Spider-Man: Homecoming

Först och främst vill jag konstatera att jag absolut inte är opartisk. Spindelmannen är, och kommer för mig alltid att vara, den coolaste superhjälten någonsin. Nätskallen med stora krafter och stort ansvar har varit en del av mitt liv sen barnsben, vilket tveklöst färgar av sig på mina åsikter. Med det sagt tänkte jag delge mina intryck från premiären av Spider-Man: Homecoming.

Till att börja med gillar jag att de i den här filmen har valt att gå ner mer på marknivå från det stora, bombastiska perspektivet i Avengers-filmerna. För även om Spindelmannen är väldigt mäktig och har ett gott hjärta befinner han sig i Marvels cinematiska universum på en lägre nivå än medlemmarna i Avengers. I de tidigare Spider-Man-filmerna har Peter Parker i princip varit den enda hjälten som kunnat rädda New York från de skurkar som hastigt och lustigt dyker upp. I Homecoming ligger istället fokuset på att han trots allt bara är en tonåring.

Med det sagt ska jag erkänna att, ja, det här är en väldigt fånig film. Fullpumpad med Hollywoods nästan samtliga klichéer är detta i praktiken en high-school-film, och kretsar därför kring skola, vänner, kärlek, fester och popularitet.  Du som tittare skedmatas med skämt från start – vissa träffsäkra, vissa helt okej, vissa rentav urusla. Om det inte vore för ”vår snälle granne” skulle jag välja att kort och gott klassa den här filmen som en romantisk komedi, snarare än en superhjältefilm. Vad man däremot skall ha i åtanke är att Spindelmannen i grund och botten är en tonåring med en tonårings problem, och däri ligger även tjusningen med karaktären; hur han tvingas tackla vardag och trassligt kärleksliv vid sidan av sitt superhjälteuppdrag, utan att röja sin hemliga identitet.

Vad gäller casting tycker jag att de prickat helt rätt här. Tom Holland gör, med sin relativt ljusa röst och slanka kroppsbyggnad, en mer trovärdig tonåring än både Maguire och Garfield (som var snudd på 30 år gamla när deras respektive filmer spelades in). Michael Keaton är helt perfekt i rollen som the Vulture. Han har i tidigare filmer visat att han kan spela cool, töntig, sympatisk, skräckinjagande och mer därtill, och det lyser igenom här. Jag kan såklart inte låta bli att dra den uppenbara parallellen till Birdman. I vanlig ordning äger Robert Downey Jr. rollen som Tony Stark – intet nytt där. Apropå rollbesättning tycker jag för övrigt det är kul att de valt att byta ut karaktären Flash Thompson till någon med centralamerikanskt påbrå, istället för den snudd på ariska varianten i tidigare filminkarnationer. Även kärleksintresset Liz – spelad av afroamerikanska Laura Harrier – ger filmen en lite friskare fläkt gentemot tidigare Gwen Stacy och Mary-Jane Watson, vilka man inte ser skymten av här. Absolut, det är trist att de envisas med ett kärleksintresse överhuvudtaget, men som sagt: hollywoodiansk high-school-film.

Spindeldräktens utseende i den här filmen är spot-on! Vid ett tillfälle har den t.o.m. de ”nätvingar” som fanns på den ursprungliga serietidningsvarianten. När de senare kombinerar den med grå hoodie och gul kavaj var den så jäkla snygg att jag blev oerhört sugen på att själv cosplaya Spidey. Det förblir dock ett mysterium hur jag skulle lyckas återskapa sådant ögongodis på egen hand.

Som lite grädde på moset blinkar Homecoming otaliga gånger till de olika Spider-Man-serierna, comics som tv-serier – lite mervärde för de riktigt inbitna fansen. Dock tänker jag inte avslöja dem här.

Jag skulle inte säga att jag blev direkt imponerad av Spider-Man: Homecoming som film. Däremot blev jag väldigt, väldigt underhållen! För det finns något i mig som gör att jag blir alldeles salig av att se den där trikåklädda fasadkrypar’n svinga sig tvärsöver vita duken. Är du ett Marvel-fan, och lika kär i Peter Parkers alter ego som jag, tycker jag absolut att du ska se den här filmen.

