The OA

Jag har lärt mig en värdefull läxa: lite inte på folk bara för att de råkar ha en superhjältes namn inbakat i sitt eget.

Så sent som igår såg jag färdigt Netflix-serien The OA, skapad av Brit Marling och Zal BATMANglij.

Jag vet att jag inte har någon egentlig anledning att vara besviken. För jag har inte blivit lovad någonting. Serieskaparna är inte skyldiga mig ett nytt slut (hej Mass Effect 3!) eller en offentlig ursäkt för att de inte lyckats leva upp till mina förväntningar. Ingen påstod när jag började kolla att jag skulle bli fullkomligt hänförd eller att den här serien skulle förändra mitt liv – så rent krasst har ingen gjort något fel. Men när jag ger något ca 6 timmar av min tid och får en trött deus ex machina, samt en handfull lösa trådar, tillbaka kan jag inte annat än att känna mig både lurad och irriterad.

Jag tänker inte ens gå in på handlingen. Dels för att den är krånglig, dels för att ett försök till förklaring bara känns som bortkastad tid. Du som läser detta lägger med fördel din egen tid på något annat än att se den här serien.

För i The OA öppnas en himla massa dörrar på vid gavel, utan att någon bryr sig om att stänga dem. Karaktärer introduceras, men får ingen utveckling. Sidospår i berättandet påbörjas, men glöms sedan bort. Någon ville lite för mycket under seriens produktion.

Den har ett långsamt tempo på så sätt att kameran ibland dröjer kvar på t.ex. ett ansiktsuttryck eller vrå i ett rum, och att vissa scener får hålla på lite längre än nödvändigt. Detta är i sig inget negativt, men det bidrar till ett slags uppbyggnad som jag upplever aldrig får någon klimax.

Jag misstänker att serieskaparnas avsikt med det ”öppna slutet” är att ge mig som tittare ett slags aha-upplevelse och en djupare förståelse för livet. Istället finner jag mig själv finkamma eftertexterna efter en ytterligare slutsekvens som ska besvara alla de frågor kring handlingen som slåss i mitt huvud.

Du är kanske av en annan åsikt. Du kanske också har sett The OA och tycker att den är fantastisk. Det kanske rentav är den bästa serien du har sett. Grattis! Jag är glad för din skull. Glad för att du känner annorlunda än jag.

Det bästa JAG kan säga om den här serien är att den är kort – åtminstone med dagens mått mätt. Bra där! För hade den varit 3-4 timmar längre skulle min irritation nog vid det här laget gränsa mot emotionell upprördhet.

Nu behöver jag gå och trösta mig själv med lite Doctor Who och Professor Layton vs. Phoenix Wright.

Seriehyllan – Vei: Bok 1

Tillåt mig att damma av det trötta, gamla uttrycket ”döm inte hunden efter håren”. För i just det här fallet passar det så bra.

Även om jag har följt med någorlunda i skapandeprocessen visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig av Vei. På Comic Con Stockholm i höstas hölls en panel om serien där det framgick att boken skulle innebära ett möte mellan serier och nordisk mytologi. Men eftersom väldigt lite avslöjades om dess handling har jag inte haft någon aning om vilken nivå det hela skulle läggas på.

Efter att sedan dess ha stirrat mig blind på bokens vackra och färgglada omslag – som även använts som promobild i vissa sammanhang – började jag så smått förvänta mig ett lättsamt ungdomsäventyr bland tomtar och troll.

Ack, så fel jag hade!

Det som mötte mig nästan omedelbart när jag började läsa var storslaget, smutsigt och blodigt – ja, rentav vuxet.

Snabb hisspitch: Den unga krigarkvinnan Vei har blivit förkastad från jättarnas rike Jotunheim. Hon vet inte varför, men hon vet att hon måste återvända. Åtföljd av mannen Dal från Midgård beger hon sig tillbaka mot sitt hem och det annalkande meistarileikir – den uråldriga kampen för gudarnas ära.

Det här är tveklöst en av de snyggaste serier jag läst. Miljöer, karaktärer, föremål, varelser; varenda aspekt känns äkta och som om de fyller en funktion. Varje ny bildruta får mig att vilja stanna upp och inhalera den detaljrikedom som där huserar. Samtidigt står berättelsen tätt intill och rycker mig i tröjärmen för att föra mig vidare. I min iver att fortsätta läsa har jag med säkerhet missat många visuella detaljer – vilket ger goda skäl att läsa boken igen.

