess rykte stämmer.

UBISOFT

Antropomorfa djur och maffiga luftskepp räcker lång väg. Åtminstone tillräckligt långt för att göra mig pepp på kommande Beyond Good and Evil 2. Jag har inte spelat originalet men har hört mycket gott om det. Det jag här fick se av uppföljaren var visuellt väldigt imponerade och den dystopiska värld som målades upp i trailern såg mycket intressant ut.

Shigeru Miyamoto, spelvärldens ständigt glada lekfarbror, gjorde ett kort gästspel under Ubisofts show. Om japanska och franska värdar som på knagglig engelska och fattigt ljudeffektindex skall försöka iscensätta en kamratlig strid med plastvapen inte får dig att sjunka djupare ner i skrivbordsstolen kan jag varmt rekommendera att titta in denna presskonferens. Jag blev lätt överraskad av att Miyamoto tillkännagav Nintendos samarbete (!) med Ubisoft via spelet Mario+Rabbids: Kingdom Battle. I nuläget inget jag vill ha, eftersom jag inte äger en Switch, men skulle jag köpa en kan detta kanske lindra väntan på nästa Super Smash Bros.

Visst ja! Ett piratspel tillkännagavs också. Jag kan inte säga att jag förstod exakt vad Skull and Bones går ut på. Men det såg ut att bli mycket strider till havs, och pirater är ju allt som oftast coola. Detta kanske blir intressant längre fram när man får se mer av spelet.

SONY

Jag känner mig grymt pepp på att få en PS4-remake av Shadow of the Colossus. Hittills har jag bara agerat åskådare vad gäller originalet till PS2, men jag har gillat det jag sett: en till synes gigantisk öppen värld där det enda du som spelare interagerar med är de tolv kolosser du har i uppdrag att förgöra.

Äntligen får vår snälle granne Spindelmannen agera huvudroll i ett spel som inte är ett licensspel baserat på en samtida film. Spider-man kommer till PS4 någon gång under 2018 – inte direkt snart, men det kan vara väl värt väntan om spelet lever upp till mina orimliga förväntningar.

Om jag skulle klaga på något av det som visades i trailern så är det att smyg-elementen tycks påminna lite för mycket om Batman: Arkham-spelen. Kombinerat med QTE-moment kan detta lätt bli ett ostimulerande slentrianspel. Under förhoppning att de inte låter dessa aspekter dominera spelupplevelsen håller jag tummarna för att det är under 2018 fasadkrypar’n får sin välbehövda upprättelse.

NINTENDO
Sist men inte minst gjordes plats i mässprogrammet för Nintendo, företaget som så sent som i år fått mig att återigen börja spana in deras konsoler på allvar.

Metroid Prime 4 kommer till Switch. Än så länge är det bara ett namn, men med tanke på hur Prime-serien presterat hittills jag blir icke desto mindre nyfiken och pepp.

Detta, ihop med trailern för det nedladdningsbara materialet till The Legend of Zelda – Breath of the Wild, gjorde minst sagt sitt jobb: jag känner att jag bara MÅSTE ha en Switch snart! Må så vara att Nintendo fortsätter sin trötta gamla tradition att låta sina konsoler bäras upp av varumärkena Mario, Zelda och Metroid, men dessa titlar ger mig mer än tillräckligt incitament att börja tänka över ett framtida Switch-köp.

Sammanfattningsvis känns det som om det kommande året bjuder på en lagom mängd intressanta och lovande spel, både vad gäller konsol- och pc-titlar. Och med tanke på hur lätt jag har för att hellre spela om gamla favoriter än att börja spela nya titlar kommer garanterat få tillräckligt att spela framöver.