Comic Con Stockholm 2017 – Dag 2

Andra dagen på Comic Con inledde jag med att missa öppningstiden med en hel timme – varpå lätt stress och lite knackig bilkörning följde – för att sedan ta mig an ett fullspäckat (nåja) skräddarsytt schema.

Högst på listan stod att införskaffa biljett till fotografering med Iain Glen. För er som inte bemödat er med att se någon av de tre hiskeligt bra tv-serier han är med i (bland annat) kan ni uppdatera er här, men för gemene person är han kanske mest känd som Jorah Mormont i Game of Thrones.

Vägg i vägg väntade fansen tålmodigt på att få sina ägodelar signerade av Cobie Smulders

Fotograferingen med herr Glen varade mindre än tio sekunder, under vilka jag precis hann skaka hand och vända mig mot kameran innan allt var över. Resultatet blev som synes:

Lätt överväldigad och en smula generad småsprang jag sedan tvärs över mässgolvet och nerför trapporna till Scen 3 lagom till inspelningen av Röstskådespelarna Live

Podcasten Röstskådespelarna skapades av Christian Hedlund (1man20voices) i början av hösten 2015 och består i skrivande stund av tio avsnitt. I var och ett av dessa intervjuar Christian framstående svenska dubbare, d.v.s. röstskådespelare i tv-serier och film som dubbats till svenska. Som den obotliga nostalgiker jag är har jag följt och lyssnat på den här podcasten religiöst sen dess början. Har du, precis som jag, varma minnen från de barnprogram och -filmer du såg som ung föreslår jag att du ger detta guldkorn en chans.

Dagen till ära hade Christian sett till att bjuda in inte mindre än fem rutinerade dubbare till livesändningen, nämligen:

Sharon Dyall – bl.a. Esmeralda i Ringaren i Notre Dame

Louise Raeder – bl.a. Brisby i NIMHs Hemlighet

Dick Eriksson – bl.a. Ash i Pokémon

Annika Herlitz – bl.a. Elsa i Frost

Daniel Sjöberg – bl.a. Hulken i Hulk and the Agents of S.M.A.S.H.

Samtliga i panelen var väldigt ödmjuka och bjöd på sig själva, både före och efter showen. Jag tog såklart, som den fanboy jag är, tillfället i akt att fota mig med samtliga.

Råkade sabba bilden med Sharon, så den fick utebli.

Om du inte känner dig nöjd med att läsa ett par futtiga rader om detta fenomen, och hellre ser showen i sin helhet, finns den på följande länk: Röstskådespelarna LIVE

Med nostalgihungern stillad för ett bra tag framöver såg jag därefter till att skörda frukten av den rekognosering jag ägnat mig åt föregående dag; nu skulle här slösas pengar!
Min fångst i urval:

Snart på en systerson nära dig 😉

Och jag råkade som av en händelse stöta på cosplayparaden…

Härnäst stundade frågepanelen med tidigare nämnda Iain Glen, modererad av spelskribent tillika redaktör på Aftonbladet Spela, Effie Karabuda.

Iain var till synes väldigt förtjust i att prata – varje fråga från både Effie och publiken följdes upp av en smärre monolog. Dock fick jag intrycket av att han inte pratade för pratandets skull, utan snarare för att han var uppriktigt angelägen om att besvara var och ens fråga så utförligt som möjligt. Här är ett lite smakprov från panelen:

Tyvärr fick jag bara bevittna panelens första halvtimme, eftersom podcasten Nördigt lyckats överlappa den med sin årliga live-inspelning. Således fick jag fullt synlig – och pyttelite skamsen – inför ca 1000 pers smita ut mitt under frågestunden och börja röra mig i riktning mot Sveriges bästa nördkollegium. En konstig prioritering, måhända, men jag har så mycket att tacka dem för att jag känner mig förpliktigad att stötta dem via min närvaro. Plus att jag tycker att deras nördiga diskussion är genuint roliga och intressanta. Pinsamt nog gick jag tidigare även från denna panel p.g.a. tider att passa hemmavid. Förlåt, Nördigt! Jag ska gottgöra er i nästkommande blogginlägg, jag lovar.