Sitt vackra yttre till trots bibehåller serien en allvarlig och mörk ton. Skaparna Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren drar sig inte för att visa varken extremvåld eller naket, vilket gifter sig väldigt väl med den nordiska mytologin som bakgrund. Deras största bedrift ligger dock i hur de undviker att överanvända dessa aspekter. Det går aldrig så pass långt att det blir uttjatat eller överdrivet, utan hålls på en alldeles lagom nivå som får en att vilja ha mer.

Jag ska låta bli att spoila specifika händelser, men vissa bildrutor frammanar ett fysiskt illamående inom mig som jag närmast känner igen från de mest kladdiga scenerna i Game of Thrones. Kanske är det i mötet mellan ljus färgpalett, brutalt våld och träffsäker onomatopoesi som denna känsla uppstår. Ironiskt nog är det ett illamående jag vill ha mer av.

Det är uppfriskande att se en kvinnlig huvudroll som känns så hemma i den här världen. Vei visar styrka, mod och målmedvetenhet utan att för den sakens skull bli helt känslokall – vilket ofta kan bli följden när det handlar om manliga karaktärer i liknande roller. Hon är en intressant karaktär som tyvärr inte får någon direkt utveckling; något som förhoppningsvis kommer ske i berättelsens nästa del.

Och därmed vill jag peka med hela handen mot Veis största brist: del två når inte bokhandeln förrän hösten 2018. Jag vill veta mer om den här världen och de karaktärer som befolkar den, och att tvinga mig att vänta så länge tycker jag ändå är en smula oförskämt.

Första intryck – Mass Effect: Andromeda

Mina farhågor att min dator har börjat bli lite till åren besannades strax inpå installation av Mass Effect: Andromeda. Med dryga fyra timmar spenderat i ett installation-krasch-avinstallation-installation-krasch-avinstallation-installation-helvete kvalar det här lätt in på min personliga topp-tre-lista över sämsta spelreleaser någonsin.

En god natts sömn senare – och med insikten att föregående kväll inte var att skylla på själva spelet – vände sig dock min upplevelse helt och hållet åt det positiva. Min dator är helt enkelt inte skapt för ett så pass nytt spel.

Inledningsvis imponerades jag inte av Andromeda för fem öre. Tutorial via en föga varierande korridorskjutare är inget jag blir överdrivet upphetsad av. Dock kan jag förstå att ett sådant moment kanske är ett nödvändigt ont för att sedan kunna flytta fokus till berättandet. Likt hur första Mass Effect inte tar fart förrän Shepard blir Spectre-agent sätter Andromeda igång på riktigt först när Ryder väljs till människornas nya Pathfinder – detta sker ca 1-1,5 timmar in och många hinner nog tyvärr tröttna på vägen.

Jag är i skrivande stund mycket glad över att jag inte gav upp så lätt. Med cirka 15 timmar effektiv speltid i ryggen känns det fortfarande som om jag bara har skrapat på ytan. Jag kan nämligen i sådana här spel inte låta bli att göra exakt allt som inte handlar om att föra handlingen vidare. För det är i fluffet – d.v.s. utrymmet mellan huvuduppdragen – som ME-spelen briljerar. Att strosa omkring och prata med näst intill varenda karaktär du stöter på, hjälpa forskare samla data från nya planeter, leka privatdetektiv på the Nexus, lösa dispyter mellan upprörda parter, läsa igenom samtliga inlägg i codexen, ragga på folk i din besättning – DETTA är vad som gör dessa spel värda att spela.

Jag tvivlar inte på att Ryder så småningom kommer blir mig lika kär som Shepard.

Så huruvida man kan blåsa igenom Andromedas huvudstory på 10 timmar eller inte har jag ingen aning om. Till förmån för min egen spelupplevelse har jag försökt se till att ha så lite kött på benen som möjligt om spelets handling och omfattning. Youtube- och recensionsförbud gäller till dess att jag har spelat färdigt, vilket lär bli nån gång i höst.

