månadsarkiv: januari 2017

Nördnytt 2017

Nytt år, nya sätt att släcka sin nörd-törst! 2017 kommer tveklöst att proppas fullt med nysläpp av film, spel, serier, och kanske till och med en och annan bok. Nu när årets första månad strax är till ända tänkte jag i de kommande inläggen uppmärksamma saker jag känner pepp inför i år. Låt oss börja med årets filmsläpp, i kronologisk ordning!

The Lego Batman Movie
Om du frågar mig vad den bästa leksaken är, blir svaret utan tvekan ‘Lego’. En kreativ aktivitet där det enda som sätter gränser är fantasin (förutsatt att du inte bygger efter en mycket detaljerad medföljande ritning). Självklart gjordes det 2014 en film om just Lego – och den var skitbra! Att denna gång inkludera en av de häftigaste superhjältarna någonsin – med röst av Will Arnett – är som upplagt för succé. “Everything is awesooome” i februari!

Beauty and the Beast
En (enligt viss information) karbonkopia av Disneys tecknade klassiker – den här gången som spelfilm! Originalet och dess musik är fortfarande lika mysig som när det begav sig, och detta tänker Disney utnyttja. Att den här ”nytolkningen” kommer i mars fick mig inledningsvis mest att rycka på axlarna, men en snabb titt på rollistan gjorde mig ändå nyfiken. Emma Watson, Ian McKellen, Luke Evans, Emma Thompson och Ewan McGregor räcker gott och väl för att väcka mitt intresse.

Power Rangers
Den pajiga action-TV-serien jag som liten inte fick titta på eftersom den var för våldsam *paus för face-palm* kommer nu i mars som långfilm. Jag hyser inga tvivel om att story, karaktärer och skådespeleri kommer vara helt åt skogen. Däremot tror jag starkt på att det kommer bli en sjukt underhållande film med mycket hjärndöd action, coola effekter och förhoppningsvis även en gnutta humor.  Go go Power Rangers!

Guardians of the Galaxy Vol. 2
Jag skulle ljuga om jag sade att jag har tydliga minnen av Guardians of the Galaxy. Med snart tre år sedan jag såg den på bio kan jag inte återge filmens handling. Dock minns jag att den var outsägligt underhållande. I maj kommer fortsättningen på det flippade rymdäventyr Star-Lord och Gamora m.fl. bjöd oss på sist. Marvel gör mig sällan besviken, och jag ser inga tecken som tyder på att det blir annorlunda den här gången.

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales (eller Zalazar’s Revenge)
Fyra ska bli fem, när nästa del i Pirates of the Caribbean-filmserien ser världens ljus den 26:e maj. Personligen älskar jag de tre första filmerna (den fjärde var på sin höjd en axelryckning) hur utflippade och larviga de än må vara. Där möttes pirater, svärd och övernaturliga element i en härlig blandning, och jag hoppas detsamma av även denna film.

Wonder Woman
Jag har i skrivande stund ännu inte sett Batman v Superman: Dawn of Justice, och trots att merparten av vad jag hört om den är negativt kommer jag troligtvis att se den när den blir tillgänglig på någon smidig streamingtjänst. Det enda positiva jag hört är dock att DC introducerade israeliska skådespelerskan Gal Gadot i rollen som Wonder Woman – som i juni får en egen film. Även fast jag ännu inte har någon vidare tilltro till DC:s filmuniversum är jag nyfiken och lite småpepp på den. Världen behöver fler kvinnliga superhjältar.

Spider-Man: Homecoming
”Fasadkrypar’n!”
”Nätkillen!”
”Bara er snälle granne Spindelmannen!”
Dåvarande tonåringen Tom Holland gjorde ett enastående jobb i och med porträtteringen av Peter Parker i Captain America: Civil War (i praktiken Avengers 2.5). Oavsett hur trött man kan vara på Spindelmannen – det är ju trots allt den tredje inkarnationen på 15 år – kommer han i mina ögon alltid att vara den bästa superhjälten någonsin. Och jag längtar ofantligt till premiären i juli.