Och med det slår vi igen årets Comic Con-kapitel, och börjar ladda så smått inför nästa år…

Comic Con Stockholm 2017 – Dag 1

Då var det återigen den tiden på året då nördar samlas för att i glada vänners lag avnjuta spel, serier, film, anime, manga, cosplay och mycket mer. Jag har som traditionen bjuder även i år besökt Comic Con i Stockholm, för att få förkovra mig i det jag älskar mest.

Luttrad som jag är i och med mitt femte år på mässan såg jag den här gången till att inleda min odyssé (foreshadowing) över mässgolvet med att testa så många nya spel som möjligt.

Det första spel som mötte mig när jag snubblade in genom portarna var inget mindre än den senaste delen i Level 5:s samarbete med Studio Ghibli – Ni No Kuni II: Revenant Kingdom.

Eftersom jag hört så mycket fint om de tidigare installationerna i serien kände jag mig manad att stanna och prova lite. Jag har inte någon direkt koll på förlagorna annat än att det är japanska rollspel med ghibli-animationer. Med denna knappa förkunskap i åtanke bidrog det inte till seriens fördel att direkt bli inkastad i en bosstrid föregången av endast en stillbild av kontrollschemat. Utan direkt relation till pojken jag styrde eller motivation till varför draken i bakgrunden borde dö blev resultat att jag på slentrian kastade förtrollningar/undvek eld eftersom det var allt som erbjöds. Sammantaget spelade jag snudd på fem minuter innan jag släppte kontrollen och med bestämda steg rörde mig vidare. Denna titel släpps den 19 januari, för den som till skillnad från mig är pepp.

Nästa stopp var Nintendos monter, som i år var stor och erbjöd möjlighet att testa flertalet olika spel – bl.a. Splatoon 2, Fifa 18, Skyrim och Pokkén Tournament – på semi-nya konsolen Switch. Dock hade jag bara ögon för allas vår fryntlige och rödklädde rörmokares kommande spel – Super Mario Odyssey.

Barndomsminnen från när jag för första gången spelade Super Mario 64 började så sakteligen krypa fram i samma stund som jag fattade handkontrollen. Kanske berodde det på min frånvaro från Super Mario-serien sen många år tillbaka, men det enorma kliv spelserien har tagit från det senaste Mario-spel jag spelade till Odyssey känns precis som det mellan Super Mario World och 64. Det var precis så lättillgängligt och underhållande som jag väntar mig av ett Mario-spel, men också så pass utmanande att frustrationen när jag missar ett hopp eller en akrobatisk manöver får mig att direkt vilja försöka på nytt. Om jag förstod det rätt är målet inte längre att samla stjärnor, utan månar. Med den lilla skillnaden att du inte längre tvingas starta om banan efter varje ny måne (no pun intended), utan tillåts fortsätta med samlandet tills alla är funna eller tills du på eget bevåg väljer att byta bana. Det senaste spelmekaniska tillägget är att Mario numera kan kasta sin hatt på diverse föremål och fiender för att aktivera/förstöra dem, respektive ikläda sig deras förmågor för en kort stund. Jag hade rent ut sagt jäkligt kul under de tio minuter jag fick styra Mario över sanddynerna, och hoppas på att få återvända till svampriket snart.

Jag har en känsla av att det i vanlig ordning kommer vara Zelda och Mario som räddar Nintendos nya konsol. Med det inte sagt att konsolen hade floppat utan dessa två titlar, men jag tror att de kommer vara tungan på vågen för många osäkra konsumenter, undertecknad inkluderad. Det är nämligen dags att återförenas med en gammal vän. Så småningom.