Jag har hört folk uttrycka åsikten att Andromeda inte hade behövt ställas under Mass Effect-parasollet. De menar att det bara är ett billigt försök att casha in på tidigare spels framgång och att det lika gärna hade kunnat stå för sig självt. Personligen tycker jag att detta är ett ganska modigt drag av BioWare. Med kontroversen rörande slutet på ME3 i backspegeln skulle jag vilja påstå att det snarare är ett vågspel än en succégaranti att sätta ME-stämpeln på ett nytt spel. Dessutom tycker jag att det är smart av dem att förlägga detta spel och dess handling till ett redan etablerat universum – även om det denna gång rör sig om en okänd galax – för att således kunna lägga mer tid på berättande och utformande av uppdrag.

Med det sagt måste jag självklart också nämna elefanten i rummet: spelets utseende. För fy jävla fan (!) vad det här spelet har fått mycket skit för hur det ser ut. Folk (läs: upprörda privilegierade män) har till och med gått så långt som till att mordhota kvinnan man trodde vara animationsansvarig på BioWare. Spoiler: hon hade ingen sådan roll. Och ingen var chockerad över att män på internet mer än sällan visar sig vara irrationella skitstövlar.

Just hanging around?

Nåväl, jag håller helt och fullt med om att Andromeda ser ut som ett förra generationens spel. Grafiskt påminner det till och med om ME3, vilket också innebär att det är buggigt och rent ut sagt kan se ut som skit ibland. Varför detta skulle vara skäl att bli sur – för att inte tala om mordisk – har jag ingen aning om. Uttrycket ”BioWare-face” existerar väl av en anledning? BioWares styrka har länge varit karaktärer och relationer; jag tror inte att det någonsin har varit animering. Jag kan som sagt inte säga något om hur spelet ser ut med maxade grafikinställningar (eller på konsol), men jag tvivlar starkt på att det är värre än hur det ser ut på min dator.

Så till de som gnäller som osnutna barnrumpor har jag två ord att säga: ”Väx upp!” Och så fem ord till: ”Sluta bete er som rövhål!” Jag uppskattar snygga spel lika mycket som vemsomhelst, men om jag tvingas välja kommer jag att byta bort fin grafik mot bra gameplay eller välberättad story alla dar i veckan. För mig är grafik fortfarande precis lika sekundärt som det var på NES-tiden.

Sammanfattningsvis vill jag ge Mass Effect: Andromeda en fet tumme upp och uppmana dig med beslutsångest att köpa det. Såvida du inte går bärsärkagång till följd av haltande ansiktsanimationer.

Hackett out.

The Mass Affection

Med ungefär en vecka kvar till Mass Effect: Andromedas släppdatum känner jag att jag vill knyta något slags avslutande rosett kring min upplevelse av original-trilogins omdebatterade slut innan det är dags för upptäcktsfärder och äventyr i en sprillans ny galax.

SPOILERVARNING! Är du oinvigd i Mass Effect-trilogins övergripande händelseförlopp och slut och fortfarande önskar uppleva det oförstört bör du inte läsa vidare.

För dig som inte känner till det som idag är känt som ”the Mass Effect 3 controversy” ska jag försöka sammanfatta det:

Kort efter att ME3 släpptes våren 2012 exploderade diverse internetforum i raseri kring spelets slut. Fans av spelserien uttryckte sitt missnöje kring att slutet var förvirrande, saknade tydligt avslut, motsade flera av de val spelare hade gjort i tidigare spel, samt att många av utvecklarnas  löften om just slutet inte införlivades. Det är ingen överdrift att säga att fansen  argumenterade passionerat för hur det tredje spelets slut hade lyckats förstöra hela deras upplevelse av spelserien – speciellt som flertalet kampanjer dessutom leddes till förmån för utvecklingen av ett nytt slut. Denna härva ledde så småningom till att utvecklarstudion BioWare i form av nedladdningsbart material släppte Mass Effect 3: Extended Cut i juni 2012. Detta nya och förbättrade slut skulle enligt dem bättre visa den inverkan Shepards val och handlingar genom de tre spelen hade på berättelsen i stort. (För dig som önskar gräva djupare i den här kontroversen finns länkar till några artiklar i ämnet längst ner här i inlägget.)