War for the Planet of the Apes
Apornas planet
från 1968 står sig än idag, förutsatt att man kan stå ut med att Charlton Heston pratar genom tänderna i två timmar. Omtolkningen från 2011 och dess uppföljare är i mitt tycke minst lika bra, om inte bättre. Motion-capture-veteranen Andy Serkis repriserar sin roll som Caesar och leder primaterna i strid mot en snaggad Woody Harrelson. Även om jag tycker att de kunde ha stannat vid två filmer ser den här ändå potentiellt underhållande ut. Vi får se i juli.

Kingsman: The Golden Circle (ingen trailer ute än)
Uppföljare till 2014 års coolaste serietidningsadapterade spionfilm – en kategori som visserligen inte svämmar över, men ändå. Colin Firth var oväntat cool då, och förhoppningsvis är han det även i oktober. Nuff sääd!

Thor: Ragnarok (ingen trailer ute än)
Inte en av de coolare eller roligare hjältarna, men… Det är ju Marvel. Med få andra spännande filmsläpp i november kommer jag åtminstone göra ett halvhjärtat försök att se den här på vita duken.

Justice League (ingen trailer ute än)
Pyttelite nyfiken är jag ändå. Att allt sen talar mot att det här konceptet kommer lyckas är en annan femma.

Star Wars: Episode VIII – The Last Jedi (ingen trailer ute än)
Sjunde episoden om George Lucas galax långt, långt borta var något av en vattendelare. Personligen tillhör jag den halvan av skaran som fullkomligt älskade den tonårstöntiga skurkar och mörkhyade stormtroopers till trots. Den lilla pojken i mig fullkomligt hoppade upp och ner i biostolen under de knappa 10 sekunder man fick beskåda Luke Skywalkers åldrade anlete *retroaktiv spoilervarning!*. Att han kommer få en större roll tillsammans med Rei i kommande åttonde delen gör mig oresonligt pepp! Må kraften vare med oss fram till december i år.

Jumanji (ingen trailer ute än)
Tyvärr återser vi i denna titel ingen Robin Williams (må han vila i hjärtlig och improviserad frid), men däremot allas vår Dwayne ’the Rock’ Johnson och Karen ’Amy Pond’ Gillan. Då ingen större mängd information finns att få i nuläget kan jag inte säga så mycket mer om den här filmen än att titeln ger mig positiva nostalgirysningar.

Fortsättning följer…

Pojken som återupplevde

Nu är det gjort! Cirka ett och ett halvt år sedan jag började läsa Harry Potter and the Philosopher’s Stone har jag nu äntligen tagit mig igenom samtliga sju böcker (på engelska) i serien om pojken som överlevde. Min kärlek för J.K. Rowlings värld har bara vuxit i takt med att jag blivit äldre, och jag skulle vilja påstå att min upplevelse var mycket starkare denna gång.

Låt oss blicka tillbaka en tid.

Året var 2000. Jag hade precis fått Harry Potter och Hemligheternas Kammare i julklapp av min mor. Mycket snart framgick det att detta var bok nummer två av dittills utgivna tre delar. Tillsammans med mina farföräldrar såg hon snabbt till att även införskaffa del ett och tre. Där satt jag plötsligt med tre till synes väldigt fina böcker, men utan någon som helst vetskap om deras innehåll. Jag hade inte hört talas om dem tidigare och ärligt talat var huvudkaraktärens namn ganska töntigt. ’Sen när har någon cool person hetat Harry?’ Det tål att sägas att jag inte sett särskilt många Clintan-filmer under min barndom. Men jag skulle så småningom komma att ge böckerna en chans…

Det hände sig snart som så att jag och min lillasyster skulle bo hos farmor och farfar där i dagarna innan eller efter nyår. På den tiden innebar en sådan vistelse oftast att vi båda placerade oss i deras tv-rum och tittade på någon av de många VHS-filmer som där fanns. Men denna gång var av någon anledning lite annorlunda. Jag gick och satte mig i fåtöljen i tv-rummet på övervåningen – inte för att kolla på tv – utan för att läsa. Det första kapitlet, som såhär i efterhand inte är jämförelsevis lika hänförande som många andra kapitel, uppslukade mig totalt. Det var någonting i Rowlings språk som fullkomligt trollband mig *pun intended* och jag vill minnas att boken lästes ut på någon månad eller två (vilket var snabbt för mig på den tiden).