Denna pärla släpps världen över den 27 oktober och är ett måste för dig som redan äger en Switch.

Nästa gamla goding är fortfarande precis lika enerverande som jag minns att det var att spela det på Playstation för en herrans massa år sen. Hunden/räven/hamstern/den tasmanska djävulen Crash Bandicoot är tillbaka för att göra livet surt för Dr Neo Cortex i denna remastrade samling av spelseriens tre första spel (ej inräknat racingtitlarna): Crash Bandicoot N. Sane Trilogy.

I likhet med Mario-serien är Crash-spelen enkla att förstå och ännu enklare att tycka om. Crash ska springa och hoppa sig igenom sidoscrollande 2D-miljöer eller 3D(ish)-korridorer, och på vägen förstöra så många trälådor (?) som möjligt. Jag hann testa tre av banorna från vad jag tror var det första spelet. Som väntat innebär dessa – och säkert resten av spelet/spelen i stort – en hel del trial-and-error, men med så pass lite väntetid mellan försöken att man inte riktigt hinner bli förbannad. Det är oklart exakt vilket/vilka spel jag spelade när det begav sig, jag vet dock att jag snart kommer vilja återbesöka dem.

Crash-trilogin finns redan i butik, och eftersom jag numera äger en PS4 lär detta snart bli en del av mitt bibliotek.

Nej, inte heller i år är jag särskilt intresserad av VR i någon form. Så länge ”spelen” består av att sitta i en bur under vatten och titta på hajar klarar jag mig utan ett par jättetunga solbrillor.

Vägg i vägg med Sony monter huserade Microsoft, som fångade mitt intresse med Assassin’s Creed Origins.

Då jag bara spelat de två första titlarna har jag ingen koll på hur de senare spelen i serien har stått sig. Det slog mig dock relativt fort att väldigt lite, vid en första anblick, verkar ha skett mellan tvåan och Origins. Du spelar fortfarande som en lönnmördare som i sedvanlig ordning inte smälter in p.g.a. sin framträdande vita huva, samt det faktum att han mitt på ljusan dag parcourar sig över hustak (den här gången i antika Egypten) och med stort och otympligt vapen avrättar folk på välbefolkade torg. Att spela spelet med en Xbox One-kontroll i händerna talade inte heller till dess fördel, eftersom jag fick försöka erinra mig kontrollschemat till pc i kombination med att leta efter rätt knappar. Innan mitt intresse falnade hann jag dock göra ett par tafatta försök att styra en örn – förmodligen ett av de nya spelmomenten.

Jag kommer troligen fortsätta spela vidare på AC-serien i kronologisk ordning, och tröttnar jag inte längsmed vägen kanske jag så småningom ger dess tionde (!) del ett försök. För er övriga släpps denna titel jämte Mario 27 oktober.

Sist i min korta turné bland intressanta titlar var Warner Bros monter. Med föregångaren Middle-earth: Shadow of Mordor färskt i minnet var det inga problem att förstå spelmekanik eller handling i Middle-earth: Shadow of War (jag vet, titlarna är under all kritik).

Däremot haltade min prestation även här i och med den Xbone-kontroll jag tvingades nyttja. Med åratal flitigt pc-spelande i backspegeln har jag nu börjat känna mig blottad och utelämnad utan mus och tangentbord. Hursomhelst fick jag känslan av att mycket nytt tillkommit sen föregångaren: nya sorters uppdrag, nya fiender, nya förmågor, nya sätt att styra de orcher och troll du tagit kontroll över. Huvudkaraktären Talion är precis lika platt och ointressant som tidigare, men hans otaliga färdigheter – bland dessa smidig fasadklättring, snabba fäktningsmanövrar, samt svävande och pilbågsskjutande i ultrarapid – bjuder in till många underhållande timmar innanför Mordors murar. Att kontrollera Saurons många befälhavare med tankekraft och på så vis störta hans arméer kommer bli ett rent nöje när spelet släpps den 10 oktober – förutsatt att jag får göra det på pc.