Då jag själv inte började spela dessa spel förrän hösten 2016 kunde jag inte förstå hur debaclet gällande slutet i ME3 blev så stort som det blev. När jag hörde eller läste om det avfärdade jag genast de som klagade som omogna gnällspikar med för mycket fritid. Såhär i efterhand kan jag inte svära på att jag inte också hade hakat på hatbussen om jag varit lika insatt när det begav sig.

Jag vill låta det vara sagt att jag fullkomligen älskar den här spelserien. Det är längesedan ett spel – eller snarare tre spel – berört mig så mycket att det fått mig att i större utsträckning prokrastinera skola och andra ansvarfulla åtaganden till förmån för fler speltimmar. Den fantastiska berättelsen om en miljoner år gammal galaktisk kamp och det mångfacetterade karaktärsgalleriet tog tidigt sikte på mitt hjärta med en Amors pil och träffade mitt i prick. Skälet till varför jag personligen känner mig besviken på ME3s slut efter två genomspelningar är att jag inte ens förstod att jag där och då gjorde ett val. När du som spelare ställs inför the Catalyst (spelseriens slutliga ”antagonist”) finns det fyra möjliga vägar att gå:

  • Ta kontroll över Reapers.
  • Omintetgör Reapers.
  • Integrera Reapers med galaxens samtliga raser.
  • Och slutligen det alternativ jag själv råkade välja – vägra att ta något beslut alls.

För mig låg felet i att jag inte förstod att jag gjorde något val överhuvudtaget. De svarsalternativ som dök upp allteftersom the Catalyst redogjorde för galaxens möjliga framtidsscenarion gav inte sken av att innebära något slutgiltigt beslut från Shepards sida. Och innan jag visste ordet av hade Melia Shepard dömt galaxen till att än en gång bli rensad av Reapers på allt vad liv heter. Allt hon dittills gjort spelade inte längre någon roll; allt liv i galaxen skulle återigen utrotas, och en ny evolutionscykel påbörjas. Vad hade jag just gjort?! I min oförståelse försökte jag googla fram det ursprungliga slutet för att se vad skillnaden var, och om det jag just upplevt faktiskt var den nya Extended Cut. För det kändes ju så abrupt och overkligt.

Det tog ett bra tag innan jag faktiskt lyckades komma underfund med att det ursprungliga slutet och det nya delar många likheter. Vad jag förväntat mig var att på Youtube hitta två vitt skilda filmsekvenser, den ena ”dålig” och den andra ”bra”. Jag blev förvånad när jag så småningom benade ut att det numera fanns sju stycken olika slut – de tre ursprungliga och de fyra från Extended Cut. Tre av de nya sluten är i princip bara förlängda versioner av de tre originalsluten, med några extra inklippta scener i filmsekvenserna för att matcha vissa val du som spelare gjort under seriens gång. Det fjärde nya slutet var alltså det jag hade ”valt”: komplett vägran att ta ställning.

Under min andra genomspelning med Jidovy Shepard ansåg jag mig själv en smula visare, och därmed redo att göra ett informerat val. Nu skulle det minsann gå rätt till! Dock blev utfallet även denna gång ett icke-val i och med att jag inte förstod ’var’ eller ’hur’ jag kunde välja något annat än det som slutligen skedde. Rätt som det var hade jag styrt Shepard rakt ner i the Crucible och på så sätt offrat henne för att kunna integrera Reapers med resten av galaxen. Varken Melia eller Jidovy fick eva att se galaxens räddning (något som också senare visat sig blir fallet oavsett vilket slut du får; Shepard kommer alltid att dö). Vad gjorde jag för fel?! En gnutta tålamod och ytterligare ett möte med min vän Google senare fick jag äntligen klarhet i hur ME3s slut är uppbyggt.