Från och med den där vinterkvällen år 2000 har jag fullkomligt älskat Rowlings septologi om Harry, Hogwarts och horrokruxer. Om jag inte missminner mig har jag läst samtliga sju böcker minst tre gånger, och de första fyra böckerna betydligt många gånger fler.

Men innan dess att jag för snart två år sedan började läsa Harry Potter på engelska är det säkert sju-åtta år sedan jag sist ens rörde de svenska böckerna. Istället har DVD-boxen hemma gått varm i tid och otid. Att ha sett filmerna så många gånger som jag och min fru gjort har fått mig att glömma mycket av det som gör böckerna så fantastiska. Med det sagt var det denna gång som att läsa dem på nytt – i dubbel bemärkelse.

Så många sidoberättelser, birollskaraktärer och andra till världen bidragande detaljer är helt frånvarande i filmerna. Jag tycker mycket om filmerna, men vissa av de ändringar som gjorts gentemot böckerna är mig oförståeliga. Självklart kan en argumentera för att filmadaptioner alltid kommer vara lite sämre än böckerna de baseras på, men det är inget jag kommer fördjupa mig i nu. För den som vill se en briljant webbserie om hur filmerna står sig som adaptioner på böckerna, och även som egna filmer, kan jag rekommendera Dominic ’The Dom’ Smiths Lost in Adaptation på channelawesome.com eller Youtube.

Något jag däremot tänker tillåta mig själv att brinna av på är den svenska översättningen. Jag vill absolut inte peka ut någon *host* Lena Fries-Gedin! *host* men den första översättningen var med facit i hand inte överdrivet bra. Namn som Gilderoy Lockhart blev Gyllenroy Lockman (varför byta ut sista stavelsen i efternamnet alls?), ’butter beer’ blev honungsöl (jag antar att smöröl inte lät lika gott), och Honeyduke blev Godisbaronen (Honungshertigen/Hertig Honung är t.o.m. en allitteration, varför inte ta tillfället i akt?). Dessa är bara några exempel; böckerna fullkomligt kryllar av sådana här fadäser. Att Tom Riddle ens behövde en svensk översättning på sitt efternamn är mig fullkomligt ofattbart. Speciellt eftersom den taffliga, svenska motsvarigheten ’Dolder’ – uttalas Dålder, som i ’något som är dolt’ – är ännu mer svårförståelig för ett barn än det engelska ordet för ’gåta’. Från och med att jag första gången stötte på namnet, och fram till ganska nyligen, har jag i mitt huvud läst det som ’Dollder’ och inte förstått att det skulle betyda något speciellt. Dolder är knappt ens ett ord på svenska, så varför inte bara låta honom heta Riddle?! Problemet som uppstår när en tvingas översätta Lord Voldemorts anagram i den andra boken till latin hade helt kunnat undvikas om en bara låtit honom behålla sitt engelska namn!!!

Nu har jag fått avreagera mig. Vidare till nåt lite roligare:

Julen 2015 fick jag denna skönhet av min frus mormor. Harry Potter och De vises sten, komplett med fantastiska illustrationer, och dessutom i viss mån nyöversatt. Så sent som för en månad sedan finns även andra bilderbok i min ägo, och Gud hjälpe mig om jag inte så småningom införskaffar samtliga delar. Mina framtida barn skall – med eller mot sin egen vilja – få uppleva dessa böcker tillsammans med mig. Det svär jag på!

Avslutningsvis vill jag uppmana dig som ännu inte förkovrat dig i dessa böcker att för allt i världen ge dem en chans! Är engelska inte din grej, läs dem för all del på svenska. Jag vill poängtera att jag alltid kommer älska böckerna oavsett hur dåligt översatta de är, och du som plockar upp dem för första gången kommer garanterat inte bli besviken.