Under lördagen fick jag för övrigt se en live-demo av Shadow of War där karaktären styrdes av någon med betydligt mer Xbox-vana än jag själv, och fick således mina intryck från dagen innan bekräftade. Dock vill jag ge en känga till killen från produktionsteamet som skötte spelandet under visningen – mer manlig idrottsjargong och testosteronstinna vrål får man leta efter.

Återstoden av fredagen ägnade jag åt att besöka så många butiker, utställare och konstnärer som möjligt i syfte att kunna planera för och prioritera eventuella inköp.

Kurser i R2D2-byggande erbjöds under mässan.

Ja, i år fanns en kiss-cam på mässgolvet. Rodnaden stod som spön i backen.

Den här snubben är grym! Men eftersom jag köpte två av hans verk förra året fick han stryka på foten till förmån för nya stjärnskott.

Låt mig vara, Zlatan! Kan jag inte ens få ha Comic Con ifred!?

Fortsättning följer…

Prominent par pratar patriarkat – påvisar pojkars problematiska position

Jag kommer nog aldrig förstå hur det är att vara kvinna. Nämligen av den enkla anledningen att jag är man. Och heterosexuell. Och vit. Och bor i Sverige. Det är ingen överdrift att säga att jag har sjukt få motgångar i livet.

Har jag alltid levt med denna insikt? Svar: nej. Denna självklarhet är något som långsamt uppdagats för mig bara under de senaste fyra, fem åren. Du kanske känner igen dig i hur det är att blicka tillbaka på sina tonår, exempelvis gymnasietiden, och få en känsla av att du bara vill krypa ur ditt eget skinn för att du skäms över personen du ser framför sig. Hur vuxen du tyckte att du var, vilka åsikter och värderingar du hade, och hur övertygad du var om att dessa var de rätta. Inte? Så är det i alla fall för mig när jag ser tillbaka på mitt liv. Mycket har hänt sen den här nörden lämnade föräldrahemmet vid 19 års ålder.

Något jag skäms speciellt mycket över när jag blickar tillbaka är mina tankar kring feminism och feminister. I ett inte alltför avlägset förflutet var jag en ”inte alla män”-man. Jag har likt många andra idioter på fullaste allvar tänkt att feminister kanske ”bara borde chilla och inte ta allt så seriöst”, ”världen blir inte bättre av gnäll”, ”varför skuldbeläggs alltid män?”, osv. Lyckligtvis har jag aldrig låtit detta ta sig uttryck i hotfulla kommentarer eller glåpord på nätet.

Att koka ner min resa från lyckligt ovetande idiot till smått bättre person till en enskild händelse vore dock att ta i en smula. Däremot skulle jag vilja tillskriva merparten av äran till min fru. Hon har nämligen varit en alldeles fantastisk hjälp på vägen mot att förstå vad feminism innebär och hur det är att vara kvinna. Sen min öppenhet och nyfikenhet gentemot feminism pinsamt nyligen började ge sig till känna har hon introducerat mig för diverse mediaprofiler, instagram- och fb-konton, bloggar och hemsidor med feministiskt innehåll. Bland dessa är en podcast vid namn:

Penntricket är en fullkomligt briljant podcast av och med Cissi Wallin och Natashja Blomberg – bägge framstående feministprofiler. Genom att dela med sig av egna erfarenheter och prata kring dessa belyser de flera av de problem som finns kring kön och maktstrukturer. Genus, kroppsskam, sex, mens, manshat och sexuell makt är bara några av de ämnen som avhandlats i de hittills 20 avsnitten. Med hopp om att inte på något sätt förringa eller dumma ner deras budskap skulle jag vilja sammanfatta podden som en grundkurs i feminism. Många saker som i efterhand känns självklara har jag lärt mig bara genom att lyssna på dessa grymma människor samtala om sina egna liv. 99% (löst räknat) av vad de tar upp är nämligen saker jag känner igen hos mig själv eller andra i min närhet. Dock är skrämmande få av dem något jag tidigare reflekterat speciellt mycket över.

