månadsarkiv: juli 2016

Tankar kring: The Legend of Zelda – A Link Between Worlds

Nintendo. Gamle, trofaste vän. Du gör mig sällan besviken.

För mig, som alltid har älskat The Legend of Zelda-serien, var det aldrig någon tvekan om att jag skulle spela A Link Between Worlds. Dock gav mig spelet ett första intryck som fick mig att lägga ner det efter bara ett par timmar – mindre än jag gett t.o.m. Four Swords Adventures. ALBW föreföll mig vara en billig kopia av A Link to the Past, vilket det också till viss del är. Men det tog mig snudd på två år innan jag plockade upp det igen och gav det en andra chans.

img_2562

Det visade sig att jag hade fel; förutom att återigen låta mig gå lös i kungariket Hyrule visar spelet prov på innovativ spelmekanik. Förmågan att kunna smälta in i väggar och på så sätt utforska miljöerna ger en helt ny dimension (pun intended) till den gamla formulan från ALttP. Att fritt få välja i vilken ordning en skall ta sig an de olika templen är måhända ingen banbrytande detalj, men ger spelserien en frisk fläkt.

En sak jag blev smått imponerad och glatt överraskad av är hur Rupees – spelseriens valuta – faktiskt får spela en större roll. Där man i tidigare spel snabbt tappar suget att hugga sönder fler buskar eller grästuvor i jakt på dessa juveler, revolutionerar (nåja) ALBW användandet av dem i och med att tvinga spelaren att hyra eller köpa samtliga nyckelföremål såsom bumerangen, hookshoten och bomberna.

I sann Zelda-anda infinner sig även spelmomentet ”samla pluppar”. Detta är i min mening lite av ett måste i ett Zelda-spel, då serien ända sedan dess begynnelse varit fylld av magiska föremål, valbara sidouppdrag och diverse hemligheter. Självklart kan en spela igenom spelet bara för storyns skull, men det har aldrig varit seriens styrka. Att innan den stora slutstriden få leta upp samtliga hjärtbehållare eller uppgradera sitt pilkoger till maxkapacitet frambringar en alldeles särskild sorts glädje och äventyrslust inom mig.

Inte helt oväntat är dock Ganon fortfarande den gamla utnötta skurk han varit de senaste 15 åren. En stor, blå gris beväpnad med treudd blir en smula trist den 84:e gången i ordningen. Nästa trötta antagonist, tack!

img_2567

Sammanfattningsvis är det här en synnerligen fin homage till Super Nintendo-tiden – mycket känns igen från A Link to the Past, men tillräckligt många nya tillägg gör ändå att konceptet känns fräscht. Detta spel är definitivt värdigt en plats i The Legend of Zelda-serien.

Tankar kring: The Swapper

Jag måste erkänna att jag var skeptisk till en början. Spelkoncept: fysikpussel där du skapar kopior av spelkaraktären och byter plats med dem. Eftersom jag lider av åkomman ”jämför-alla-fysikpusselspel-med-Portal” förberedde jag mig på att bli måttligt imponerad. Ett sådant här spel kan väl omöjligt vara underhållande eller utmanande? Eller?    

Det tog någon timme innan The Swapper utbytte min skepsis mot hunger. Hungrande efter mer.

the-swapper-logo

Spelet inleds med att en astronaut skickas ut i en kapsel från en rymdstation i omloppsbana kring planeten Chori V. Kapseln landar på planeten och en astronaut kliver ut. Denna namnlösa rymdfarare blir ditt alter ego i spelet, och du styr henom i ett sidoscrollande perspektiv genom det kraschade skeppet Theseus. För att ta dig vidare i skeppet tvingas du använda dig av ”the Swapper” – ett slags ficklampa-gevär-hybrid med vilken du projicerar kopior av dig själv i andra delar av det rum du för tillfället befinner dig i. 

the-swapper

Spelskaparna lyckas väldigt bra med att sätta en atmosfär som passar sceneriet och handlingen. De stora tomma miljöerna och den passande musiken frammanar en påtaglig känsla av melankoli och ensamhet. Spelet blir trots detta aldrig läskigt (om man inte tycker att just tomhet och mörker är något läskigt).

Som sagt överraskade mig spelet med att erbjuda mången utmanande problemlösning från början till slut. Så till den grad att jag vid mer än ett tillfälle gjorde det förbjudna (läs: letade fram lösningen på nätet). I linje med många andra spel i pusselgenren blir du i The Swapper belönad efter varje löst problem. Dock inte i form av en achievement eller någon typ av poäng, utan genom känslan en får när en lyckas lösa problemet helt på egen hand. Förstå därav min irritation och besvikelse på mig själv när jag efter att ha konsulterat internet slår mig för pannan och önskar att jag hade haft bara lite tålamod till.

image_the_swapper-22490-2561_0003

Med facit i hand vill jag berömma utvecklarna på Curve Studios för ett mycket lyckat försök till manus i ett spel där handlingen får lämna plats åt mekaniken. Rymdstationen du i början befinner dig på har tagit kontakt med en ras av vad som verkar vara medvetna, telepatiska stenar som kallas ”the Watchers”. Swapper-geväret konstrueras i syfte att förstå hur The Watchers kommunicerar och tänker. Allt eftersom du tar dig fram genom Theseus får du läsa skeppsloggar från besättningen, och uppdagar så småningom vad som hände här innan du kom hit.

Dessutom utmanar spelet – med de utvecklingar handlingen bjuder, och som jag inte ska spoila – ens fördomar och får en att ta sig en tankeställare. Jag rekommenderar varmt detta spel till dem som likt mig själv finner ett glädjande stimuli i den här typen av problemlösning.