Lyssna! – De dödas röster

I mitt mycket frekventa pendlade till arbetet om somrarna lyssnar jag på en obscen mängd podcasts. Vissa lyssnar jag på mer än andra. En av dessa heter Nördigt (mer om den vid ett senare tillfälle), genom vilken jag blev tipsad om en s.k. radioserie vid namn De dödas röster.

de-dc3b6das-rc3b6ster-av-karl-johnsson

Sara Bergmark Elfgren, en av författarna till Engelsfors-trilogin – Cirkeln, Eld och Nyckeln – har skrivit manus till denna mockumentär (fiktiv dokumentär) om mordet på Jessica Lundh. Journalisten Emma Nylander, tidigare klasskamrat och nära vän till Jessica, bestämmer sig för att många år efter mordet försöka reda ut vad som egentligen hände hennes vän. Mer än så tänker jag inte säga kring handlingen.

Seriens upplägg påminner i hög grad om P3-dokumentär, inte minst i ljudproduktionen. Pianovinjetten som inleder samtliga åtta avsnitt ger en känsla av dysterhet och sätter stämningen på ett väldigt bra sätt. De intervjuer Emma genomför skulle mycket väl kunna vara inspelade med någon typ av fickminne eller en mobil. Dessutom känns det, i brist på bättre ordval, b-aktiga skådespeleriet äkta och trovärdigt. Långa pauser, harklingar och stundvis monotont tonläge övertygar en om att det faktiskt rör sig om riktiga personer i obekväma intervjusituationer. En annan bidragande faktor till seriens trovärdighet är hur riktiga personer, såsom Jack Werner – aktuell i podcasten Creepypodden – vävs in i berättelsen.

Man har gjort ett bra jobb med att väva in olika medieformer i Emmas utredning. Hon letar kopplingar till mordet och de inblandade i bl.a. youtube-klipp, dagböcker, kassettband och internetforum. Att gamla såväl som kontemporära medier används ger mockumentären ytterligare äkthet.

I Emmas utredning ägnas det gamla, klassiska pen-and-paper-rollspelet Kult stort fokus. Ett särskilt scenario titulerat De dödas röster blir navet i mysteriet kring Jessicas död. För mig som själv spelat Kult blir igenkänningsfaktorn hög och radioserien i sig går nästan att likna vid ett rollspelsscenario hämtat från just det spelet.

En detalj jag särskilt älskar är hur en av personerna som blir intervjuad av Emma – en gammal rollspelsledare tillika författare till det rollspelsscenario handlingen kretsar kring – blir särskilt övertygande i och med sitt skådespeleri. Något med sättet han pratar och uttrycker sig på känns bekant och gör att jag fastnar för honom som karaktär. Med risk för att skjuta mig själv i foten vill jag hävda att många självtitulerade nördar har något av en säregen framtoning, vilket jag tycker att de lyckas på pricken med att efterapa här.

Det enda negativa jag har att anmärka på är att serien är alldeles för kort. Åtta avsnitt à ca 30 minuter konsumeras olidligt snabbt för en som lyssnar lika mycket som jag.

Om du saknar sällskap på väg till jobbet, skolan eller ute på promenaden kan jag varmt rekommendera De dödas röster. Gillar du den, sprid den vidare, så får vi hoppas på att en ökning i antal lyssnare leder till att fler radioserier så småningom dyker upp i etern.

Recension – Broken Sword 5

För ca tre år sedan köpte och spelade jag Broken Sword: The Serpent’s Curse för första gången. Den femte delen i Broken Sword-serien var den första jag faktiskt följt från konceptstadiet fram till dess release, och i och med det den enda delen jag väntat aktivt på. Kort sagt levde spelet inte upp till mina förväntningar vid första genomspelningen. Tre år senare bestämde jag mig för att ge spelet en andra chans. Jag ville se om det klarade sig på egna meriter, och inte bara som en del i en av mina favoritserier. Det ni nu kommer få läsa är mina sammanslagna reaktioner och åsikter från bägge genomspelningar. Varning! Wall-of-text crits you for 1000HP!

titelskarm

Jag tänkte inleda med en snabb sammanfattning av handlingen:

Spelseriens ständiga protagonister, amerikanen George Stobbart och fransyskan Nicole ’Nico’ Collard, besöker av anledningar ett konstgalleri i Paris där de tvingas bevittna ett mord i samband med stölden av en mycket gammal och dyrbar tavla. Självklart kan de inte annat än att lägga näsan i blöt och börjar således utreda brottet. I vanlig ordning visar det sig att mysteriet är mycket större än de kunnat ana. *dramatisk inandning*