En intressant aspekt med Penntricket är hur olika Cissi och Natashja är. Ofta skiljer sig deras upplevelser och åsikter åt, och vissa diskussioner kan rentav sluta med att de kommer överens om att inte komma överens. Detta skapar ett mer dynamiskt samspel än om de bara skulle sitta och hålla med varandra hela tiden.

Men nu undrar du kanske, blir jag inte obekväm av att lyssna på en podcast som till stor del pekar ut problematiskt, manligt beteende? Jo.
Blir jag provocerad? Ja.
Skäms jag? Absolut.
Blir jag förbannad och bestämmer mig för att på grund av ovan nämnda anledningar mordhota/nätstalka de här kvinnorna? Inte ens lite.

Det Penntricket istället får mig att vilja är att försöka bli medveten om sådant jag i min vardag betraktar som sanning. Sådant som inte nödvändigtvis är av godo för alla andra bara för att det råkar gynna mig. Den här podden är en stor anledning till varför jag numera försöker se med ett mer kritiskt öga på mina relationer, mina värderingar och de medier jag konsumerar. Dock är jag med säkerhet långt ifrån att ha något slags fulländad feministisk livsåskådning. Att bli medveten om en problematisk aspekt i mitt (eller andras) beteende gör mig bara än mer medveten om hur många ytterligare det måste finnas som jag inte alls uppmärksammat tidigare – en smått överväldigande insikt.

Nu vill jag utmana dig som läser detta att plocka upp närmaste smarttelefon och börja prenumerera på den feministiska käftsmäll som är Penntricket – särskilt om du är man. Det lättillgängliga formatet ger dig möjlighet att med ytterst liten egen ansträngning invigas i den obehagliga sanningen som samhälleliga strukturer och patriarkalt förtryck innebär, en liten bit i taget.

Brokiga berättelser behandlar beklagligheter – berör bitter beskådare

Jag tänkte egentligen bara tipsa om en tv-serie jag nyligen sett klart.

Jag började titta på Black Mirror på uppmaning av min fru, som sett de tre första avsnitten själv, och hade egentligen inga förväntningar. Trots att det första avsnittet fångade mitt intresse var jag inför nästkommande avsnitt ganska skeptisk till om seriens handling faktiskt skulle lyckas hålla mig klistrad i hela tre säsonger. Dock visade det sig vid en närmre titt att samtliga avsnitt i serien bestod av fristående berättelser – och var därmed jag fast.

Den här serien har nämligen ett lite annorlunda upplägg, vilket får den att stå ut i dagens överflöd av tv-serier. Varje avsnitt skildrar på eget vis hur teknologi på ett eller annat sätt påverkar människan och samhället. Några av de ämnen som berörs är sociala medier, virtuella verkligheter, artificiell intelligens, ”storebror ser dig”, mm. Dessa utspelas i kontemporära inramningar likväl som dystopiska framtider.

Serien återanvänder, med få undantag, i princip inga skådespelare. Varje avsnitt börjar därför om på ny kula, i en ny miljö, mot en ny bakgrund. Är du en frekvent tv-serie- och/eller filmtittare kommer du dock med säkerhet känna igen minst en skådespelare per avsnitt, då skaparna har lyckats rekrytera relativt stora namn.

Jag tycker att Black Mirror håller en förhållandevis hög nivå, även om alla avsnitt givetvis inte är av exakt samma kvalitet. Förvänta dig dock inte en lättsam serie; de flesta avsnitt sätter en särdeles mörk prägel på även de mindre betungande ämnena. Men om du gillar porträtteringar av människans mörkare sidor, samt att då och då få dig en tankeställare, är den här serien som klippt och skuren för dig. Ge den ett försök – antingen via Netflix, eller om du lyckas låna den av en kompis på internet.

