månadsarkiv: april 2017

The OA

Jag har lärt mig en värdefull läxa: lite inte på folk bara för att de råkar ha en superhjältes namn inbakat i sitt eget.

Så sent som igår såg jag färdigt Netflix-serien The OA, skapad av Brit Marling och Zal BATMANglij.

Jag vet att jag inte har någon egentlig anledning att vara besviken. För jag har inte blivit lovad någonting. Serieskaparna är inte skyldiga mig ett nytt slut (hej Mass Effect 3!) eller en offentlig ursäkt för att de inte lyckats leva upp till mina förväntningar. Ingen påstod när jag började kolla att jag skulle bli fullkomligt hänförd eller att den här serien skulle förändra mitt liv – så rent krasst har ingen gjort något fel. Men när jag ger något ca 6 timmar av min tid och får en trött deus ex machina, samt en handfull lösa trådar, tillbaka kan jag inte annat än att känna mig både lurad och irriterad.

Jag tänker inte ens gå in på handlingen. Dels för att den är krånglig, dels för att ett försök till förklaring bara känns som bortkastad tid. Du som läser detta lägger med fördel din egen tid på något annat än att se den här serien.

För i The OA öppnas en himla massa dörrar på vid gavel, utan att någon bryr sig om att stänga dem. Karaktärer introduceras, men får ingen utveckling. Sidospår i berättandet påbörjas, men glöms sedan bort. Någon ville lite för mycket under seriens produktion.

Den har ett långsamt tempo på så sätt att kameran ibland dröjer kvar på t.ex. ett ansiktsuttryck eller vrå i ett rum, och att vissa scener får hålla på lite längre än nödvändigt. Detta är i sig inget negativt, men det bidrar till ett slags uppbyggnad som jag upplever aldrig får någon klimax.

Jag misstänker att serieskaparnas avsikt med det ”öppna slutet” är att ge mig som tittare ett slags aha-upplevelse och en djupare förståelse för livet. Istället finner jag mig själv finkamma eftertexterna efter en ytterligare slutsekvens som ska besvara alla de frågor kring handlingen som slåss i mitt huvud.

Du är kanske av en annan åsikt. Du kanske också har sett The OA och tycker att den är fantastisk. Det kanske rentav är den bästa serien du har sett. Grattis! Jag är glad för din skull. Glad för att du känner annorlunda än jag.

Det bästa JAG kan säga om den här serien är att den är kort – åtminstone med dagens mått mätt. Bra där! För hade den varit 3-4 timmar längre skulle min irritation nog vid det här laget gränsa mot emotionell upprördhet.

Nu behöver jag gå och trösta mig själv med lite Doctor Who och Professor Layton vs. Phoenix Wright.

Seriehyllan – Vei: Bok 1

Tillåt mig att damma av det trötta, gamla uttrycket ”döm inte hunden efter håren”. För i just det här fallet passar det så bra.

Även om jag har följt med någorlunda i skapandeprocessen visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig av Vei. På Comic Con Stockholm i höstas hölls en panel om serien där det framgick att boken skulle innebära ett möte mellan serier och nordisk mytologi. Men eftersom väldigt lite avslöjades om dess handling har jag inte haft någon aning om vilken nivå det hela skulle läggas på.

Efter att sedan dess ha stirrat mig blind på bokens vackra och färgglada omslag – som även använts som promobild i vissa sammanhang – började jag så smått förvänta mig ett lättsamt ungdomsäventyr bland tomtar och troll.

Ack, så fel jag hade!

Det som mötte mig nästan omedelbart när jag började läsa var storslaget, smutsigt och blodigt – ja, rentav vuxet.

Snabb hisspitch: Den unga krigarkvinnan Vei har blivit förkastad från jättarnas rike Jotunheim. Hon vet inte varför, men hon vet att hon måste återvända. Åtföljd av mannen Dal från Midgård beger hon sig tillbaka mot sitt hem och det annalkande meistarileikir – den uråldriga kampen för gudarnas ära.

Det här är tveklöst en av de snyggaste serier jag läst. Miljöer, karaktärer, föremål, varelser; varenda aspekt känns äkta och som om de fyller en funktion. Varje ny bildruta får mig att vilja stanna upp och inhalera den detaljrikedom som där huserar. Samtidigt står berättelsen tätt intill och rycker mig i tröjärmen för att föra mig vidare. I min iver att fortsätta läsa har jag med säkerhet missat många visuella detaljer – vilket ger goda skäl att läsa boken igen.

Sitt vackra yttre till trots bibehåller serien en allvarlig och mörk ton. Skaparna Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren drar sig inte för att visa varken extremvåld eller naket, vilket gifter sig väldigt väl med den nordiska mytologin som bakgrund. Deras största bedrift ligger dock i hur de undviker att överanvända dessa aspekter. Det går aldrig så pass långt att det blir uttjatat eller överdrivet, utan hålls på en alldeles lagom nivå som får en att vilja ha mer.

Jag ska låta bli att spoila specifika händelser, men vissa bildrutor frammanar ett fysiskt illamående inom mig som jag närmast känner igen från de mest kladdiga scenerna i Game of Thrones. Kanske är det i mötet mellan ljus färgpalett, brutalt våld och träffsäker onomatopoesi som denna känsla uppstår. Ironiskt nog är det ett illamående jag vill ha mer av.

Det är uppfriskande att se en kvinnlig huvudroll som känns så hemma i den här världen. Vei visar styrka, mod och målmedvetenhet utan att för den sakens skull bli helt känslokall – vilket ofta kan bli följden när det handlar om manliga karaktärer i liknande roller. Hon är en intressant karaktär som tyvärr inte får någon direkt utveckling; något som förhoppningsvis kommer ske i berättelsens nästa del.

Och därmed vill jag peka med hela handen mot Veis största brist: del två når inte bokhandeln förrän hösten 2018. Jag vill veta mer om den här världen och de karaktärer som befolkar den, och att tvinga mig att vänta så länge tycker jag ändå är en smula oförskämt.