Det första som slår mig när spelet sätter igång är hur härligt det är att höra röstskådespelaren Rolf Saxons röst igen. George är fortfarande härligt skojfrisk och har samlat på sig ett stort lager Göteborgsvitsar sen sist. Utöver Saxon har man dessutom lyckats med att i hyfsat stor mån hitta sound-alikes till de återkommande karaktärerna. Nico låter förvånansvärt lik sina tidigare inkarnationer, med tanke på att de har bytt röstskådespelare i vartenda (!) spel. Dock blir de få övriga karaktärer som inte låter som i de tidigare spelen lite av ett horn i sidan för mig. Spelar man ett spel till förbannelse etsar sig så småningom dess röster, musik och ljud fast i minnet. Jag kanske har mig själv att skylla i det här fallet, men det är ändå svårt att förbise.

tavlan-vid-spisen

Likt sina föregångare är BS5 (Broken Sword 5) ett peka-klicka-spel. För gemene person innebär detta att du styr huvudkaraktären/-erna, gör dialogval, interagerar med din omgivning, allt, genom att klicka med musen. Denna spelmekanik gör spelet – och genren i stort – lättillgängligt även för den oinsatte.

granssnitt

Spelet har blivit bättre på att förklara hur jag som spelare bör gå tillväga för att lösa de för stunden aktuella problemen, vilket gör att en inte fastnar lika lätt. Om jag t.ex. försöker lämna ett ställe där jag inte känner att jag gör några framsteg säger George/Nico högt för sig själv att hen nog borde stanna kvar och undersöka mer. Utöver detta har man i spelets gränssnitt även implementerat ett hint-system. Och tack och lov för det, för när det så småningom *spoiler* blir dags att dechiffrera hundraåriga symboler och versrader fallerar logiken totalt (åtminstone för mig). Trots att jag konsulterar hint-systemet – som ju oftare du använder det visar allt tydligare visar vilken lösning som krävs – känns många lösningar långsökta, krystade och inte helt i linje med resten av spelet.

Vid ett särskilt ställe i spelet har utvecklarna t.o.m. lyckats programmera in en problem-lösning som inte stämmer överens med 2D-miljöerna. Under min första genomspelning tvingades jag googla mig genom problemet eftersom min visuella upplevelse inte gifte sig med problemets uttänkta lösning. George måste nämligen hoppa upp och ta tag i ett räcke som befinner sig på ett – enligt 2D-grafiken – fysiskt omöjligt ställe. Låt mig förklara med hjälp av en skärmdump och handritade pilar:

klattring-redFör att komma vidare i spelet måste George ställa sig på vagnen (rosa pil) och hoppa rakt uppåt för att fatta tag i räcket (orange pil). Så långt, allt väl. Problemet är bara att vagnen inte ens står i närheten av räcket! Avståndet mellan yttersta kanten på vagnen och räcket (grön linje) är nämligen närmare två meter i spelet, vilket man lätt kan se om man tittar på dekorationerna på väggens övre del. Spelet tycker att räcket sitter rakt ovanför vagnen, men som mitt synnerligen proffsiga diagram visar är så icke fallet.

Ett problem som tyvärr inte är specifikt för just den här delen i serien är följande: musklick – långdragen animation – reaktion. Detta dras till spets i BS5 eftersom de flesta icke spelbara karaktärerna inte är fullkomligt statiska när de inte interageras med av spelaren. En tvingas ständigt vara på din vakt för att inte råka klicka på en karaktär i mitten av dennes animation, förutsatt att en inte vill vänta en evighet på att de ska återgå till ’samtalsläge’. Varför kan karaktärerna inte prata och röra sig samtidigt?! Jag trodde verkligen att de anno 2013 skulle ha lyckats överbrygga de här problemen.

cafeet-2

Ett liknande problem är att både George och Nico bibehållit sin OCD om att stå på exakt rätt ställe för att kunna kommentera på sakerna jag som spelare klickar på. Jag har full förståelse för om detta händer endast då jag väljer att interagera med föremålen i fråga, men inte när jag bara vill titta på något. Därför blir det ytterligare en frustration när det inte går att avbryta kommandon. Du gör bäst i att inte klicka någonstans utan att verkligen mena det, då du varje gång tvingas vänta ut samtliga animationer innan du får möjlighet att klicka igen.