Observera dock att Netflix av någon anledning väljer att starta visningen från första avsnittet i tredje säsongen om du inte aktivt väljer säsong 1. Jag och min fru insåg därför inte förrän efter tre-fyra avsnitt att vi inte kollade på serien från början. Resultatet blev att vi valde att titta på säsongerna i omvänd ordning. Dock skulle jag, med facit i hand, vilja påstå att detta var till Black Mirrors fördel. Jag är nämligen inte helt hundra på att vi hade fortsatt titta om vi börjat från rätt håll.

Fånga allihop, fånga allihop!

Bussen stannar vid hållplatsen, och dörrarna öppnas. På kliver en liten, knallgul figur som glatt yttrar någon form av odefinierbart läte mot chauffören, för att sedan sälla sig till den brokiga skara varelser som redan sitter på bussen. De åker vidare och stannar så småningom i en gränd, varpå chauffören kliver ur och ber passagerarna vänta kvar. Inom kort sätter han igång en skrotpress. Gnuggandes sina händer ser han sedan triumferande på när bussen sakta pressas ihop med alla varelserna kvar inuti. Men när pressarna öppnas ligger där, istället för den mängd manglat skrot och blod man hade kunnat förvänta sig, en Gameboy.  På dess skärm syns samtliga bussens passagerare, medan den häftiga speakerrösten proklamerar: ”Du kan hitta dem i din Gameboy” och ”båda spelen krävs för att fånga allihop”. Klippet slutar med att chauffören förnöjt spelar sitt nya spel i eftermiddagssolen.

Denna korta tv-reklam var startskottet för vad som skulle bli en nästan 20 år lång följetong i mitt liv som spelnörd. För under de kommande fyra-fem åren från och med att jag anno -98 först fick se detta 30-sekundersklipp åt, sov och andades jag Pokémon. Typ. Tillsammans med en handfull lika hängivna vänner spelade jag spelen, samlade spelkorten, följde tv-serien, köpte serietidningarna – ja, vi till och med ritade och skrev egna serier och noveller om de 151 fickformatsmonstren. Vi rent ut sagt levde Pokémon. Det som en gång börjat med en blå och en röd (och så småningom även en gul) Gameboy-kassett hade under kort tid vuxit och blivit en stor del av vår personlighet.

2001 hände sedan något overkligt. Vad som än gång varit 151 skulle nu bli ytterligare 100. Pokémon Gold och Silver kom och utökade inte bara antalet fångbara monster, utan även spelvärlden – i färg dessutom! Så här tidigt i min karriär som gamer var det fullkomligt ofattbart att jag skulle få möjlighet att spela ett spel som påtagligt hörde ihop med en tidigare del i serien, så till den milda grad att man kunde koppla ihop dem med länkkabel. Det var under denna period som mitt Pokémonintresse nådde sin absoluta kulmen. Jag har tydliga minnen av att jag vid flertalet tillfällen låg i sängen och tänkte: ”Hoppas att jag inte dör i sömnen i natt, för jag har fortfarande inte fångat allihop.” En något makaber tanke, jag vet, men med få andra bekymmer såg jag detta som mitt kall vid 12 års ålder.

Snart hände tyvärr med mig och mina vänner vad som så småningom händer alla barn: vi växte upp. Pokémon slutade vara hett och nya intressen tog dess plats. Att vara tonåring under mitten av 00-talet innebar att du var en tönt om du fortfarande gillade Pokémon. Jag och mina vänner fortsatte dock att spela spelen – i smyg – tills teknikens framsteg och andra, nya spel med vassare grafik tvingade oss att gå vidare. Men trots att jag till och med sålde mina Pokémon-spel (fråga mig inte varför) lämnade jag dem innerst inne aldrig ifrån mig. Istället hyste jag under min fortsatta uppväxt en längtan inom mig om att införskaffa spelen på nytt och avsluta det uppdrag som ålagts mig i tidig ålder.