Godbitar från E3 2017

Electronic Entertainment Expo – E3 i folkmun – hölls i år på Los Angeles Convention Center mellan den 10:e och 13:e juni. För er som inte är bekanta med konceptet kan det sammanfattas som en av världens största branschmässor för spel, där i stort sett samtliga stora aktörer inom branschen är på plats och avtäcker sina nästkommande stora konsoler och/eller spel. Undertecknad har undersökt samtliga presskonferenser via digitalt uppladdade livestreamer för att nedan kunna lista de subjektivt sett mest intressanta och lovande spelen för i år.

Electronic Arts
EA:s en och en halv timme långa presskonferens innehöll i princip ingenting av intresse. Jag satt under hela showen och hoppades förgäves att de skulle tillkännage släppdatum för nedladdningsbart extramaterial till Mass Effect: Andromeda. Men tyvärr verkar spelet inte få tillökat inom någon snar framtid; vilket i och för sig inte är så konstigt med tanke på att det bara är jag och tre till (på sin höjd) som vill se det hända.

Microsoft (i praktiken Xbox)
Jag har aldrig riktigt känt mig manad att köpa någon av Microsofts tv-spelkonsoler då de mest intressanta speltitlarna släpps även till pc, vilket är min primära spelplattform. När jag nu dessutom blivit med PS4 är jag ännu längre ifrån att ens börja överväga en Xbox. Dock gav jag denna pressvisning en chans mest för att hålla mig uppdaterad.

I höst kommer nämligen Xbox-motsvarigheten till PS4 Pro – en lite mer finslipad, högpresterande konsol med det briljanta namnet Xbox One X.

*paus för gnuggande av tinningar*

Som om det inte redan var nog förvirrande att konsolen som heter ‘one’ inte är den första i ordningen lägger de nu till ytterligare ett ‘x’ till dess namn. Jag har slagit knut på hjärnhalvorna i mina försök att lista ut hur gemene person kommer förkorta detta konsolnamn. Xbox One brukar vanligtvis förkortas antingen XBO eller X-bone. Innebär det att denna då blir XBOX, initialerna för XBox One X? Eller Xbonex? Bägge alternativen fullkomligen rullar av tungan.

Skämt åsido blev jag väldigt överraskad av Phil Spencers (VD för Xbox-divisionen) löfte om att konsolen kommer vara bakåtkompatibel med titlar från både 360 och original-Xbox. Bakåtkompatibilitet har i och med PS4 och Nintendo Switch slopats helt av Sony och Nintendo, och numera kan en alltså bara spela den nuvarande generationens spel på den nuvarande generationens konsoler. Att Microsoft väljer att göra detta för sina fans är därmed ett stort plus i kanten för dem i det rådande ”konsolkriget”.

PC GAMING SHOW

Denna för mig tidigare okända del av E3-programmet hade sammanlagt en titel värdig min uppmärksamhet: Middle-earth: Shadow of War. Uppföljaren till Middle-earth: Shadow of Mordor (som jag ännu inte spelat) är i nuläget en pc-exklusiv release. Det lilla jag har hört och sett om originalet verkar lovande, och med tanke på att det just nu ligger och väntar i mitt Steam-bibliotek ser jag ingen anledning till varför jag inte inom en snar framtid skall undersöka huruvida dess rykte stämmer.

UBISOFT

Antropomorfa djur och maffiga luftskepp räcker lång väg. Åtminstone tillräckligt långt för att göra mig pepp på kommande Beyond Good and Evil 2. Jag har inte spelat originalet men har hört mycket gott om det. Det jag här fick se av uppföljaren var visuellt väldigt imponerade och den dystopiska värld som målades upp i trailern såg mycket intressant ut.

Shigeru Miyamoto, spelvärldens ständigt glada lekfarbror, gjorde ett kort gästspel under Ubisofts show. Om japanska och franska värdar som på knagglig engelska och fattigt ljudeffektindex skall försöka iscensätta en kamratlig strid med plastvapen inte får dig att sjunka djupare ner i skrivbordsstolen kan jag varmt rekommendera att titta in denna presskonferens. Jag blev lätt överraskad av att Miyamoto tillkännagav Nintendos samarbete (!) med Ubisoft via spelet Mario+Rabbids: Kingdom Battle. I nuläget inget jag vill ha, eftersom jag inte äger en Switch, men skulle jag köpa en kan detta kanske lindra väntan på nästa Super Smash Bros.