overvakningsfilm

Och om du som jag föredrar att läsa dig igenom dialogerna istället för att lyssna (av den enkla anledningen att du läser fortare än karaktärerna pratar) kommer du bli besviken. Varje replikskifte sker med en mikrosekunds fördröjning, vilket leder till en precis märkbar styltighet i dialogen. Försöker du således klicka dig förbi dialogerna tvingas du vänta denna lilla bråkdel väldigt många gånger. Efter de knappa 10 timmar det tar att spela igenom spelet kommer detta hinna reta gallfeber på dig många gånger om.

Nicos roll i problemlösningen blir återigen att agera snygg, sexig och singel i syfte att distrahera diverse hinder av manligt kön, till förmån för att George ska kunna ägna sig åt det ’riktiga’ utredandet. Detta sammanfattar givetvis inte hela hennes karaktär, men det är ett gammalt recept som jag för längesedan tröttnat på.

galleria

Karaktärsdesignen har inte åldrats väl, och då var den inte särskilt snygg ens när spelet var nytt. Samtliga karaktärer både ser ut och rör sig som om de hörde hemma i The Sims. De cellshadade 3D-modellerna man valt för att designa sina karaktärer tappar sin funktion i och med de extremt stela rörelsemönster som medföljer. Karaktärernas munnar kan helt plötsligt sluta röra på sig mitt i en mening. Animationerna är inte ens snygga i mellansekvenserna, och sticker dessutom ut mot de tecknade bakgrunderna. Bakgrunderna är däremot precis lika förtrollande i sin detaljrikedom (se nästkommande två bilder) som de var i de två första spelen – innan serien blev 3D. Vissa av miljöerna skulle jag lätt kunna förlora mig i under många minuter. Men överlag känns det som att utvecklarna står trampar i samma hjulspår i och med att de tar med sig gamla brister in i det nya spelet.

snygg-bakgrundutanfor-ateljen

I spelets andra halva gör dock BS5 det som serien alltid gjort bäst: svävar ut i religiösa konspirationer. En till synes banal händelse mynnar så småningom ut i en tusenårig konflikt med rötter i flera välkända myter och bibliska berättelser. Trots detta kommer jag på mig själv med att inte hänge lika mycket åt handlingen som i tidigare spel. Jag misstänker att spelets brister tar mig ur upplevelsen så pass mycket att jag känner mig distanserad från dess berättelse.

slutscen

Avslutningsvis vill jag rikta uppmärksamheten åt hur det har blivit allt vanligare att spelutvecklare väljer att pumpa den digitala spelplattformen Steam full med onödiga achievements. Behöver vi verkligen dessa i ett storydrivet, linjärt spel? ’Grattis, du tittade på introsekvensen! Här får du ett meningslöst, digitalt diplom!’ Achievements är till för när du t.ex. spelat ett spel i 500 timmar, eller när du lyckats hitta spelets samtliga 999 gömda [insert random object here]; inte när du gjort något som krävs för att spelet överhuvudtaget ska fortsätta.

Som du kanske redan märkt av min pessimism är jag inte skitnöjd med vad det till slut blev av det här spelet. Med facit i hand tror jag att mina förhoppningar kan ha varit en smula för höga. Blickar jag mot de tidigare titlarna genom mina rosa nostalgiglasögon ser jag fantastiska spel; spel som i varje fall är bättre än så här. Självklart vill jag åtminstone tro att så är fallet, med tanke på hur många gånger jag spelat igenom dem. Trots att jag inledningsvis utgav mig för att vilja se ifall Broken Sword: The Serpent’s Curse klarar sig på egna meriter ägnar jag åtskilliga tillfällen åt att jämföra det med sin föregångare.  För tyvärr är det så mitt slutgiltiga betyg får lyda: ett spel som varken kan stå för sig självt, och ej heller är värdigt en femteplats i sin egen serie.

slutskarm

Anita Sarkeesian – En hjälte om tv-spel

Hon är påläst, vältalig, saklig och stundom även rolig och kvicktänkt. Hon är dessutom en av de mest hatade personerna på internet.