Frälsningen kom i och med det som innebär pånyttfödelsen för den undertryckta tonårsnörden: post-gymnasialtiden. När tonåren till slut passerar, och med dem den osäkerhet och dåliga självkänsla som ofta medföljer, tillåts en att återigen omfamna sina barndoms intressen. I mitt fall stärktes detta ytterligare av två år på folkhögskola, undanskuffad i en småort tillsammans med fler likasinnade. Min nostalgi fick en nytändning och mitt surt förvärvade studielån började sporadiskt bidra till det projekt som innebar att ännu en gång köpa de spel jag en gång ägt. I maklig takt, vill jag tillägga, då studentens kassa tenderar att sina snabbt.

Sidospår: jag spelade även Ruby och Sapphire när de var aktuella, men var dem aldrig riktigt lika hängiven som jag varit GoldSilver-generationen. I min mening sköt Nintendo sig själva i foten i samma stund som de bestämde att det inte skulle gå att parkoppla den nya generationens spel med dess föregångare. Detta betydde att samtliga trogna fans var tvungna att lämna sina gamla spel på hyllan och blicka framåt. Såhär i efterhand förstår jag givetvis att fullkomlig bakåtkompatibilitet till slut hade blivit omöjligt med tanke på att serien nu är inne på sin sjunde generation. Hursomhelst kände jag någonstans i samband med tredje generationen att det började bli för mycket och för rörigt. Och när det så småningom kom även en fjärde generation hade jag släppt serien helt och hållet. För i mitt hjärta har det aldrig funnits plats för fler än 251 Pokémon – samma 251 som utgjorde en stor del av min barndom.

I början av 2016 fick jag äntligen avsluta det kapitel jag påbörjat nästan 20 år tidigare. På min Pokémon Crystal-kassett finns i skrivande stund nämligen andra generationens samtliga 251 Pokémon (såvida inte batteriminnet har gett upp). Du läste rätt: jag fångade allihop! Med samtliga sex kassetter från spelseriens två första generationer i min ägo lyckades jag till slut på hederlig väg bli en Pokémonmästare. Nåja, nästan hederlig väg…

För att få tag på den 251:a Pokémon – Celebi – när det begav sig krävdes att en deltog i särskilda tävlingsevenemang anordnade av Nintendo själva. Vinnarna i tävlingarna fick skicka in sina spelkassetter till Nintendo, som programmerade in möjligheten att alls kunna stöta på Celebi i spelet. Därmed kan en lät tro att mina ambitioner att införskaffa denna raritet gick om intet i och med att de svenska tävlingarna upphörde någon gång kring 2003. Men icke! I princip så länge det har funnits spel har det också funnits medel att överlista dem med – i det här fallet en så kallad GameShark. Detta fuskverktyg ger dig som spelare möjligheten att lura spelet genom att lägga till rader av kod som får det att tro att du uppfyllt vissa kriterier via vanliga medel. En felfritt fungerande sådan är idag inte enkel att få tag på, men jag lät mig inte stoppas. Till slut lyckades jag alltså på konstgjord väg övertyga spelet om att min spelkaraktär i sin besittning hade ett föremål som kunde locka fram Celebi ur dess gömställe i skogen. Resultatet blev som synes:

Jag känner att jag härmed kan lämna denna del av mitt liv bakom mig; samtliga spel från Pokémon-seriens första och andra generation finns i min ägo, och jag har fångat allihop. Så även om jag nu har lagt Pokémon på hyllan för gott värmer mig tanken att serien fortsätter leva och sprida glädje till barn, ungdomar och vuxna världen över. För säkerligen finns det någon mer därute som likt mig själv när samma maniska tanke att samla alla spel och fånga allihop.