Lyckas du under samtalet med the Catalyst undvika att – som jag gjorde första gången – avstå från att ta ett beslut ställs du inför tre val. Detta val innebär i praktiken att du måste välja en av tre vägar att gå: vänster, rakt fram eller höger. Var och en leder fram till någon av de tre första punkterna i listan ovan. Det är bara det att spelet inte på något sätt indikerar att det är på detta sätt du väljer. En stor del av problemet är också att Shepard i denna del av spelet är svårt skadad och rör sig långsammare än en halt snigel på lugnande. Ergo: du som spelare får inte riktigt något incitament att se dig omkring och utforska det gigantiska rum du befinner dig i. I tron att jag behövde ta mig till rummets mitt för att först där ställas inför det slutgiltiga valet tog jag alltså vägen rakt fram (integrationen av Reapers). Således upplevde jag det återigen som om spelet hade valt åt mig.

När och om en framtida tredje genomspelning av dessa spel så småningom leder mig fram till seriens slutsekvens kommer jag att veta exakt hur jag ska jag göra för att få det slut jag vill ha. Men att behöva applicera filosofin ”tredje gången gillt” på en speltrilogi med en genomsnittlig speltid på 20 timmar per spel (beroende på hur mycket utforskning och hur många sidouppdrag du ägnar dig åt) är inte okej. Häri ligger min nedlåtenhet kring slutet på ME3. Jag är inte besviken på slutsekvensen per se, då Extended Cut avslutar spelserien på ett i min mening helt okej sätt; jag är besviken på bristen på tydlighet kring det val jag som spelare ställs inför.

Avslutningsvis vill jag återigen förtydliga att jag trots mina negativa – för att inte tala om förvirrade – upplevelser av trilogins slut älskar dessa spel utan och innan. Jag kan inte låta bli att tro lite på ödet när jag inser att jag blivit invigd i spelserien bara ett halvår innan nästa del i sagan släpps, och därmed får chansen att uppleva denna samtidigt som resten av världen. Huruvida Andromeda är en helt fristående berättelse eller första delen i en ny trilogi har jag ingen aning om – och jag tror faktiskt inte att jag vill veta det förrän jag sitter där framför eftertexterna med facit i hand.

Hackett out.

http://www.ign.com/wikis/mass-effect-3/Controversies

http://kotaku.com/5898743/mass-effect-3s-ending-disrespects-its-most-invested-players

https://www.quora.com/Why-are-people-so-upset-about-Mass-Effect-3s-ending

https://en.wikipedia.org/wiki/Mass_Effect_3#Controversy

http://www.denofgeek.com/games/12414/is-the-mass-effect-3-ending-controversy-justified

Recension – Dear Esther

Aldrig tidigare har jag känt att jag spelat ett spel mindre under själva genomspelningen än när jag hört eller läst recensionerna av det. Speciellt som de flesta recensenter verkar ha haft en starkare upplevelse av just detta spel än jag.

Likt många andra före mig ställer jag mig frågande till om Dear Esther ens borde kallas spel. Med facit i hand är jag nog hellre beredd att placera det i facket ”interaktiv film”. Men absolut! I bemärkelsen att en faktiskt tillåts styra huvudkaraktären, och med det faktum i åtanke att ”handlingen” inte fortskrider utan spelarens hjälp, är detta definitivt ett spel.

I Dear Esther ikläder du som spelare dig rollen som generisk, djup man – som med största sannolikhet dessutom är heterosexuell, med tanke på att han med jämna mellanrum pratar ‘till’ en kvinna. Det skulle inte förvåna mig om han dessutom är vit, men hursomhelst. Din huvudsakliga uppgift är att som ovan nämnda herre promenera längs diverse stigar på en ö medan denne läser högt ur vad som verkar vara något slags mental dagbok/journal/memoarer. Under tiden bör du med fördel ägna dig åt att insupa miljöerna runtomkring dig, då det ständiga malandet om folk och händelser du varken känner till eller bryr dig om snabbt blir tjatigt.

Det var allt. Allt som Dear Esther erbjuder dig som är ute efter en spelupplevelse.

Med tanke på hur kort spelet är, och att jag i viss mån visste vad jag hade att vänta mig, känner jag mig inte särskilt besviken. Dock kan jag tycka att den dryga timmen det tar att ”spela” igenom Dear Esther bättre spenderas på ett avsnitt Doctor Who eller en run i The Binding of Isaac.

Fast förresten… Är du intresserad av att se hur snyggt det gick att rendera miljöer i Source-motorn anno 2012 är spelet absolut värt en titt.

Annars tycker jag gott att du kan skita i Dear Esther.