Via sin Youtube-kanal Feminist Frequency diskuterar Anita Sarkeesian många av populär-kulturens fiktiva kvinnor och hur dessa hanteras av sina skapare. Hennes videor avhandlar olika teman, utifrån vilka hon oftast ger ett historiskt perspektiv och sedan analyserar hur den rådande situationen ser ut idag.

tropes-vs-women

Sarkeesians webbserie Tropes vs. Women in Video Games är tveklöst vad som get henne mest uppmärksamhet – och mest hat. Denna serie går i korta drag ut på att hon pekar ut sanningar om hur kvinnor porträtteras i tv-spel. För detta får Sarkeesian utstå en uppsjö av digitala glåpord, trakasserier och hot – så till den milda grad att hon stängt av kommentarsfunktionen på samtliga videor. Upprörda gamers går t.o.m. till sådana extremer att ett amerikanskt universitet där Sarkeesian skulle föreläsa tvingades blåsa av evenemanget p.g.a. ett in-ringt bombhot. Tro mig, många känner starkt för de ämnen den här kvinnan berör.

”Men hur kan en enskild person”, kanske du undrar, ”lyckas uppröra alla dessa oskyldiga basement-dwellers så mycket?” Det ska jag strax förklara för dig.

Men först vill jag börja med att påpeka att Sarkeesian inte lyfter ett finger för att på något sätt klanka ner på de olika verk hon pratar om. Det hon gör är att belysa de misogyna och slentriansexistiska kvinnoporträtt som florerar i nördkulturen. I introduktionen av nästan samtliga delar i serien utlåter hon följande, och jag citerar: ”[I]t’s both possible, and even necessary, to simultaneously enjoy media while also being critical of its more problematic and pernicious aspects.” Sarkeesian menar att du fortfarande är varmt välkommen att avnjuta dina favoritspel, -filmer och -comics, men med en medvetenhet om att de sätt på vilka kvinnor i dessa målas upp kanske inte är de bästa.

Och här – mina damer, herrar och övriga – är roten till det problem som uppstått kring hur Anita Sarkeesian behandlats på nätet. För hon vill inte alls utbilda och informera de gamers som hittar till hennes Youtube-kanal; hon vill få dem alla att må dåligt när de gör det de älskar mest!!! <——*simulerad internetreaktion*

Jag tvivlar dock inte på att många (läs: pojkar och män) faktiskt ser det på det här viset. Enligt dem förstör Sarkeesian upplevelsen av ’deras’ spel i sina försök att driva samhälls-utvecklingen framåt. ”Hur vågar hon, en kvinna – som förmodligen inte ens har sett ett spel i hela sitt liv – kasta skit på något som tillhör oss, männen!? Kvinnor spelar inte spel, så med vilken rätt pratar hon om något hon så uppenbart inte förstår sig på?”

Jag skulle vilja påstå att det ändå hade blivit ett jävla liv om hon varit man, men jag tror att vi alla vet var skon klämmer: Anita Sarkeesian är kvinna.

Det finns nämligen en vida betrodd uppfattning inom spelkulturen om att tjejer inte spelar. Och med det rådande klimatet är jag inte förvånad att folk fortfarande tror på den här villfarelsen. Vilken kvinna vid sina sinnens fulla bruk skulle frivilligt ge sig till känna som gamer om det innebär att tvingas utstå hat, mordhot, och sexuella trakasserier? Personligen skulle jag göra mitt bästa för att dölja min passion för spel om alternativet vore att – i bästa fall – vara konstant orolig och illa till mods.

Nu utmanar jag dig som spelar spel, samt alla andra som råkar läsa det här, att kolla in åtminstone de tre avsnitten om ’the Damsel in Distress’ från serien Tropes vs. Women in Video Games. Eller se för all del samtliga Sarkeesians videor om du skulle vilja det. Gör dig själv, och folk runtomkring dig, medvetna om den problematiska bild av kvinnor spel ger oss. Ställ högre krav på vår populärkultur, och välj med omsorg vad du konsumerar! Och en sista grej: var inte ett as på internet! Det finns snart inte plats för fler idioter i etern.

tropes-vs-women-2

Anita Sarkeesian, du är en av de starkaste personer jag känner till, och jag är mäkta imponerad av att du fortsätter göra det du gör!