Visst ja! Ett piratspel tillkännagavs också. Jag kan inte säga att jag förstod exakt vad Skull and Bones går ut på. Men det såg ut att bli mycket strider till havs, och pirater är ju allt som oftast coola. Detta kanske blir intressant längre fram när man får se mer av spelet.

SONY

Jag känner mig grymt pepp på att få en PS4-remake av Shadow of the Colossus. Hittills har jag bara agerat åskådare vad gäller originalet till PS2, men jag har gillat det jag sett: en till synes gigantisk öppen värld där det enda du som spelare interagerar med är de tolv kolosser du har i uppdrag att förgöra.

Äntligen får vår snälle granne Spindelmannen agera huvudroll i ett spel som inte är ett licensspel baserat på en samtida film. Spider-man kommer till PS4 någon gång under 2018 – inte direkt snart, men det kan vara väl värt väntan om spelet lever upp till mina orimliga förväntningar.

Om jag skulle klaga på något av det som visades i trailern så är det att smyg-elementen tycks påminna lite för mycket om Batman: Arkham-spelen. Kombinerat med QTE-moment kan detta lätt bli ett ostimulerande slentrianspel. Under förhoppning att de inte låter dessa aspekter dominera spelupplevelsen håller jag tummarna för att det är under 2018 fasadkrypar’n får sin välbehövda upprättelse.

NINTENDO
Sist men inte minst gjordes plats i mässprogrammet för Nintendo, företaget som så sent som i år fått mig att återigen börja spana in deras konsoler på allvar.

Metroid Prime 4 kommer till Switch. Än så länge är det bara ett namn, men med tanke på hur Prime-serien presterat hittills jag blir icke desto mindre nyfiken och pepp.

Detta, ihop med trailern för det nedladdningsbara materialet till The Legend of Zelda – Breath of the Wild, gjorde minst sagt sitt jobb: jag känner att jag bara MÅSTE ha en Switch snart! Må så vara att Nintendo fortsätter sin trötta gamla tradition att låta sina konsoler bäras upp av varumärkena Mario, Zelda och Metroid, men dessa titlar ger mig mer än tillräckligt incitament att börja tänka över ett framtida Switch-köp.

Sammanfattningsvis känns det som om det kommande året bjuder på en lagom mängd intressanta och lovande spel, både vad gäller konsol- och pc-titlar. Och med tanke på hur lätt jag har för att hellre spela om gamla favoriter än att börja spela nya titlar kommer garanterat få tillräckligt att spela framöver.

Wonder Woman

Det här inlägget väljer jag att i huvudsak rikta till Zack Snyder.

Zack, du borde inte få jobba med film. Vad än du har för ursprungliga visioner blir resultat allt som oftast skit. Undantaget Watchmen, som jag personligen ser som en grym adaption, har du inget på ditt CV värt att hänga i julgranen. Ej heller filmen jag tänkt brinna av på här och nu är något du bör vara stolt över.

Jag talar förstås om Wonder Woman. DC Films senaste tillägg till sitt cinematiska universum.

Jag bryr mig inte om att du, Zack, inte suttit i regissörsstolen denna gång, jag är säker på att dina klåfingriga händer har varit inne och petat i den här filmen mer än en gång för mycket.

Du kunde verkligen inte hålla dig från att låta kameran vid otaliga tillfällen i slow-motion svepa förbi låren/rumpan/brösten/annan sexuellt förknippad kroppsdel på Wonder Woman – eller någon av alla de andra amasonerna.

Du kunde inte låta bli att kofota in inte bara en, inte två, utan tre comic reliefs karbonkopierade från valfri romantisk komedi. Varav en föranleder ett prova-kläder-montage där huvud-karaktären dummas ner till samma nivå som när den lilla sjöjungfrun i disneyfilmen kammar sitt hår med en gaffel.

Och du kunde heller inte förmå dig att exkludera ännu en lökig, heteronormativ Hollywood-romans.

Resultatet blir en berättelse om en kvinnlig superhjälte, där den manliga birollen får vara den riktiga hjälten. En berättelse som under en kort stund ger sken av att vilja förmedla ett djupare budskap om människans felbarhet och hur krig ligger i vår natur. Men nej förresten! Det var bara en genomond, muskulös krigsgud som var skurken hela tiden.

Jag hade inga egentliga förhoppningar på den här filmen. Men någonstans ville jag ändå tro att den första kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en modern superhjältefilm skulle behandlas med lite mer respekt.

Jag har inte läst någon Wonder Woman-tidning, så jag är säker på åtminstone en av dem innehåller någon form av förklaring. Men varför undviker den här filmen att i över två timmar ge mig som tittare minsta implikation på hur hennes superjätteimba handledsskydd fungerar? Det framgår klart och tydligt att hon är asstark och jättetålig – hon är ändå en halvgud. Så varför, när hon bevisligen utan problem kan skaka av sig asfalt och betong som faller över henne, måste hon envisas med att blockera projektiler med sina handledsskydd?

En snabb googling avslöjar att dessa kallas the Bracelets of Submission och innehar kraften att absorbera kraften från ankommande attacker av olika slag. Voíla! SÅ svårt var det att sammanfatta. I filmen förklaras ju på mindre än tio sekunder hur hennes lasso fungerar. Hur svårt kan det då vara att inkludera en liknande förklaring till handledsskydden?

Nåväl, nu väljer jag att försöka blicka framåt. Att istället rikta min uppmärksamhet mot eventuella filmatiseringar av Marvel-hjältarna Captain Marvel och Black Widow, och hoppas att Marvel Studios vet bättre än att låta någon som Zack Snyder ta sig an deras varumärken.

RED: Jag vill poängtera att jag inte har något som helst problem med själva skådespelarna eller deras insatser. De gör alla ett enastående jobb utifrån de förutsättningar som ges dem, och Gal Gadot tillsammans med Chris Pine är behållningen som lyfter filmen från botten av poängskalan. De problem jag har med filmen är sådant som skett på manusnivå eller i post-produktion. I min mening är annalkande Justice League mer att hoppas på då det nyligen uppdagats för mig att Joss Whedon (mannen som gett oss Firefly, Buffy the Vampire Slayer och Avengers) skall stå för manus.

The OA

Jag har lärt mig en värdefull läxa: lite inte på folk bara för att de råkar ha en superhjältes namn inbakat i sitt eget.

Så sent som igår såg jag färdigt Netflix-serien The OA, skapad av Brit Marling och Zal BATMANglij.

Jag vet att jag inte har någon egentlig anledning att vara besviken. För jag har inte blivit lovad någonting. Serieskaparna är inte skyldiga mig ett nytt slut (hej Mass Effect 3!) eller en offentlig ursäkt för att de inte lyckats leva upp till mina förväntningar. Ingen påstod när jag började kolla att jag skulle bli fullkomligt hänförd eller att den här serien skulle förändra mitt liv – så rent krasst har ingen gjort något fel. Men när jag ger något ca 6 timmar av min tid och får en trött deus ex machina, samt en handfull lösa trådar, tillbaka kan jag inte annat än att känna mig både lurad och irriterad.

Jag tänker inte ens gå in på handlingen. Dels för att den är krånglig, dels för att ett försök till förklaring bara känns som bortkastad tid. Du som läser detta lägger med fördel din egen tid på något annat än att se den här serien.

För i The OA öppnas en himla massa dörrar på vid gavel, utan att någon bryr sig om att stänga dem. Karaktärer introduceras, men får ingen utveckling. Sidospår i berättandet påbörjas, men glöms sedan bort. Någon ville lite för mycket under seriens produktion.

Den har ett långsamt tempo på så sätt att kameran ibland dröjer kvar på t.ex. ett ansiktsuttryck eller vrå i ett rum, och att vissa scener får hålla på lite längre än nödvändigt. Detta är i sig inget negativt, men det bidrar till ett slags uppbyggnad som jag upplever aldrig får någon klimax.

Jag misstänker att serieskaparnas avsikt med det ”öppna slutet” är att ge mig som tittare ett slags aha-upplevelse och en djupare förståelse för livet. Istället finner jag mig själv finkamma eftertexterna efter en ytterligare slutsekvens som ska besvara alla de frågor kring handlingen som slåss i mitt huvud.

Du är kanske av en annan åsikt. Du kanske också har sett The OA och tycker att den är fantastisk. Det kanske rentav är den bästa serien du har sett. Grattis! Jag är glad för din skull. Glad för att du känner annorlunda än jag.

Det bästa JAG kan säga om den här serien är att den är kort – åtminstone med dagens mått mätt. Bra där! För hade den varit 3-4 timmar längre skulle min irritation nog vid det här laget gränsa mot emotionell upprördhet.

Nu behöver jag gå och trösta mig själv med lite Doctor Who och Professor Layton vs. Phoenix Wright.

Seriehyllan – Vei: Bok 1

Tillåt mig att damma av det trötta, gamla uttrycket ”döm inte hunden efter håren”. För i just det här fallet passar det så bra.

Även om jag har följt med någorlunda i skapandeprocessen visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta mig av Vei. På Comic Con Stockholm i höstas hölls en panel om serien där det framgick att boken skulle innebära ett möte mellan serier och nordisk mytologi. Men eftersom väldigt lite avslöjades om dess handling har jag inte haft någon aning om vilken nivå det hela skulle läggas på.

Efter att sedan dess ha stirrat mig blind på bokens vackra och färgglada omslag – som även använts som promobild i vissa sammanhang – började jag så smått förvänta mig ett lättsamt ungdomsäventyr bland tomtar och troll.

Ack, så fel jag hade!

Det som mötte mig nästan omedelbart när jag började läsa var storslaget, smutsigt och blodigt – ja, rentav vuxet.

Snabb hisspitch: Den unga krigarkvinnan Vei har blivit förkastad från jättarnas rike Jotunheim. Hon vet inte varför, men hon vet att hon måste återvända. Åtföljd av mannen Dal från Midgård beger hon sig tillbaka mot sitt hem och det annalkande meistarileikir – den uråldriga kampen för gudarnas ära.

Det här är tveklöst en av de snyggaste serier jag läst. Miljöer, karaktärer, föremål, varelser; varenda aspekt känns äkta och som om de fyller en funktion. Varje ny bildruta får mig att vilja stanna upp och inhalera den detaljrikedom som där huserar. Samtidigt står berättelsen tätt intill och rycker mig i tröjärmen för att föra mig vidare. I min iver att fortsätta läsa har jag med säkerhet missat många visuella detaljer – vilket ger goda skäl att läsa boken igen.

Sitt vackra yttre till trots bibehåller serien en allvarlig och mörk ton. Skaparna Karl Johnsson och Sara Bergmark Elfgren drar sig inte för att visa varken extremvåld eller naket, vilket gifter sig väldigt väl med den nordiska mytologin som bakgrund. Deras största bedrift ligger dock i hur de undviker att överanvända dessa aspekter. Det går aldrig så pass långt att det blir uttjatat eller överdrivet, utan hålls på en alldeles lagom nivå som får en att vilja ha mer.

Jag ska låta bli att spoila specifika händelser, men vissa bildrutor frammanar ett fysiskt illamående inom mig som jag närmast känner igen från de mest kladdiga scenerna i Game of Thrones. Kanske är det i mötet mellan ljus färgpalett, brutalt våld och träffsäker onomatopoesi som denna känsla uppstår. Ironiskt nog är det ett illamående jag vill ha mer av.

Det är uppfriskande att se en kvinnlig huvudroll som känns så hemma i den här världen. Vei visar styrka, mod och målmedvetenhet utan att för den sakens skull bli helt känslokall – vilket ofta kan bli följden när det handlar om manliga karaktärer i liknande roller. Hon är en intressant karaktär som tyvärr inte får någon direkt utveckling; något som förhoppningsvis kommer ske i berättelsens nästa del.

Och därmed vill jag peka med hela handen mot Veis största brist: del två når inte bokhandeln förrän hösten 2018. Jag vill veta mer om den här världen och de karaktärer som befolkar den, och att tvinga mig att vänta så länge tycker jag ändå är en smula oförskämt.